Äntligen

Köpt!

Mellandagsrean: bekännelsen

Jag har tidigare vittnat om mitt förhållande till shopping. Det är lite kluvet. Jag gillar grejer. Jag gillar grejer som är prisvärda. Inte alltid billiga grejer, men ofta grejer som en gång kostat mer och nu kostar mindre. Jag har dock väldigt svårt för grejer som jag inte behöver/ har användning för.

Med anledning av årets julrea har jag under tre dagar lyckats shoppa mer än vad jag gjort de senaste tre månaderna. Nästan.

Så, som treapi tänkte jag outa vad jag köpt.

I skrivande stund inser jag att jag glömt två grejer på min tjusiga bild. Frånvarande är: randiga strumpbyxor 50 kr och nagellack 14.50.

fr v: Tisha och blus, 200 kr. Underkläder, 90 kr. Sportkit: underställ, sportbh och shorts: 650 kr. Spetskofta och stickad klänning: 300 kr.

Nu skall tilläggas att jag dessutom handlat träningsvantar, träningstisha och keps (!) på internetet. De är på väg hem till mig och kommer att kosta mig 390 kr.

Summa summarum: 1694,5 sek.

åh herregud.

Jag har lätt hjärtklappning samtidigt som jag är asnöjd. Jag har fått så många bra grejer till riktigt bra pris. Jag är inte nöjd med strumpbyxorna. Jag känner mig så randig i dem.

Men i övrigt: glad och nöjd.

Du är jättesnygg, jag lovar

- Det spelar ingen roll vilken version jag hör av den här låten. Den blir inte bättre, sa Hanna.

Vi gick i affärer (för att byta ett av mina rea-kap som visade sig vara sönder) och det spelades en tjejversion av Bruno Mars låt Just the way you are. Ni vet, den där extrempopulära låten där lille herr Mars säger till sin tjej hur snygg hon är, fast han säger det förbryllande ocharmigt.

När jag ser ditt ansikte finns det ingenting jag skulle vilja ändra på. Du är fantastisk. Precis så som du är. Om jag fick ändra på någonting skulle jag inte ändra på nåt.

Ja... Tack?

Hanna konstaterade att om Bruno var hennes kille skulle han åka ut med huvudet före.

Och det skojiga är ju att killen säkerligen får ligga till tusen på grund av den här låten.

Men inte med Hanna. Och inte med mig.

Känn på den Bruno.

Åh baby, när jag ser på dig vill jag inte ändra någonting. Ja, förutom din näsa. Den är ju rätt ful. Och din mage. Har du testat situps? Och du... det här födelsemärket du har under ögat. Jag kan liksom inte sluta stirra på det. Det känns som att det ska hoppa på mig. Kan du inte åtminstone sminka över det?

Realisationsdäckad

Jag gick i affärer i fem timmar. Det händer aldrig. Först köpte jag ingenting. Sen köpte jag desto mer. Tillslut kom jag hem. Sedan dess har jag varit helt slut. Shopping är inte mitt gebit.

Jag fortsatte dock handlandet framför datorn. När jag skulle trycka delete, tryckte jag enter istället och ordern skickades. Jahopp.

Nu ska jag fortsätta grubbla på om jag vill ha en gpsklocka som är stor som ett hus, eller en som är stor som ett mindre hus.

PS. Jag köpte shorts i stan. s h o r t s ! Det trodde jag inte att jag någonsin skulle göra. Men jo. Jag har sagt det förr: funktionsmaterial är en drog.

God jul

Nu ska jag spendera resten av dagen med att äta upp maten jag har lagat, pimpa mina syskonbarn i sina fina presenter och kanske dricka glögg. Jag är faktiskt rätt mätt på glögg. Trodde inte det kunde hända. Men jo.

Julen. Miraklens högtid.

En fröjdefull jul

Vargas Llosa, samlaren.

Jag tittar på svt:s porträtt av Mario Vargas Llosa, årets Nobelpristagare i litteratur. Det jag fastnar för - och jag vet inte vem det säger mest om, mig eller Mario - är hur kul han tycker det är med miniflodhästar.

En sak som jag upptäckt är att de bästa flodhästfigurerna görs i länder där det inte finns och aldrig har funnits flodhästar. I länder där det finns flodhästar, som i Uganda till exempel, där har figurerna med flodhästmotiv väldigt lite charm. Det är mycket intressant.

Herr Nobelpristagare råkar blunda samtidigt som han lattjar med sina flodhästar.

Jämnt jämt

Min karriär som blodgivare går fortsatt dåligt. Efter ett par framgångsrika år med ett riktigt skapligt blodvärde har jag skaffat mig 7 skålar från Rörstrand. Jag älskar mina skålar, men jag älskar jämna tal mer.

Det är lite ocd över det hela.

Jämna tal jämna tal jämna tal.

När jag var yngre ville jag gå på till exempel gatbrunnar ett jämnt antal gånger. På en viss brunn stod jag och stampade 14 gånger. Sedan utökades det till 14x2 (ännu jämnare!). Sedan blev det jobbigt och jag bestämde mig för att tvångscoola ner.

Nu är jag en normalt fungerande person (hah!). Men jag äter fortfarande hellre 2 mackor än 1. Och, för att komma tillbaka till ämnet, jag vill hellre ha 8 blodgivarskålar än 7.

Mitt blod vill inte samma sak.

Jag känner mig frisk, men nu ska blodet till Sahlgrenska för analys.

Jag tänker såhär: om blodbristmaria känner sig frisk och pigg och bra, borde ju bra blodvärdemaria vara en smärre übermensch.

Bring it on!

Dyr Lerin

Om man säger såhär: att buda 35 tusennågonting på Lerintavlan skulle inte ha varit särskilt living on the edge. Snarare living on väldigt säker mark. Tavlan kostade tillslut 136 400 kronor vilket är mer än vad jag har tjänat ihop under hela mitt liv. Nästan.

För mycket pengar, för lite koll

Jag har tidigare halvt beklagat mig över mina presentkort på ticnet som går ut nu vid årsskiftet. Så mycket pengar, så få konserter.

Eller, nja, om rätt ska vara rätt så är det jag som inte haft särskilt bra koll på utbudet. För ett par veckor sedan insåg jag att Roky Erikson skulle komma till Trädgårn idag. En ganska dyr spelning. Perfekt alltså. Men biljetterna har varit slut länge så nu sitter jag här och är sur för att jag inte kan gå.

Jag skulle även kunnat gå på Robyn (spelar i helgen), eller Elton John (spelade för ett tag sedan). Men icke. Noll koll Pettersson.

Jag kunde till och med ha gått på Oskar Linnros.

Är det dags att jag köper en biljett till ullevispelningen med Iron Maiden? HD är du på?

Eller ska jag redan nu köpa wow-biljett. För det kan man tydligen på ticnet nuförtiden.

Eller ska jag gå på opera? Musikal?

Kaos.

Hjälp?

Fin Lerin

Om jag vore riktigt rik skulle jag buda hem den här. En tavla av Lars Lerin - mannen som, till skillnad mot en hel drös andra, gör akvarellmålning intressant.
Såg en utställning i Borås i våras och det var hypnotiserande snyggt.

I skrivande stund är tavlan uppe i 35 200 kronor, men det lär stiga. Det är 2,5 dagar kvar av auktionstiden och pengarna går till Musikhjälpen - det vill säga mot handeln med barn.
Heja heja.

Kanske ska man ta och lägga ett bud på 35 300 kronor och sedan kallt räkna med att någon budar över.

Eller nä.

Tycker nog att herr Lerins målningar är lite fräsigare live, än på bild.

Kungen är död

Bloggen över bloggar Lou Reed i tweed läggs på is.

Synd.

Sokrates i byxdess.

Musikhjälpenpepp

Årets Musikhjälpen är igång. Lyssna! Framförallt på natten. Då är det Elin Joleby som sköter sändningsproducerandet.

Herregud vad bra hon är. Programmet också.

Förra året skänkte jag 100 kronor och önskade Patrick Wolfs låt Magic position. I år får det bli nåt annat.

Under Musikhjälpen 2009 var Don't stop believin' med Journey den mest önskade låten. Låt oss säga såhär: Jag kommer inte att önska den i år. Heller.

Just nu sover hon. Men i natt ska hon jobba.

Med Musikhjälpen alltså. Inte med frityrringar.

När det finns så mycket bra musik, varför gillar då så många den dåliga?

Jag vet inte vad som förvånar mig mest. Att mtv lyckas komma på de värsta programidéerna gång på gång, eller att jag blir lika förundrad varje gång de kommer på de här hemska idéerna.

Hur som haver: med anledning av att jag zappade förbi mtv som just nu visar Black eyed peas official top 20 tänkte jag cutnpastea GP:s betydligt roligare recension av bandets senaste skiva.

Den enda förmildrande omständigheten med The beginning är att det inte finns några hittar. Ingen Boom boom pow som sticker ut ur den nonchalant ihopslängda sörjan av eurotechno, 80-talssyntar och vocoders, som gör att man påminns om att man varit tvungen att lyssna på när Will.I.Am blev galen.
För så måste det vara.
Bevis? Lid igenom våldtäkten på (I’ve had) The time of my life utan att må illa. Resten av det här malande missfostret till danspop slipper du. Jag lyssnade åt dig. Det är därför jag står på knä i duschen nu, gråter och mumlar: Kom tillbaka E-Type och Snap! – allt är förlåtet.

Sluta!

Idag läste jag i tidningen att Filip och Fredrik ska förädla jultevetablån med sitt aptråkiga tävlingsprogram i dagarna tre.

Inte nog med att programmet är ett av de tråkigaste i mannaminne, det är dessutom jättlångt.

I jul ska de tävla mot Stefan Holm i sammanlagt 6 tvsända timmar.

Jag vill slänga ut tv:n i ren provokation.

Project vardagsrum del 2

Nu har jag gjort klart min klänning. Först tyckte jag att det gick sjukt snabbt, livet sydde jag ihop på ingen tid alls. Sedan kom jag på att jag visste inte hur jag skulle göra vissa saker. Då tog det längre tid.

Resultatet blev bra, men fållen runt ärmen blev allt annat än slät (syns lite på närbilden). Det är jag inte nöjd med, men jag vet inte hur jag ska kunna göra det bättre. Tips någon?

Kanske ska jag sy om lite på stället där söm möter dragkjedja för att få ett finare fall, för nu är det lite osmickrande över rumpan. Hellre ett smickrande fall. Faktiskt.

Nu blir det städning. Mitt hem ser ut som Parson's school of design timmen före runwaydeadline.

Ps. Oroa er inte för att jag ser jätteledsen ut på den första bilden. Det är inte äkta känslor. Jag är bara inte så bra på modebloggs-grejen. DS.

Project vardagsrum

Dagens meta:

Titta på Project Runway samtidigt som jag syr.

Halka (med kent)

Igår gick jag ut och sprang i snön. Jag hittade en lämplig tisha och kände mig ovanligt politisk när jag var ute och härjde. Jag försökte springa snabbare än förra gången, det kändes som att det gick fort, riktigt fort. Men nä. Jag sprang långsammare. Tydligen.

Till på köpet har jag halkat mig till mitt sedvanliga knäont.

Det som inte dödar mina knän gör dem starkare tänkte jag.

Både rätt och fel. För nu har jag ju ont. Men de är inte döda.

Må djävulen ta snömodden.

Eller ge mig ett par broddar.

Guilty jul-pleasure

Apråpå julmusik.

Amanda Jenssen har gjort en jädra fin bit.

Jag har personligen vissa problem med fröken Jenssen, jag kan inte låta bli att förknippa henne med ett gäng tråkiga minnen. På grund av det, och på grund av hennes Idolbakgrund vill jag inte gilla henne. Logiskt värre.

Jobbigt läge när hon då ändå lyckas göra låtar som faller mig på läppen.

Så, här, julfavoriten som har stått sig sedan den släpptes 2008.

Julmusik

Jag inser förundrat att det faktiskt har kommit en del bra (läs:"bra") jullåtar på sistone. Jag överväger lätt movilligt att sätta ihop någonting listaktigt på spotify för att få till lite julkänsla. Kan behövas för att piska igång min julhandel.

Jävla julhandel.

Men jag gillar att slå in paket.

Min julmusikstradition består av:

• 1984 - 2003: Kalle Sändares julskiva på vinyl.

• 2003 - 2009: Absolute Christmas på cd.

• 2010 - ????: Datormusik?

Omväxling förnöjer inte!

Nedan kan man kolla och lyssna på Hurts försök till livslång försörjning i form av en jullåt som ska stimma in pengar år efter år. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Titeln är bra. För det är sannerligen med blandade känslor jag tar mig an denna högtid.

Tips på vad som bör finnas på min låtlista mottages tacksamt.

På riktigt?

En kille ringde precis, presenterade sig, sa att han ringde från homosexuellas riksförbund (rfsl?) och sa att de gjorde en marknadsundersökning. Jag gick med på att svara på ett par frågor.

Men det var en märklig undersökning. Korta svar och inga följdfrågor.

Tycker du att pridefestivaler är positiv eller negativt?

Tycker du att homosexuella ska ha samma rättigheter som vanliga människor?

Vad tycker du om muslimer? (Eh va?)

Tror du att homosexuella ligger bakom 11 september-attacken i USA?

Här var det dags för att ifrågasätta vem killen egentligen jobbade för. Han förklarade lite besvärat att frågorna grundades på att det fanns en hel del fördomar mot homosexuella.

Så då tror du inte att homosexuella är djävulsdyrkare eller nazister heller?

Jag svarade nej.

Inte så där till mans i alla fall.

Fel av mig

Kul grej.
Min lista låg kvar på Grooves gamla hemsida och minsann: These new puritans låg ju inte alls i topp. De fick bara plats nummer 10.

Men mest spännande var nästan min singellista. Duffy? Hur kom hon dit?

Belåten

När jag skrev för tidningen Groove skulle man som skribent komponera sin egen topp tio i december. Årets skivor skulle summeras, listas och publiceras.
Jag tyckte att det var asjobbigt.
Så många skivor som skulle tänkas över och ännu fler som man aldrig ens lyssnat på.

Så när jag nu gick igenom NME:s lista över årets 75 bästa skivor och drar jag en lättnadens suck för att jag slipper lista nånting i år. Samtidigt tänker jag: gu va tråkigt det är att gå igenom den här hyperbrittiska listan.

Robyn och First Aid Kit hade letat sig in, om än långt i från toppen, på listan. Det var ju kul. Men roligast var att These New Puritans har tagit hem förstaplaceringen.

These New Puritans var det första bandet jag intervjuade (och det på en brusig telefonlinje med sångaren som var på fest. Jättelätt att höra vad britten sa).

Jag var så enormt nervös att när jag väl genomfört intervjun hade jag jätteont i min ena arm. Tillslut fick jag ringa sjukvårdsupplysningen. Kvinnan i telefonen kom fram till att jag nog bara hade spänt mig konstigt och tyckte att jag skulle skölja vatten över armen (!) för det skulle vara avslappnande. Hon hade rätt.
Är jag riktigt nervös kan jag fortfarande få ont i min telefonarm vid intervjuer.

Det året hade jag TNP i toppen på min årsbästalista. De slog aldrig igenom, och de är fortfarande lite väl smala för att göra det, men att de nu hamnar i topp hos NME känns lite som bekräftelse.

Jag hade rätt.
(Och jag var före er [nme]. Höhö)

Bandet som gav mig en ond arm.

Den där intervjun finns här.

Helg!

Vilket jädra väder. Småspikssnö i megamotvind.

Nu värmer jag mig med På spåret-repris på svt24.

Är det lördag så är det.

Göteborgsvinter. Blåst, nederbörd och mera blåst.

Baby beatbox

Allt är inte happy meal och Markolio. Ibland klämmer kidsen till med lite balearic också.

Så fint.

Kanske behöver han jobba på sin engelska, men beatboxandet (?) i mellanpartiet sitter som en smäck.

Tack Sara för mailet.

Finanskrisen är över

Då blev det plötsligt dags att köpa gps-klocka.

Det har jag ju lovat mig själv.

Pepp pepp.

Jag har fått jobb!

Veggonostalgi

När jag skrev förra inlägget kom jag att tänka på min första hemsida.

Den finns fortfarande kvar om någon skulle minnas adressen. En gång på internet - alltid på internet.

Hur som helst. Jag beskrev mig själv såhär:

Jag kommer aldrig att äta kött igen. Hur mkt far än försöker. Han är orolig att jag ska bli sjuk. Men jag ska inte bli sjuk. Jag ska bli vegan.

Den mittersta bilden på nedre raden var för övrigt min skunkbild väldigt länge.

Grönt är skönt

- Men vaddå? Äter du inte kött? Människan har ätit kött i alla tider! Man klarar sig inte utan kött. Vad äter du egentligen? Skulle du känna ifall jag hade köttbuljong i maten?

Man har fått stå ut med sin beskärda del av tröttsamma köttätare.

Men kanske ska man ha lite mer överseende med.

Vissa är helt enkelt inte lika smarta (som jag).

"Ju intelligentare ett barn är, desto större är sannolikheten för att det blir vegetarian som vuxen.

Slutsatsen drar brittiska forskare vid University of Southampton efter att ha studerat 8179 personers livsstil. Alla personer fick sin intelligenskvot mätt som tioåringar och blev nu ombedda att berätta om sina kostvanor. Sammanlagt 365 deltagare berättade att de var vegetarianer, och dessa deltagare hade en markant högre intelligenskvot som tioåringar.

Den nya upptäckten kan bidra till att förklara varför intelligenta, välutbildade människor ofta är friskare, vilket flera undersökningar påvisat. Vegetarianer drabbas mer sällan av för högt blodtryck, för högt kolesterolvärde och hjärtkärlsjukdomar."

Från Illustrerad vetenskap, nr 11/2007.

Acne är svinglish för akne

Varför görs intervjun med Acnes grundare Jonny Johansson och managing director Mikael Schiller i svt-programmet Ebbas stil på klockren svengelska?

Svenskt program + svenska män = engelskt tal.

Va?

Kanske är den jättetydliga svenska brytningen ett sätt att förstärka bilden av Acne som ett svenskt företag. Men troligtvis inte.

Tcheck aot the viddejo vith the to gajs fråm akne spiking verry najs inglish rajt heer.

Fashionista

För ett par veckor sedan var pappa i New York. Han köpte hem lite kläder till mig. Jajamensan.

Idag var det dags för invigning.

Så varsågod. Fashion straight outta NY.

En luddig symfoni i grönt, rött, oreange, ljusgult och vitt.

Uppåt framåt

Ibland [läs: nu] önskar jag att min internetuppkoppling hade känslor, för den fungerar så genomuselt att jag vill såra den. Så som den sårar mig.

Inte helt konstruktivt, jag vet, men vad ska man göra?

Kanske lider jag av post-maskeraddepression.

Eller pre-tentadepression.

äh.

Festen

Vännerna och jag gick på maskeraden igår.

De var heta och jag var svettig. Fuskpäls är varmt.

Festen var kanon och jag blev igenkänd av en person (men beundrad av så många fler, såklart). Även om de inte vann priset för bästa utklädnad var det SB och Sara som var snyggast på festen.

Samtal mellan festdeltagare och mig:

- Känner du dem?

- Ja.

- Åh de är ju så snygga att man inte ens vågar prata med dem. Ouppnåliga. Du är också snygg. Men mer trevligt snygg. Dig vågar man prata med.

Innan taxin kom.

Liza Minelli, Ester Williams och Prinsessan Mononoke.

Jag och krigsmålningen.

Bara i Amerika

WalMart verkar vara ett härligt ställe. På People of WalMart finns bilder. Inte så pk att smygta bilder på folk och sedan skratta åt dem, men tja... Lyteskomik i kubik.

Matchi match 1



Matchi match 2

Kanalkapning

Har tv3 tagit över spakarna på svt2?

Just nu: Varför män tittar på porr.

Vad falls?

Spikat

Jag har hållt mig från att skriva nya blogginlägg hela veckan för att inte gå miste om någon maskeradhjälp. Men nu har jag bestämt mig. Jag ska klä ut mig till Prinsessan Mononoke.

Hon är arg och bär djurhud. Perfekt.

Maskeradhjälp sökes

Jag ska på maskerad på lördag. Blev precis inbjuden och det låter kanoners i mina öron. Det är ju ett ypperligt tillfälle att bejaka:

1. populärkulturnörderi

2. symaskinsskillz

3. festådran.

Det är filmtema på festen och hittills har jag bara tänkt Prinsessan Leia. Det känns dock lite gjort eftersom jag var just Leia på en annan fest. I och för sig var det för 6 år sedan i en annan stad, med helt andra människor.

Några år senare var jag wonderwoman, men det känns för bart. Det är ju kallt ute.

Uppenbarligen harvar jag bara i gamla hjulspår. Vad ska jag vara? Hjälp hjälp hjälp.

Pleaze.

Snö, svett och tajta dräkter

Skidtävlingar på tv har en sällsynt förmåga att locka fram känslan av:

1. vinter

2. jullov

3. bakfylla (lite otippat kanske).

Skid-tv lyckas vara tråkigt och fängslande på samma gång.

Så även idag.

Att byta kanal eller inte byta. Det är frågan.

Åh, svåra söndag.

Konichiwa Murakami

Efter två dagar av förkylning är jag mäkta trött på fenomenet.

Snor ute, snor inne, snor i sinne.

Jag spotanköpte en bok idag. Jag brukar hålla mig borta från böcker när jag pluggar. Då finns det så mycket annat man ska läsa. Som man måste läsa. Men idag tänkte jag att om jag köper den här boken kanske jag påskyndar läsandet av min spanskabok.

Här är en bild för att demonstrera vilken bok som ska in och vilken som ska ut.

Så nu (snart) minsann blir det japansk litteratur. Efter Kafka på stranden blir det fågel-boken för att så småning om jobba mig fram till Vad jag talar om när jag talar om löpning.

Det är bäst för mig att jag gillar dig Haruki.

Nöjd (?)

För några dagar sedan surade jag över min förkylning som bara låg och lurade i kroppen. Kan jag inte bara bli sjuk, så kan jag bli frisk sen?

Nu har förkylningen vaknat till liv och lever rövare i kroppen. Men inte blir jag nöjd för det.

Imorgon börjar en helg som kan bli asbra. Eller jättedålig.

Det vankas arbetsintervju, två hejdåkalas samt fortsättningen av förkylningen.

Om jag får det där jobbet så har jag tänkt köpa en gpsklocka. Det är inte en särskilt nödvändig grej för mig att skaffa, och min kompis ifrågasatte min pryl-craving. Men det var ju lätt avstyrt.

Han: Men behöver du verkligen en gps-klocka?

Jag: Nä. Men vaddå? Behöver du en ipad?

Han: Point taken.

Så. Om några veckor kanske jag är både pengar, jobb och prylar rikare. Eller så är jag det inte.

Beyoncéveckan

Jajamensan. Det blev en hel del Beyoncé förra veckan.

Jag gillar, som man kan ana enligt bilden, B-day skivan mest. Check on it och Deja vu är fina bitar. De är inte med på min mest-lyssnade-lista, vilket är lite märkligt. Men men.

Nu blir det nog en lugn nedtrapping för att så småning om komma in i en mer normal daglig Beyoncédos.

Spotify ljuger aldrig.

Ameliadebuten

I somras frågade Carin som är arbetar på Amelia ifall jag vill vara med i tidningen och få en makeover. Eller mer precist: jag skulle bli uppsminkad och få mitt hår stylat som en kändis.

Klart jag ville.

Och givetvis bloggade jag om det. (Finns det inte i bloggen, har det aldrig hänt.)

Nu har tidningen kommit.

Min före-bild är asful. Det var ju själva meningen.

Men ja. Mitt hår! Jag ser ut som ett ras.

Men sen blev jag tjusig.

Här kommer bilder.

Brunt ska det va!

Jag skrattar ytterst sällan högt för mig själv. Ytterst sällan. Men nu har här levererats allt från blygsamma fniss till kiknande skratt.

Den bruna maten är kul. Och hemsk.

De är ett matlag som lagar mat från 70-talets kokböcker. Deras påfund kan närmast beskrivas som djärvt. För fyihelvete vilka hjärnsläpp receptmakarna måste haft.

Ta Katrins falukorv till exempel. Falukorv, ananas, äpple och katrinplommon med en sås av ananasspad och ketchup (ketchup!).

Mumma!

Gubbchock!

Amir Chamdin och Hank von Helvete, förlåt, jag menar Hans-Erik Dyvik Husby (långt ska det va) är på tv. Och jag är förvånad. Vad gamla de är! Gubbe ett och två sitter där och pratar sansat om morgondagens filmpremiär: Cornelis.

Ser fram emot den. För om den är bra kan den vara väldigt bra.

Men höga förväntningar är ju tyvärr sällan bra.

Moment 22. Jobbigt.

Nu sportar Herr Turbonegro mer skägg och polokrage, mindre läder och ansiktsmålning.

uh oh, uh oh, uh oh, oh no no

När jag tränade tänkte jag: Nu ska jag bara lyssna på Beyoncé i en vecka.

Hrm.

Nu när jag kommit hem känns det inte alls lika givet som det gjorde för någon timma sedan. Men hej, jag ger det en chans.

På måndag får vi se vem som är min top artist på Spotify.

Återföreningsbonaza: Pulp

Pulp gör en Take that och blir ihop igen. Den här återföreningen är betydligt behagligligare i mina öron, men jag undrar varför band envisas med att ta kål på det lilla nostalgiskimmer de får med åren?

Sluta återförenas.

Gör någonting nytt.

Por favor.

Till våren spelar Pulp på Barcelonafestivalen Primavera Sound och enligt mina empiriska studier kan jag varmt rekommendera festligheten. Och det vore ju fint att få höra Common people live.

Elin och jag på Primavera Sound 2004.

Lagom uppstudsiga 20-åringar (fast Elin vara ju bara 19).

Pojkbandsbiffen

Det är ju allmänt känt att Robbie Williams och Gary Barlow inte var de såtaste av vänner. Robbie lämnade Take that för att först äta knark och bli tjock, och senare gå om sitt gamla band på topplistorna.

Det är ganska troligt att Gary tuggade fradga ett par år medan hans egen karriär var på dekis.

Nu är alla pojkarna i Take that ihop igen och säljer ut konserter till höger och vänster. Men som grädde på moset/lök på laxen har även Robbie och Gary på egen hand spelat in en singel ihop.

Och den är inte dålig. Man skulle kunna säga att jag gillar den. Sticket är värdelöst, men refrängen är ju det klistrigaste i mannaminne.

Här är videon. Jag blev förvånad över Brokeback mountain-vibbarna.

En miljon på banken och ingeting att leva för

Nu, ett par dagar efter det riktiga skivsläppet, finns Daniel Adams-Rays debutalbum på vår kära gratismusiktjänst.

Adams-Ray är inte alls lika snygg som snookkompisen Linnros. Men det är i uttryckets allra bästa betydelse. Han har sannerligen ett mindre självklart stilrätt bildpråk på sina omslag.

Kommer alla killar överge linnrosfrisyren och ta med sig en bild på Adams-Ray till frisören nu?

Kanske blir det inte succé. Även om jag tror det.

Kanske blir det mer trallpop än man orkar hantera.

Kanske borde jag skriva sånt här när jag faktiskt lyssnat på skivan.

Lördagen som försvann

Ikväll spelar Håkan i Scandinavium. Jag önskar inte att jag var där. Faktiskt. Det gr mig lite förvånad. Men jag har en viss utomhusinställning till herr Hellström. Ska det va, ska det va utomhus.

Så istället för att konsertpeppa har jag ägnat dagen åt att undvika mina skolböcker samt att äta mitt livs första hägen daaz-glass (det var gott).

Nu ska jag till kyrkogården, tända ljus och sedan fortsätta min high carb, high fat-diet med en pizza.

Glad (?) alla helgona på det.

Yes, det är vi som ska äta pizza. Och kolla på Toy story 2.

Uppsving eller nersving?

Nicke Borg ska vara med i schlagerfestivalen.

En kort sekund tänkte jag Nicke Andersson och kände att världen är ur led. Sedan insåg jag att det inte var samma person, och då blev världen i led igen.

Schlagern äter upp allt i sin väg.

Mums mums.

Giftermål inställt

Menåh.

Batman är gay.

Giftermålet är härmed inställt.

Maria Batman låter ändå inte så himla bra.

Inte min man.

Vampire Weekend, giftermål och Batman. Och Jake.

Mtv lyckades göra mig förvånad. Vampire weekend som var på televisionen.

Jag gillar Vampire weekend. Jag har sett dem live. Men kanske var det ösregnet på Way out west 2009, eller avståndet fram till scenen som gjorde det, men jag hade helt missat att bandet såg ut att ha en medelålder på 17 år.

Jag var tvungen att undersöka.

Wikipedia berättade att jag hade fel. De var födda 1984 (alla förutom en). En bra årgång uppenbarligen.

Men ännu viktigare: En av killarna heter fanimej Batman i efternamn.

Nästan. Batmanglij. Herregud!

Jag kan bli tvungen att leta upp honom och gifta mig med honom. Batman!!

Här kommer en skojig video.

Jake Gyllenhaal är med. En Jonas brother också. Och en snubbe från Wu-tang clan. Och en till hiphopman.

Men att känna igen hiphopmän har aldrig varit min starka sida.

stolt schmolt

NME skriver om hur Ben Gibbard pratar om att Deaht cab for cutie ska släppa ett nytt album. Han är jättestolt och struntar i om någon annan gillart.

Jahopp.

Men Postal service är ju mycket bättre än death cab. Kan inte Gibbard lägga lite mer tid där? Första/enda skivan lyssnades väl sönder för 6 år sedan?

Have mercy. Gör en till.

Kicken, var är den?

Kanske är det höstens fel. Det är inte omöjligt. För tillfället utför jag (tydligen) empiriska studier i hur omotiverad man kan bli (utan att för den sakens skull bli deprimerad eller sjuk på annat sätt).

Allt är tråkigt.

Träning är jättetråkigt.

Försökte ta en bild på dagens uppmuntrande, jämntjocka regnväder, men det gick inte bra.

Jag vill bara lägga mig under en filt och äta vaniljvisp. Inte hållbart.

Hur får man tillbaka peppen?

(Är Baileys svaret?)

Barn är inte popkultur

Fast hundar var ju ett djur och inte en accessoar innan fröken hotell ändrade på det.

Hur som helst. Jag struntar it.

Här är en bild på mig och ett barn. Kanske världens bästa barn. (Kan bäras som en stor brosch.)

Prisa P3

Halleluja moment! P3 Dokumentär är tillbaka.

Ladda ner allt här.

Finns det svenskt kaffe på hotellet?

Mina öron sviker mig. De tycker att all musik som är på spanska är exotisk och annorlunda. Jag letar efter musik att tycka om på riktigt (inte bara i någon sorts utbildande syfte) och se här: En stop motion-video med popiga killar som har en radioheadkalender i lägenheten.

Ändå låter det som piña colada i mina öron. Skulle de sjungt på engelska skulle det fortfrande varit lite för smörigt för min smak, men inte alls lika exotiskt.

Kul krav. Kul liv.

Jag förgyller lördagkvällen med Mtv och true life: I'm a newly wed.

22-åriga Laura Beth och Brett ska gifta sig. De tror inte på sex före äktenskapet.

Fine.

Men. För att inte riskera att någonting ska hända har de aldrig kysst varandra. De får gå hand i hand och ge en puss på kinden. De får till och med gosa i soffan, men då får bara en vara i horisontellt läge. Om båda ligger ner vet man ju inte vad som händer. Givetvis sover de inte i samma säng.

Inför bröllopsnatten säger bruden:

"I don't think anything can go wrong tonight. It's gonna be perfect."

Haha!

Grattis!

Övning ger inte färdighet. Gud ger färdighet.

Shoppingådran måste dö

Jag har aldrig varit så mycket av en shoppare. Om jag spenderat mycket pengar (här räknas alltså allt över 600-700 kronor) resulterar det oftast bara i ångest.

Men jag har hittat ett hål. Plötsligt har jag inga problem med att handla träningskläder i tid och otid. Mer korrekt: löparkläder. Jag som aldrig köpt nåt annat än rena träningsmåsten - skor, byxor och sportbh - har nu behov av allt.

Jag har sedan sommaren köpt: 1 par byxor, 5 par strumpor, 2 t-shirts, 2 linnen, 1 långärmad tröja, 1 träningsjacka och 1 par skor.

Vad hände?

Funktionsmaterial är en drog.

Men det går inte att äta.

Eller?

Gratiskonsert

Hah!

1. Kontemplerar återigen över hur tunna mina väggar är. Jag hör mina grannars köksprat.
2. Får oväntat feeling och skrålar med i Search & Destroy.

Vassego kära grannar.

Håkan, hajpen och jättemånga tonåringar (dvs inte jag)

Här om dagen gick jag förbi Bengans. Skivaffärer har ju i dessa dagar förhållandevis få besökare per dag - oavsett hur anrika de råkar vara. Men den där dagen ringlade sig den kompakta kön så långt utanför butiksingången att jag inte såg var den tog slut.

Håkan var på besök.

När Håkan rör sig står hela Göteborg stilla. Fast tvärt om.

När Håkan sitter still för att signera skivor springer hela Göteborg dit.

Jag tänkte flera dagar i förväg att jag för att i världen inte skulle gå dit. Jag funderade på varför. Jag har ju själv trängts på signeringsdagar, och jippon brukade ju vara kul. Det slog mig: Jag är för gammal.

All den där åldersnojan man inte har kommer ifatt en när man inser att man åldras och att man tappar sidor som faktiskt var ganska charmiga för att istället bli sådär trött som bara vuxna kan vara.

Är det nu jag blir nostalgisk och pratar om den klockrena bilden på Henrik Schyffert som jag tog med SB:s hederliga analoga "kompakt"kamera?

Det var också på Bengans. Det var fint. Och alldeles lagom trångt.

De va tider de.

Lyssnar på Håkans nya för första gången. Det ska ju vara fantastiskt makalös, men jag är redo för en besvikelse.

Hajpen äter i vanlig ordning upp allt i sin väg. Vi får se hur det går.

Es la guitarra de Lolo

Sånt här lyssnar jag på när jag studerar. Eller när jag tar ständiga pluggpauser.

Det är extremt svårt att hitta musik som jag tycker är bra - på riktigt - så själva tröskeln för vad som är lyssningsbart är skamlöst låg. Den här låten är helt klart en utan de bättre.

Tyvärr verkar hög upplösning inte vara sydamerikas melodi och trots innovativt sökande på youtube är det här den bästa versionen som går att finna av videon.

Mera blod

Jaja, bara för att jag sa att jag var besviken på True Blood betyder inte det att jag kan förlora mig i trivia på Imdb.

Det här är tydligen Alexander Skargårds trademarks som skådespelare:

- Cleft chin.

- "Skarsbrow", i.e. he habitually lifts his left eyebrow quizzically.

- Magnetic blue green eyes.

Jag har problem med det här omslaget. Det är mer blod och hud än jag kan hantera. Dessutom tycker jag synd om Anna Paquins bröst som ser mosat ut.

Men här kan man ju faktiskt få exempel på Skarsgårdens alla trademarks. Till och med Skarsbrowet.

True Blood, andra vändan

För ungefär ett år sedan kollade jag igenom säsong 1 och 2 av True blood. Nu gör jag samma sak igen. Min kompis Sara hade inte sett den slafsiga serien, och i väntan på vår tv-serie of choice (Dexter) var det ett gyllene tillfälle att inviga henne.

Men jag får säga att jag inte alls faller på samma sätt andra gången. Jag ser en massa missar i dramaturgin, viktiga händelser som man är svåra att uppfatta för en förstagångstittare. Bill och Sookie är fortsatt störiga (fast det har de varit hela tiden) och serien är inte alls så spännande som jag mindes den.

Det är fortfarande trevligt att hänga med min kompis så klart, att sträckkolla series är väl ett modernt sätt att umgås (?), men jag vet inte jag. Hur blev det så här? Är det jag som har fel eller är det bara så enkelt som att spänningen försvinner när man vet vad som ska hända?

Eller har jag bara för mycket fritid?

Nu ska Hoffmaestro vara med på radion. Måste stänga av. Nu.

Montazami

Utan läppstift känner jag mig exposed, rädd och nervös.

Jag blev av med min läppstfitsköparoskuld igår. Jag köper väldigt sällan smink, förutom en mascara då och då, och ett läppstift+läppenna för 350 spänn är sannerligen utanför min comfort zone.

Men så blev det.

Butiksbiträdet valde ut en tjusig röd färg, kombinerade det med en fräsig penna och sedan var det bara till att kapitulera.

Efter mitt idoga läppstiftande under gårdagskvällen kallade min kompis mig för Maria Montazami. Och vad kan man säga. Hon har ju rätt. Kompisen alltså.

I brist på bilder på mig själv in action kommer här en bild på fru Montazami och hennes själsfrände.

Skjorta på vift

Jag satt och sydde på en skjorta när jag såg någonting i ögonvrån. Och javisst, utanför mitt fönster hängde en (annan) skjorta och fladdrade för vinden.

Jag bor på översta våningen och varken jag eller mina grannar har balkonger. Ändå hängde den i stuprännan på en galge.

Jag var konfys.

Det är ju jättehögt upp och assvårt att nå.

Det visade sig senare, vilket jag misstänkte, att min skjortan tillhörde min granne. Han hade hängt ut den igårkväll när han var mindre nykter. När han kollade ut på morgonen hade galgen med skjortan blåsts iväg en liten bit.

Han kom på hembesök till mig, hävde sig ut genom förnstret och lyckades fiska hem skjortan.

Han darrade och jag tänkte att nån öl eller fem kanske bara hade varit bra för det halvt dödsföraktande tilltaget.

Sucker for romance

Ytterligare en snygg och tidlös video med Elton. Kolla in hans tröja (syns bra nån minut in i klippet). Stulen från ett barn månne?

Låten är dock ett mästerverk utan dess like.

Konsertpengar

Jag har presentkort på ticnet värt runt 800 kronor. De går ut i januari så nu börjar det bli dags att sätta sprätt på stålarna.

Men på vad?

Iron Maiden kanske?

Förslag mottages gladeligen. Konsert-/föreställningssällskap likaså.

Ullevitips

Jag har grubblat. Helt utan framgång - fram tills nu. Jag vill se Elton John på Ullevi. Ytterligare en gubbe, ja visst, men en jäkla fin surgubbe. Och flink på pianot är han med.

Klippet nedan bör ses på grund av:

1. Den svängiga låten.

2. De snygga kläderna.

3. Den snygga uppställningen på skolaula-scenen (?).

4. Den förfärliga ljudsynken.

Arbetsliv

Arbetslivet är spännande och konstigt.
Igår ringde ett bemanningsföretag och tyckte att jag vore bra för ett jobb. Jag höll inte med.
Själv ringer jag till en personalansvarig om ett jobb jag vill ha, men kvinnan svarar ju aldrig.
Idag ringde min gamla chef och fick mig att hoppa in på mitt gamla jobb.
I morgon ska jag i vanlig ordning spendera hela lördagkvällen med en annan tidning.
Studierna tar upp jättemycket tid. Kanske inte så mycket effektiv tid som ineffektiv tid. Men ändå.
Jag är typ sjuk, men ignorerar det.
Trots all rörighet gillar jag det. Det löser sig ju. Det trodde jag inte.

Världen och vardagen

Ibland känns ens liv så trivialt. Men men. Idag har jag vunnit ärtor (!) på Ica, fått ett jobberbjudande (som jag tvärr inte är intresserad av), har gått från träning till vindrickande (inte via mat) och slutligen anmält mig till göteborgsvarvet.

Där emellan valde dessutom nåt ess att skruva av mitt cykellyse och sno det. Tack skaruha.

I världen händer viktigare grejer, men jag blev glad av de där ärtorna. Och då fick jag inte ens några ärtor med mig hem. De får jag claima på nån Ica vid lämpligt tillfälle.

Pytteknyttet på bild

Besöket blev uppskjutet, så jag åkte och hälsade på den lilla sockerärtan idag istället. Här är hon på bild.

Hej hej Hilda!

Nu ska jag åka och hälsa på min nya lilla systerdotter. Fantastiskt fantastiskt!

Hon kom i natt, drygt tre veckor för tidigt, men är frisk och glad. Eller tja, bebisglad. Är de glada? Vi får se. Jag kan ju återkomma med rapport senare.

Mölndal nästa!

Vet hut, unga dam

Idag var jag på Bokmässan för första gången. Först tyckte jag att det var lite genant att jag aldrig besökt mässan innan. Men nu kan jag konstatera att jag inte missat så himla mycket.
Så får man ju inte riktigt tycka. Bokmässan ska ju vara så bra och fantastisk. Men nä. Den var stor och tråkig.

Seminarierna var rätt bra. Jag och Hanna gick på två. På det första fick vi höra Natalia Kazmierska intervjua Andres Lokko. Suck.
Natalia är säkerligen smart och vass, men hon pratar på samma sätt som man föreställer sig att tonåriga modebloggare skulle göra. Eh, jag, eh... känner ju dej...eh..typ.
Andres var inte heller särskillt kul tyvärr. Överlag kändes samtalet svamligt, utan något direkt syfte och tidvis på tok för internt.

Bokmässans räddning var kändisspottingen. Att se random gubbar som Jan Guillo och Frank Andersson (som skrivit boken med underitiel Kuken ska ha sitt) överglänstes av de icke-random gubbarna.
Hanna hade en liten konversation med Gösta Ekman när de skulle ta kaffe samtidigt. Senare log och nickhejade vi sådär som man gör när vi mötte Mikael Wiehe i en folksamling.

Japp japp. Det var det.
Done. Check.

Akta akta! Hud!

Videon där Katy Perry sjunger en duett med figuren Elmo kommer inte att visas i amerikanska Sesame street. Fröken Perry har tydligen en för djup urringning och barnprogrammets youtube-kanal har tagit emot klagomål på grund av denna överdrivna hudexponering.

Det måste vara ett skämt. Flickebarnet är ju skyld som en smärre nunna.

Tylösand i Debatt

De pratar om Kungarna i Tylösand i Debatt. Vad är underhållning? Vad är ok? Vem ska bestämma vad som ska visas, vad som är giltig underhållning?

I studion: programansvarig för kanal 5, två av killarna från Tylösand, Jackie Ferm från Paradise Hotel, en nykteristtjej, två hjärnforskare, en bloggtjej och en kvinna från en rekryteringsfirma. Plus övrig publik.

Bortsett från nykteristtjejen som var väl obstinat (vet du vad du gör med din hjärna? fattar du? din HJÄRNA!) gjorde de flesta ett gott intryck.

Tylösandkilllarna var inte de skarpaste knivarna i lådan, men det har ingen någonsin påstått, och det var nog en ovanligt svår situation att diskutera "sig själv" som fenomen.

Ingenting handlade egentligen om dem som personer, det handlade om fenomenet och produktionen, men det skulle ju vara svårt för vem som helst att inte ta åt sig av kritiken.

Men de verkar inte förstå. De verkar på allvar inte förstå att deras beteende kan få konsekvenser. Alls.

Visst, det är en skandalsåpa och allt går enligt kanal 5:s planer. Troligtvis bättre än planerna. Att diskuteras i Debatt är inte alla struntprogram förunnat.

Kidsen super sig dyngraka, killarna ligger runt, tjejerna kräks och vi tittar och hela Sverige får moralpanik. Ungdomarna säger "det är så här det är", vuxna vägrar acceptera det, polariseringen fortsätter och ingen kommer fram till någonting.

Jag vet inte om det är ok. Det är simpelt, utan mycket till varken hjärna eller hjärta: så det är ju inte direkt fin underhållning. Men det behöver väl inte vara bra för att vara ok?

Hemmaplan

Jag idkade shopping på hemorten idag. Det vill säga Mariaplan.

1. Köpte en styck bild från Göteborgs bästa fotobutik (Grafi foto). Som om det skulle intressera någon i dessa digitala dagar. Men ändå, deras matta bilder är något extra. 6 kr.

2. Förvånades över att det fanns en bokhandel. Gick dit och inhandlade material för att knåpa ihop ett grattis-till-att-ni-gifter-er-kort. 5 kr.

3 (och 4). Tant- och gubbaffären med miljarder plagg på pytteliten yta hade ett par fina grejer. Framförallt skamligt billiga. Scarf och mössa, 20 kr. Som att stjäla bridgeblandning från en pensionär.

En scarf med gamblingtema i marint fräsha färger. 10 kr.

En toppluva. Kan fungera som skägg. 10 kr.

Som en ickeanekdot kan jag berätta att affären säljer Resteröds produkter. Jag har en snarlik mössa som kommer från Resteröds. Den kostade inte 10 spänn. Inte alls.

Oops, they did it again

Bandet med rullbandsvideon har gjort det igen.

Det är snyggt, det är svängigt och sjukt imponerande. Dessutom hjälper de hemlösa djur.

Naaw.

Jag vill redan se nästa video. För vad kommer då? Bångstyriga barn? Flygplan? Knivjonglerare?

Ost på schemat

Mina studier på universitet är mycket varierande. Svårlästa böcker om spanska inbördeskriget och bökig grammatik varvas med... det här. Skojigare grejer.

Idag lyssnade vi på en låt av Ricardo Arjona. Och det var det ostigaste jag har hört. Kanske någonsin. Och då är jag ändå uppvuxen på en ensidig musikdiet bestående av dansband.

Låten handlar om en tjej från Havanna och en kille från New york. Hon är marxist, han är konservativ. Hon säljer sig på en bordell, han pluggar på UCLA. Hon dricker en kubansk mojito, han dricker champagne med jordgubbar.

Sedan träffas de och hör och häpna: de blir kära. Detta TROTS att de är så olika.

I refrängen förklaras hur hon glömmer bort Fidel och att deras kärlek blev som ett möte mellan Lenin och Lincoln, eller mellan Fidel och Clinton.

Sedan flyttar de till Paris. Hon försöker bli skådespelerska, och han försöker bli normal (!).

Jag är lite besviken att det inte riktigt framgår av min snabböversättning det fantastiska med låten. Men videon hjälper till. Den är också fin.

Den är lång, men efter runt 5 minuter hettar det till. Kan vara värt att vänta på.

Sångaren är förövrig väldigt framgångsrik och jättepoppis. Han gör tydligen bara balladas.

Ullevisommar

Jag kan se hur Got events chefer sträcker på sig för första gången på ett år. Det har varit ett ständigt krummande för gubbarna som villigt erkände att sommaren 2010 var ett "mellanår" för Ullevi.

För oavsett hur förfriskande det faktiskt var med ett par ullevinoviser så fyllde de inte arenan. Green Day och Pink var aldrig någon av arrangörernas förstahandsval.

Men man måste ju ändå låtsas. För att rättfärdiga. För att sälja.

Knappt har sommaren fått ta sitt sista andetag innan det avslöjas: Iron Maiden spelar på Ullevi 2011.

Halleluja säger arrangörerna och drar en lättnadens suck.

Jag vet inte. Gubbar gubbar gubbar. Jag är så trött på gubbar.

Men det blir nog kul och sevärt. Och dyrt. Och slutsålt.

Mina grannar

Jag frågar mig. Hur lyhört kan det vara?

Just nu diskar mina grannar och verkar tvätta kökskaklet.

- Hur svår kan den här vara att ta bort?

(gnider trasa mot kakel)

(lite tystnad)

- Det har gått fyra dagar nu.

- haha.

De skrattar mycket. Framför allt han. Hon kanske är kul, men lågmäld. Det är så lyhört att jag undrar vad som händer på andra sidan väggen när det blir tyst. Prat prat prat, host, skratt - knäpptyst. Narkolepsi?

(För övrigt vill bloggens felstavningskontroll att jag byter knäpptyst mot knäpptysk. Mycket rimligt.)

En liten låt på det.

Phoenix fejk

Föga förvånande, men ändå lite imponerande har det nu - tillslut - visat sig att "dokumentären" I'm not there om Joaquin Phoenix på dekis är en bluff. Ingenting är på riktigt.

För ett par år sedan pausade Phoenix skådespelarkarriären för att istället äta droger, rappa, odla skägg och bete sig oväntat konstigt. Redan då undrade man om det var på riktigt, men konstigare saker än att en hollywoodstjärna går bananas har ju hänt och man accepterade Phoenix nya knasbolls-jag.

Men nu har regissören till dokumentären om Phoenix mer destruktiva liv Casey Affleck sagt att allt var på låtsas och kallar alltihop för hans bästa show någonsin.

Jahopp. Antiklimax?

Nu ska jag också tatuera mig

LA ink/Miami ink-donnan Kat von D vill förnya tatueringskonsten och ta den till en ny nivå. Det gör hon med "interaktiva" svanktatueringar.

Smakfullt är bara förnamnet.

Krånglar filmen? Kolla här istället.

Interactive Lower Back Tattoos from Kat Von D

Maud förklarar

Vi är för morötter. De är för förbud.

Maud Olofsson reder ut skillnaden mellan centern och miljöpartiet.

Brev till framtiden

Hej hösten. Vad mörk du är. Jag kommer att hantera dig med kaffe, prästost, träning och böcker på spanska som jag så vitt jag förstår handlar om döende människor under spanska inbördeskriget. Vad kul vi ska ha det. Välkommen!

Dokubonanza: Tylösand, Jersey shore & Camp Molloy

Igår såg jag reprisen av stapla-skandaler-på-hög-dokusåpan Kungarna av Tylösand. Åtta unga personer ska svina så mycket de kan under en månad. Allt går ut på att supa, knulla, dansa på borden och kräkas i poolen. Det finns dessutom ett liggrum där allt liggande ska ske och det tar inte många minuter innan det ogenerat sexas loss framför kamerorna.

Classy stuff.

Det är alltså en svensk variant, dvs med ännu mera sex, av MTV:s Jersey Shore där ett gäng amerikanare vars högsta mål i livet är att bli full och få ragg bor tillsammans och jobbar på någon strandrelaterad butik.

Och här börjar det bli intressant. För vem är inte kidsens chef i den svenska varianten? Jomenvisst serru, det är ju Peter Gereny, aka vinnaren av Camp Molloy.

Camp Molloy var en äventyrstävling som gick under en säsong på tv4 i början av milleniet. Det blev inga fler säsonger. Tittarsiffrorna var väl sådär. Men det var en massa (som jag minns det) hårt tränade amatöridrottare som utförde smärre triathlon varje vecka.

Det var kul. Jag lärde mig ordet reppelera.

Nu är vinnarpeter alltså med på ett hörn i Tylösand. Det känns inte värdigt. Även om han är schysstchefen. Ge mig Camp Molly istället.

Happy ending

Jippi.

Avrundade en kul arbetskväll med ett löfte om att det skulle upprepas nästa vecka, men avslutade sedan kalaset med att upptäcka ett inbrott i källaren där alla mina flyttlådor från barndomshemmet står. Eller stod.

Kul.

Det verkar dock inte som att skurkarna fått med sig nåt. Men det ska jag utreda närmare imorgon.

Hej då oskuld

I morgon kväll ska jag jobba ett par timmar.

Då blir jag av med min kvällstidningsoskuld.

I jungfrulig anda ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot händelsen.

Mera hybris

Hybrisen verkar ha fattat tag i mig idag på det allra bästa sättet. För shit vad oväntat bra det gick att springa! Jag sprang min långa runda med den opeppade inställningen "jag måste ju hasa mig igenom den för att bli bättre".

Efter ett tag insåg jag att jag sprang på rätt bra, framför allt på ställen där jag brukar vara trött som satan. Jag sprang på och känslan av att kunna trycka ifrån i steget, att ha ork kvar och att det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter var askul. Hybrisspringandet ledde dock tså småning om till att jag blev jättetrött och seg, men efter en liten nedförsbacke var jag på banan ingen.

Jag vet att jag varit ganska off topic det senaste (plugg, jobbsökande, träning). Jag ska bättra mig. Ville bara berätta hur kul det var att springa. Det är ju inte varje dag.

Jobbsökarhybris

Att söka jobba är på intet sätt en favoriserad syssla i mitt liv. Kräma på om hur fantastisk man är, men ändå bibehålla nån sorts ödmjukhet - och personlighet för den delen - är inte alls lätt.

Men idag var det lite kul.

Jag har precis sökt ett jobb jag inte borde få. Jag skulle kunna göra jobbet sjukt bra, tro inget annat, men jag är inte direkt nischad inom området.

Hur som helst infinner sig en sån skön hybris. Allt är på vinst. Inget på förlust.

Skulle jag inte få det är det ok, jag kommer inte ens svära över alla människor som verkar ha samlat arbetslivserfarenhet sedan födseln. Men om jag skulle få något sorts positivt besked skulle det vara en kul vinst.

Tjo. ho.

En plastlåda med fancy mat

Jag har gnällt de senaste veckorna om att jag vill gå till Wasa Källare och äta lunch. Wasa Allé serverade mat på Way out west och kantarellmackan jag stoppade i mig var tillräckligt god för att ge mersmak. Den mersmaken är väl slut nu kan man säga.

På kvällstid är restaurangen helt utom räckhåll för min plånbok, men under lunchen är den helt ok. 70 spänn för en vegetarisk lasagne med fetaost och ratatouil (svårt ord).

Syrran tog en dagens husmanskost och enligt plan fick hon en tallrik vällagad mat. Själv fick jag mat i en svart plastlåda. Jag ställde plastlådan på min tallrik som var för liten, och åt (med god aptit, för smaken var ju god).

Ingen sallad, inget kaffe.

Funderade på att ta en bild, men det såg för sorgligt ut. Ok att lunchen är en budgetvariant, men de kunde väl lagt upp maten på en tallrik?

Förlorare på svenska

Jag gillar Biggest loser.

Jag gillar inte lagindelning, invägning och det dokuobligatoriska bitchandet. Men jag gillar att se dem träna och peppa och plågas (mohaha) av hyggloBob och surJillian.

Alldeles strax börjar den svenska versionen. Succé eller fiasko. Jag skull satsa på lågoddsaren fiasko, men gp-väninnan tillika tv-krönikören skrev härom veckan på sin facebookstatus: såg Biggest loser Sverige och grät som Lille Skutt. Fan också.

Det talar ju för succé...

Forts följer om en knapp timma och 111 reklampauser.

Kl. 21.00.

Äh.

Helt ok.

Mycket som kan gå åt skogen när man flyttar ett format från USA funkade. Tränarna var bra, lokalerna såg ut som vettiga svenska varianter (ist för lite för dåliga kopior), deltagarna var... tjocka. Men det blev ingen gråtfest i hemma hos mig.

Nä.

Men hej! I reklampauserna fastnade jag i UR:s partiledardebatt. Bra programledare! Jag gillarn.

Nytt liv

Vad mycket man behöver plugga för att lära sig saker.

Jag har aldrig någonsin varit bra på grammatik, kan inte skilja på ordformer och satsdelar, men nu vankas det tenta. Allmän grammatik översatt till spanska. Spännande grejer.

Just nu försöker jag förstå vad som är skillnaden mellan atributo och complemento predicativo. Båda översätt på svenska till predikativ (för atributo är ju inte spanska för attribut som man kanske hade hoppats).

Förklaringen som jag skrivit för egen del är:

CP är samma sak tom A fast för övriga copulas (vilka?).

Känns hållbart.

Känns kul.