Håkan, hajpen och jättemånga tonåringar (dvs inte jag)

Här om dagen gick jag förbi Bengans. Skivaffärer har ju i dessa dagar förhållandevis få besökare per dag - oavsett hur anrika de råkar vara. Men den där dagen ringlade sig den kompakta kön så långt utanför butiksingången att jag inte såg var den tog slut.

Håkan var på besök.

När Håkan rör sig står hela Göteborg stilla. Fast tvärt om.

När Håkan sitter still för att signera skivor springer hela Göteborg dit.

Jag tänkte flera dagar i förväg att jag för att i världen inte skulle gå dit. Jag funderade på varför. Jag har ju själv trängts på signeringsdagar, och jippon brukade ju vara kul. Det slog mig: Jag är för gammal.

All den där åldersnojan man inte har kommer ifatt en när man inser att man åldras och att man tappar sidor som faktiskt var ganska charmiga för att istället bli sådär trött som bara vuxna kan vara.

Är det nu jag blir nostalgisk och pratar om den klockrena bilden på Henrik Schyffert som jag tog med SB:s hederliga analoga "kompakt"kamera?

Det var också på Bengans. Det var fint. Och alldeles lagom trångt.

De va tider de.

Lyssnar på Håkans nya för första gången. Det ska ju vara fantastiskt makalös, men jag är redo för en besvikelse.

Hajpen äter i vanlig ordning upp allt i sin väg. Vi får se hur det går.