Favvoklappen

Jag trodde aldrig att jag skulle få dom här i julklapp, men det fick jag. Hurra. Väldigt snällt, väldigt fint.

Jag invigde dom med Refused. Chockerande nog.

Jul igen

Hjärnan slår lätt bakut mot att allt ska vara så himla lyckligt på julafton. Jag gillar julen, men det krävs ändå viss stålsättning. Men så är det väl för alla. Jag har svårt att tro att det finns någon över 15 år som tycker att julafton bara är fröjdefull och härlig. Så mycket förväntningar i samma rum är svårt att få strömlinjeformat.

Hur som: bra dag. Jag är mätt. Längtar ändå till imorn så att jag får äta nåt som inte är godis.

God jul på dig med

Det blev en gråt-och-skumpa-och-pokal-fest idag. Jag tackades av av min käraste redaktion och allt suger för jag vill ju bara jobba men LAS säger nej.

What is myrrh anyway?

Det kan bara bli bättre

Igår la jag mig innan klockan ens blivit 21. Men jag hade datorn med mig, kollade Girls och somnade först efter 22 nån gång. Ändå ovanligt mycket sömn.

Sprang en sväng med ett kort gymstopp på Friskis men herregud vad dåligt det gick! Jag har nog aldrig varit så håglös när jag sprungit. Flåset och musklerna var det inget problem med men jag ville bara stanna och lägga mig ner och sova. Jag måste ju ha nån brist på nåt.
Eller så är jag bara omotiverad. Jag är kanske bara dålig. Jag ska inte skylla ifrån mig, träningen har väl inte vart prio ett på ett tag.

Brandsläckning

Mitt liv är en ända stor brandsläckningsturné just nu. Jag ligger ett halvt steg bakom mig själv. När man inte riktigt hinner få en överblick över sitt eget liv utan bara gör det man känner att man MÅSTE göra. Helst precis nu. Allra helst igår. Och så fortsätter det så.

Min senaste insikt är att jag måste sova. Jag är inte trött, men så fort tillfälle ges däckar jag som om jag vore sjuk. Det är kanske inte ett hälsotecken.

Bloggen har väl inte direkt blivit prioriterad. Den har inte ens funnits med i mitt perifera medvetande. Men bilder har jag tagit ändå.

Jag fattar inte hur man skriver bildtexten så jag kör här:  glittriga träningsbyxor, kortspel, Girls + tända ljus för mig själv, refused och majorna i motljus..

Men men. Jag får väl sova 2013.

Julklappen: Ellen!

Ellen Ekman är en fantastisk serietecknare. Jag vill göra ett bildspel. Vet ej vad som hindrar mig. Kanske upphovsrätten. Men all I want for christermas är numera Ellen! (Beyonce är så himla busy.)

All I want for julklapp är Beyonce

Det kommer en Beyonce-dokumentär till vintern.
Kan bli alldeles förträffligt.

Kan ju bli skit också, men det är så tråkigt att tänka så.

Ojo!

Här är en av de mindre genomarbetade filmerna vi gjort på jobbet. Allt på volley i fredags när alla egentligen ville gå hem. Men då spelade vi inte kroppsspråksfilm istället.

The bakisångest made me do it

Igår drack jag mer vin än planerat i en dricka-för-att-glömma-sejour med min kärlekstrubblande vän. Idag var jag alldeles lagom bakis för att antingen somna på soffan eller vara jätteproduktiv.

Jag gjorde båda.

Först hjälpte jag min kompis flytta, sen somnade jag på soffan, sen sprang jag en mil i -10 grader och sen lagade jag en vegankalops.

Efter det har jag ätit och ätit och ätit. Bland annat snudd på 200 g choklad och en massa glass. Det är ju advent.

Dubbelbuffen! Räddningen i minusgraderna.

Höj volymen!

Jag älskar den här videon! Jag älskar Lilla Namo. Jag som gett upp att lyckas måla en snygg eyeliner ska nu ägna helgen enkom åt detta.

Såhär springer jag

Jag fick en fråga om vilka som är mina favoritrundor i Göteborg. Att springa pratar jag om då. Andra rundor, typ pub kan vi ta en annan gång (men den handlar främst om Pustervik - Andra lång - Hagabion).

Jag utgår i stort sett alltid från min ytterdörr. Jag åker väldigt sällan någon annanstans för att springa. 

Jag springer absolut oftast i Slottsskogen. Jag bor nära och det är trevligt att få lite träd och sånt, även om det bara är asfalt som underlag. Där springer jag 6, 8 eller 10 km.
 

"Ytterrundan", alltså gångvägarna som går runt alltihop, är min grundrunda. Hemifrån mig så blir det ca 4,5 km.
Därifrån lägger jag på extraturer beroende på hur springsugen eller ostbågesugen jag är, exempelvis en skogsslinga eller ytterligare ett helt varv runt. 

Änggårdsbergen är fantastiska - på sommaren. På hösten och vintern är det mörk och blött. Men då springer jag genom Slottsskogen, genom Änggården och upp i Ängårdsbergen.
Man masar sig upp till toppen, där får man utsikt och känner sig hurtfrisk. Sen är det bara till att ta sig hem igen. 

Den rundan blir 7-9 km.

En gång blev den 16 km. Då hade jag fått för mig att jag skulle springa till Mölndal också.

När jag orkar tar jag mig till Skatås.
Åttan är kanon, milen är bra, femman sådär, och 18 kilometern är kuperad och uppenbarligen lång.

Problemet såhär års är att det blir mörkt. Jag är inte så rädd utav mig, men jag tycker om att se vägen. Därför springer jag ibland längs med gatorna.
Oftast blir det mariaplan-stigbergstorget-vagnhallen majorna-mariaplan (7 km).

Men ibland blir det broarna.
Majorna-Älvsborgsbron-Lindholmen-Göta älvbron-Majorna. En _riktigt_ tråkig sträcka, men bra runda.
Ibland springer jag hem från jobbet på Lindholmen och då blir det halva sträckan. Då måste man dock ha nåt att lyssna på, annars avlider man nånstans på Hisingen.

Obligatorisk bild på Älvsborgsbron från en hemfrånjobbetspring i somras.

 

Köpenhamnen, kom i famnen

Men vad fint det var i Köpenhamn! Hann knappt se nånting, men det betyder bara att jag vill tillbaka.

I kronologosk ordning: 

Strosade på ströget. 

Fick mat av hare krishna.

Åt wienerbröd med choklad. 

Funderade på hur ofta dom tvättar överkasten på hotellet.

Åt mat på Lele.

Råkade dricksa 23 öre.

Hittade inte dom fräcka ställena i Ködbyen.

Drack alkohol och spelade tärning. 

Hoppsade fram genom stan och sjöng I will survive.

Åt väldigt bra frukostbuffé.

Såg en mentalhygienisk klinik i Nyhavn. Vet ej vad det är. 

Gjorde mig rolig över att danskarna sålde jul-gäss. Sen berättade Mattias att julegässen är deras julegris.

Frös.

Gick på Tivoli i snålblåst och regn.

Fick vattenplaning på motorvägen hem. 

Var rädd.

Kom hem.

Mattias på Köpemandsgatan. Se så kul det är.

Nya bokmärken

Jag behöver nya bokmärken! Nya bloggar. Detta är till för min nya dator. För ett par veckor sedan följde jag i princip 3 bloggar. Soraya, Rocknrollrunning-Tove och Smaljeansen-Elbe.
Well, Elbe har ju lagt ner och nu behöver jag vidga mina vyer.

Så nu hittade jag Johan. På Café. har ingen aning om vem han är, men han skriver kul. När han skrev att man kan laga sina snitsiga lyxjeans genom att sy lite all over the place. Sånt gillar jag.

Har ni bloggtips, så kör hårt. Jag behöver uppenbarligen hjälp.

Springa snabbt

Igår var jag som vanligt otroligt nära att skita i att springa. Jag satt i min soffa, åt choklad-philadelphia med sked och tyckte att "är jag inte lite sjuk ändå". Borde jag inte stanna inne? Jag får inte bli sjuk till helgen" osv osv.

Sen gick jag ut ändå. Bytte om framför TV:n för att inte lägga mer tid än nödvändigt på träningen.
För att vara en person som faktiskt älskar att träna, inte kan tänka sig att vara utan det, så är jag extremt avig inför det. Vill alltid åla mig ur situationen.

Sen kom jag ut. Sprang och sprang. Försöker springa lite snabbare än jag brukar. Men herregud vad seg jag kände mig. Benen var som döda stockar jag fick piska liv i för varje steg.

Men när jag var inne på min sjätte, sjunde kilometer kollade jag ner på benen och imponerades av att dom små liven sprang. Steg efter steg efter steg. Det kändes som en helt meningslös sysselsättning, ränna omkring på det där viset utan att vara på väg nångonstans. Men ändå gjorde dom det, benen.

Kanske är det den känslan som är nyckeln till att vilja springa lite längre. Att imponeras av min egen uthållighet. Känns som en extremt vansklig motivation, så himla impad är jag väl inte, men nåt måste man ju lura sig själv med när choklad-philadelphian är slut.

Det här är benen när dom sprang i New York och vädret var rätt mycket goare.

Mera död

De suicidala små gullisarna fick mig att minnas de här: kamikazekaninerna.

Gulldumma sätt att dö

Jag är redan kär i Melbourne, men nu blev jag nog än lite mer kär. Kolla in världens mest makabra och gulliga video som handla rom "dumb ways to die". Det är Melbournes Metro som står bakom filmen med den lilla uppmaningen Be safe around trains.

Mina favoriter är skelettet som klappar takten och figuren som sålt sina njurar. 

Det är bara jobb jobb och jobb

Jag letar alltså jobb.
En kompis skickade två jobbannonslänkar.

Den ena gällde en presschefstjänst på UD.
Den andra gällde jobbet som "stämningehöjare" på Scanics julbord.

Jag tar således fortfarande emot tips.

Hur jag ska göra januari bra

En kan ju tycka att jag lever lite i framtiden, men för tillfället kan jag inte låta blir att fokusera på januari.
Om jag inte har något jobb då skulle jag vilja fylla tiden med något. Något som får mig att tänka tillbaka på januari som månaden då jag gjorde (valfri aktivitet), i motsats till månaden då jag deppade ihop pga arbetslöshet.

Mina tre alternativ just nu:
1. Börja spela gitarr igen. Lära mig spela (och sjunga) nåt specifikt. Det är ett tydligt mål.
2. Starta maratonträning på riktigt. Kan behövas om jag faktiskt ska genomföra nåt lopp. Tråkigt att inte ha nåt tydligt mål.
3. Göra samma träningsutmaning som flera av mina kompisar redan gjort: Fitnessfighten. Det är en månad av träning och en jävla massa keso. Inte riktigt min kopp te, men jag gillar ändå tanken.

Jag skulle förvisso kunna göra alla tre. Fitnessfighten med maratonträning, och gitarrspel på lediga stunder. Men då lär inget bli riktigt gjort.
Nä, det vore kul att gå all in och döna. Men med vad?

När om inte nu?

De där bilderna ligger fortfarande huller om buller.
När ska jag orka sortera dem om jag inte orkar nu? Ledig tisdag, gråmulet, halvkrasslig och ingen att hänga med. Det står extern hårddisk-katalogisering över hela den här dan ju.

Tar lite nya bilder med datorn istället. Rätt taktik. 

Räddningen

Det gick faktiskt rätt bra. Allt är huller om buller, men bilderna är tillbaka. 

Jag fick tips om wondershares Data recovery, mackeeper, disc warrior och disc drill. 

Jag laddade ner gratisversionen av data recovery och mycket riktigt - den hittde enkelt mina filer. Men då ville Wondershare ha betalt. 

Det kan man ju kanske förstå. Men uuuuh vad retligt att _se_ att mina filer finns där. Jag måste däremot pynta tusen spänn för att faktiskt få dem. 

Jag började såklart kolla upp de andra programmen, men mackeeper hade jättedåliga recensioner och de andra två var bara dyrare och krångligare. Säkert ännu bättre, men det krävs ju att man kan använda programmen också. 

Så efter att ha hetsätit 200 g choklad och våndats ett tag betalade jag för min dumhet och köpte programmet. Det är billigare än att be något företag göra det och jag kommer inte kunna förlåta mig om jag låter pengar stå i vägen för mina bilder. Då får jag väl leva snålt fram över (och inte köpa de där dyra marshall-lurarna jag ville ha). 

Jag plockade hem mina bilder. Kände mig tillfreds. 

Nu säger Daisy på Wondershare att de ger 20 procent rabatt för alla återvänande kunder. "A life long privilege."

Jag älskar att ha ett life long privilege. 

Det nästan det bästa med det här. 

Säger till mig själv att det bara är bilder (men det känns som att det är mitt liv)

Jag har raderat alla mina bilder. ALLA mina bilder. Av misstag alltså.

Kan nämnas att jag fick lite av ett psykbryt igår. Herregud. 

Jag försökte vara smart, men där kring kl 23 på kvällen var min hjärna uppenbarligen sådär pålitlig. 

Jag hittade en mapp med alla bilder, tänkte "jävlar va många bilder, inte konstigt att datorn är lite seg". Raderade allihop och tömde papperskorgen. 

Sen såg jag att mappen var kopplad till min externa hårddisk där jag hade min backup. 

"Jag tror att jag precis raderade alla mina bilder"säger jag.
Ca 5 chocksekunder senare kommer fosterställningen och gråtandes googlar jag rädda filer tömd papperskorg.

Hurra.

Nu har jag fått tips via twitz och facebookz, så ikväll ska jag rädda filer för allt vad jag är värd. Australien, Chile, första bilderna på mina skrynkliga syskonbarn, farmor, bröllop, sommarkvällar, vinterdagar, osv osv osv. De där få bilderna som alltid kan få en på bra humör. Som får en att känna genom bilden hur mycket man gillar nån.

Ja ni vet.
Kom tillbaka. 

(Nä, det blir ingen bild till det här inlägget alltså.)

En armé av fabulous Luke Skywalkers

Krånglar filmen? Se den här.

Sugar man

Såg äntligen Searching for sugar man igår. Herregud vilken tid det har tagit för mig. Men det var igår det var ment to be.
Se den. Till skillnad mot många andra musikdokumentärer var den riktigt fängslande. (sant.) Jag har även hört att den är en oscarsfavorit. Så då kan man ju se den nu enbart för att kunna säga "jag såg den för flera månader sen" när den väl vinner.

(Why did the hipster burn on hens coffee? Hen drank it before it was cool.)

Snart ska jag skriva ett inlägg om min överdrivna, men uppenbarligen berättigade, fascination för syskonskaran Bendjelloul.

Du kan betala min automobil

Den goa popduon Masquer har gjort en coverplatta. Bland annat spelar de Destiny childs Bills bills bills och den fantastiska 60-talspowerdängan You don't own me. Refrängen i den sitter bättre än det mesta. Jag vill vara med i en film och stå på en bro, kanske regnar det, och vråla ut den.

Dooooooon't tell me what to do BAM BAM BAM PAAA dooooon't tell me what to say. 

Kanske känner man igen den från Dirty dancing, men den spelades först in 1963 av Lesley Gore när hon var 17 år. Lesleys främsta hit är annars It´s my party.

Den gamla versionen av You don't own me är ju så fruktansvärt bra och infotexten från youtube lyder " Lesley Gore telling it like it should be".


Och här har vi Masquers fina cover.

Plut

Jag skrev ett långt inlägg om mitt förhållande till plutande-läpp-bilder. Allt blev otroligt rörigt. Jag är mer förvirrad nu än innan.

Men kontenta:
Jag är inte den som plutar på bilder.
Jag tycker att det är ett tråkigt sätt att vara het på.
Orka reducera sig till den bilden.

Som grädde på moset kommer här den mest plutande bildserien jag hittade på mig själv. Tagen sittandes på toagolvet nån gång mitt i natten när jag gjort en ny frisyr istället för att gå och lägga mig.

Älskad saknad

Dagens ämne på jobbet, oktobers ämne varje år. Bra att det är november då, tänker jag.
Men nä. November är inte heller odoppad i sorg och  tårar.

Livet. Jo jo.

Men det finns bra saker också. Som syskonbarn som inte kan pussas som folk utan skickar en i hela ansiktet, att morgonspringa i skogen i Dalarna medan dom andra sover i huset, att sova sked och bli alldeles för varm men det spelar ingen roll.

Men sändningen är fin. Lyssna på dem som saknar och sörjer men tänker på allt som var bra.

Det kommer aldrig leda till nåt gott

Komiker som blir kära är som musiker som slutar knarka.

The Vaccines

Min första kväll i New York gick vi på spelning. Det var Vaccines som var så otroligt mycket bättre än väntat att vi gick raka vägen till hotellet och wifit och köpte biljetter till göteborgsspelningen.

Den var förvisso om hundra år, men skit samma.

Nu har det tydligen gått hundra år och hd, jag och min förkylning gick på konsert ikväll.
Och det var återigen över (den numera högt ställda) förväntan.
Till och med bandet hade blivit snyggare. Bortsett från sångarens hår. Det hade bättre volym i NY.

Det bästa av allt var kanske förbandet. I NY var förbandet emellanåt det absolut sämsta jag sett på en scen. Men dagens förband Deap Vally var tvärtom nåt av det coolaste jag sett. Älsk på dom som man säger (gör nån det?).

Nu bilder. Först Vaccines på Bowery ballroom i New York, sedan Vaccines på Pustervik i Göteborg.

Jag kan inte jobba

...jag kan bara kolla på den här.

Satiren är död. Tihi.

Förlovning / Engagement from Kungahuset on Vimeo.

5 år av mig

Jag har varit hos frisören igen. Inte så stor förändring, jag jobbar på att få längre hår men det jobbar inte håret på. Därför tar det sin lilla tid.
För skojs skull har jag letat upp bilder på håret och jag från de 5 senaste somrarna så att vi kan beskåda ickeförändringarna.

2008. Jag jobbade på Siba, hade betald semester, första singelsommaren på hundra år och jag bodde i ett garage. Här är jag på Mallorca. Mycket bad, mat och mojito.

2009. Hyfsat nyss hemkommen från Chile. Jag lärde otroligt mycket, lärde känna Sofia, åkte buss i 80 timmar och gick upp 8 kilo pga friterat-bröd-diet. Men här är jag på Arvikafestivalen.

  

 2010. Jag har varit hårmodell för amelia och fått ögonbryn! Jag jobbar på GP kultur/nöje och "karriären" har lite styrfart. Sen tar vicket slut och jag börjar plugga spanska på universitet istället.

2011. Har jordens roligaste jobb på Christer i P3 men jobbar h-e-l-a sommaren och för den delen. Blir ledare på riktigt i Friskis & Svettis den här sommaren också.  

 

2012. Fortfarande kvar på P3, hela året präglas av förra året och från noll ledighet tar jag ut semester och reser runt. Här äter jag den godaste burgare någonsin i London.


2013. Ja då får vi se. Jag spår blondare hår, nytt jobb-glädje, post-p3-depression, mycket löpträning och abnorma mängder choklad.

Sympatiknepet

Lånade kompisens stödkrage och skickade bilden till mamma.

RSS-deppen

Min favoritblogg verkar vara på väg att dö. Och jag hedrar henne, verkligen. Men det är också otroligt trist.

Bloggar ska dö. De mår inte bra att bara harva vidare som ytterligare en säsong av Lost. Jag fattar att min egen blogg lider av just detta evighetslivsproblem, men kanske just därför tycker jag det är bra att hon lägger ner.

En blogg ska gärna dö och/eller byta adress och/eller byta adress när dess syfte är uppnått. För en bra blogg ska gärna ha ett mål. Har smaljeansen-tjejen kommit i sina smaljeans, tagit allt några varv till, och sedan tappat sugen - ja då är det avlivningsdags.

Det är kanske delvis därför jag vill göra några av de där träningsgrejerna. Så att jag har något specifikt att blogga om. Jag funderade idag på milenimono, eller kanske maratonimono.

Vila i frid Smaljeansen. Hoppas att du återuppstår snart igen.


PS.
Vad ska jag nu läsa för blogg?

Ny prestationsångest och jag antar att jag gillar det.

Jag vill ruska om mitt träning. Eller det vill jag inte alls. Jag önskar att jag var nöjd och glad för jag är inte en sån som älskar utmaningar.

Utmaningar misslyckas man bara med.

Men jag är också obstinat nog att tvinga mig själv till utmaningar bara för att jag hatar att jag inte tror på mig själv i tävlingssammanhang. Åh vad jobbig jag är.

Åter till målen.
Jag tänker på olika saker jag skulle vilja göra men inte vågar ta mig för:

1. Springa en mil på 45 minuter.
2. Springa göteborgsvarvet på 1.45.
3. Bli spinningledare.
4. Springa ett maraton.

De två första punkterna hänger ihop. Delmål och huvudmål. Punkt 3 känns väldigt genomförbar, punkt 4 känns omöjlig.

Åh.
Jag kommer inte att släppa dem förrän jag genomfört nåt av målen. Men jag blir så oerhört stressad av att ha träningsmål.
Jag tränade enligt ett program i en vecka. Sen pallade jag inte mer. Hur kommer man över sånt?

Måndagskänsla

Det här väntade på min kontorsstol när jag kom till jobbet idag. Jag vet inte hur man skulle kunna ha en bättre måndagsmorgon.

Tänk på döden

Fastnade på den här bloggen både igår och idag. Kan inte slita mig och jag sitter och smyggråter i kontorslandskapet.
Kristian, trummis i Sugarplum Fairy, är drabbad av cancer. Igen. Och det ser inte bra ut. Han är två steg från döden och skriver om det.

Läs Kristans blogg.

Skämmes

Jag tror mig vara genusmedveten. Jag tror mig göra aktiva val. Jag tror mig förstå att jag inte alltid förstår det jag tror att jag förstår.
Man gör så gott man kan, men det räcker aldrig hela vägen fram för när solen går ner är man fortfarande en produkt av sin uppväxt och sitt samhälle.Invanda mönster och konstruktioner bryts inte av varken ställtid eller hjärna. För likt en siciliansk maffia blir man hela tiden indragen i skiten trots att man kravlar i motsatt riktining.

Så nu sitter jag på Spottan. Kommer att tänka på en gammal låt (som jag till och med bloggat om här). We almost had a baby med Emmy the great.
Jag gillar den, har alltid gillat den.
Letar upp den. Snubblar över en helt annan version. Samma låt, men en deppig kille med knarrig röst sjunger. Jag tänker direkt "jaha, det här är originalet".

Jag kan skylla ifrån mig hur mycket jag vill på att den låter "lite gammal" eller "han verkade äldre än henne så jag tänkte att han nog gjort den först", men tankebanan i hjärnan finns fortfarande kvar: det är mer troligt att en snubbe har skrivit den här låten. Punkt.

Jävligt illa.
Jag skäms.


Micah P Hinsons cover.
Emmy the greats original.

Maratonsuget

Hybrisen jag får efter att ha ätit chokladsås på sked vet uppenbarligen inga gränser. Nu sitter jag och surfar på olika maratonlopp. En chef på jobbet och en kompis till mig har pallat - och då borde väl jag palla?

Herregud. Jag som viftat bort det som tråkigt och hopplöst för mig och mina dåliga leder (ja, jag är 105 år gammal).

Men nu. Hybrisen.

Måste gå och lägga mig innan jag gör nåt förhastat.

Personlig utveckling

Jag blir allt argare, har mer magsår och drar fler skämt om genitalpiercingar.

Känns som att det går i rätt riktning.

Mässvärdig

Jag har alltid känt mig väldigt apart på bokmässan. Vad gör jag där? Vem försöker jag lura?

Jag har jobbat och strosat, jag känner flera som skrivit böcker och jag har gjort allt man kan begära av en mässbesökare (stå i lång toakö, gå onödigt långsamt i gångarna, kolla avslappnat men fascinerat på kändisar som Jan Guillou, köpa nåt, äta äckliga bjudkarameller osv osv).
Men jag alltid känt mig att det står i pannan på mig "jag läser jättelångsamt och har läser jättesällan". I'm not worthy.

Men så igår. På väg hem från en kanondag på mässan chockar jag mig själv med att stå och prata med en man i de mer obskyra delarna av mässan. Han har översatt en bok som jag kommer på att jag läst på spanska. Känner bara inte igen den när den gått nytt omslag och allt sånt där.

Vi diskuterar boken, språket, framgångarna, historierna, svårigheterna, universitet, litteraturen.
Svåra grejer.
Sen köper jag en snygg tygkasse, går därifrån och känner kulturtanten inom mig jublar.

Men det är ju sjukt att det krävs en svårcreddig konversation för att jag ska känna mig värdig bokmässan.

Well well.

Här är bilder.

Den freudianska slippen

Läste igenom inlägget som jag knåpade ihop under min antlantflygning. Där citerar jag en psykolog i The Newsroom. Men jag citerar ju fel. Här trodde jag att jag var så himla zen och allt sånt där - men nej.
Meningen börjar: "The trick is not to hold the hand over the candle." Och sen kommer den freudianska bisatsen:

Jag skrev: The trick is to forget McKenzie.
Givetvis ska det var: The trick is to forgive McKenzie.

Inte samma innebörd. Alls.
Men men.

Den metaironiska generationen

Ironi och sms och kommunikationsproblemen.

Psykoplast

Har skaffat ny skyddsplast till telefonens skärm. Bra!

Mindre bra är att jag lyckats köpa en spegelplast som blir psykedelisk som en 3D-bild från nittiotalet när man kollar på den.

Att den dessutom är skitful och inte matchar det minsta med mitt jättesnygga skal gör inte någonting bättre.

Så nu byter jag. För andra gången idag. Vet inte om min 15 spänns skyddsfilm från hobbex kommer vara fantastisk, men det spelar INGEN till. Allt är bättre än den här huvudvärksplasten jag har nu.

Second hand-lukten

Köpte fin kappa i New York. En sån som är gjord för en själv. En sån som får den hunkige basketspelarmannen på loppisen att säga "it fits you perfect" och man tänker "ja jävlar det gör den" och så svettas man för det är 25 grader och man står med en tjock och tung vinterkappa och vet inte om man känner sig het-het eller svett-het.

Så jag köpte kappan.

Men den luktar second hand.
Förråd och källare.
Jag vill inte lukta förråd och källare.

Så nu vädras den.

Lägenheten räcker inte till så nu hänger den under en gran på gården.

(Ja, vi har en gran på gården.)

Tankar på ett atlantflyg

Jag hinner alltid (haha, "alltid". Som om jag flög särskilt ofta.) pendla mellan diverse känslolägen när jag flyger ensam.
För jag känner mig både extremt ensam och väldigt indeipendant woman medan jag dödar tid och långsamt, långsamt utvecklar liggsår i flygstolen.
Nu får vi se vad den här resan ger.

1. Nya lurarna är som smör i öronen. Mmm.
2. Jag vill resa iväg med nån jag är kär i. Som även är kär i mig.
3. När ska jag bo i New York?
4. Jag känner mig som Robyn i de här kläderna.
5. Soooov! Snart ska du jobba.
6. Vad stör mig mest? Att killen bredvid mig breder ut sig och liksom svämmar över på min plats - eller att han har en lila hoodtröja på sig?
7. The Green lantern är ingen höjdare.
8. What to except when you're expecting är bättre. Men fan inte bra.
9. Tycker vanligtvis det är läskigt med mänsklig beröring när det gäller främlingar. Men nu nuddar min arm killen med den fula munktröjans arm. Och jag ogillar det inte?
10. Somna då.
11. Delta gör inte bra veggomat.
12. "The trick is not to hold the hand over the candle. The trick is to forget McKenzie." Mitt liv eller The Newsroom?
12. Kommer jag orka åka förbi Haga på vägen hem? Måste få köpt den där affischen snart.
13. Deltaflygvärden är inte så bra.
14. Delta är inte så bra.
15. Nya serien 2 broke girls känns sanslöst daterad. Sitcom med studioskratt? Skojru?
16. Nya serien Nashville verkar lovande!
17. Synd att country är döden.
18. Men där i slutet kom en bra låt! Måste spotifya. Ge mig uppkoppling!
19. Ser inte ut som Robyn längre.
20. Mellanlanda i Amsterdam. Måste fixa nån sorts concealer för att lösa hela mig.
21. "can I bring this sandwich to the other side?" citerar mig själv och kan inte sluta tänka får man ta hunden med sig in i himlen.
22. Nån på flyget luktar som ett ex. Inte jättegott faktiskt.
23. Tänker på en flört från julen 2010. Vi stod i snöfallet och det var romantiskt. Han blev kär jättesnabbt. Jag blev det inte.
24. Ska jag laga matlåda nu igen?
25. Lyssnar på en gammal spellista. DET måste vara anledningen till nostalgitripparna.
26. Mitt nya, dyra pantoneskal sitter inte som en smäck. Orka.

Sen somnade jag. Äntligen.

Nu sitter jag på jobbet. Är snart inne på mitt andra dygn som vaken.
Har varit kvickare i huvudet.

Can you dig it?!

Med den totala warriorspeppen pyrande i kroppen åkte HD och jag till coney island. Herregud vad uppspelta vi var hela vägen till slutstationen!

Sen kom vi fram. Då var allt stängt.
Det är ju det ibland.

Men det var fint ändå.

Jag åt en äcklig vitlökspretzel, HD åt buffalovingar.
Sen åkte vi in till stan igen.