Synthesizer heaven!

Blipp blopp! Blippetiblopp.

Blipp!!

Syntarna från min barndom har hittat hem till slottsskogsgatan. Jag hade glömt hur fantastiska demomelodierna var. Men det är de. Fantastiska.

Nu ska det bli fart på las manos.

I dubbel bemärkelse.

Fyra främlingfans

Nu är jag uppe i fyra främlingar som följer mig och mitt hittills enda inlägg på twitter. Vilken press.

Kvidevitt

Jag har postat mitt första inlägg på Twitter. Ja, jag vet, jag är minst tre år för sen. Jag är fortfarande inte så förtjust i själva super-mikro-blogg-grejen som twitter är, men va fasen. Jag kapitulerar. Jag är töntig som hakar på tåget alldeles för sent men jag har ju redan fått en hel follower. En främling.

Jag kan ju inte svika henne hur som helst.

Nu måste jag ju fortsätta twittra.

God jul i efterskott

Jag glömde ju posta julhälsningen som kom från den hemlige hiphoparn från majorna; Roffe Ruff.

Han firar uppenbarligen helgen med ett redigt berg av florsocker.

Här är en fin melodi med Hofmästarn och Roffe. En cover. American Boy har blivit Majornapoiijk.

Reklam nej tack. Eller ja tack?

Jag har hittat något jag ska sno. Ingen reklam nej tack. Det är så fyndigt och kul för en ordnörd som jag. Jag har inte kommit på det själv. Jag har läst om det på en blogg. Och inte ens skribenten hade kommit på det själv. Frågan är om skribentens granne som hade frasen uppsatt på sin ytterdörr är medveten omlustigheten. Det är ännu oklart.

Ingen reklam nej tack. Snart på en dörr nära dig. Om du bor nära mig.

Snö överallt. Faktiskt.

Skåne delade med sig. Nu är vitt vitt vitt här med och jag fick snöflingor i både näsa och mun när jag pulsade mig från spårvagnen.

Musikhjälpen

Jag älskar dem. Förra året tröttnade jag och uppfattade sändningarna som enformiga, men i år. I år!

Jag älskar Christer sedan tidigare och Jason Diakité har varit fantastisk. Helt underbart finurlig och rolig och smart.

Musikhjälpen 2009 fick in 5,7 miljoner kronor. Fint jobb. Jag bidrog med 100 och önskade - som förra året - Magic position med Patrick Wolf. Kanske världens bästa pepplåt.

Snö överallt. Inte.

Det är snökaos i hela Sverige. I hela Europa nästan. Men inte i Göteborg. Vi har minusgrader och en slöja av snö över gräsplättarna.

I igår åkte jag omkring på Stockholms oplogade cityvägar och sen åkte jag hem i kompakt snöfall. Det tog ett tag. Men gick bra. Mycket bra.

Jag vill ha snö här med. Skicka hit lite. Skåne har betydligt mycket mer än de kan hantera. Sharing is caring.

Inte december, inte jobbstress, inte snålblåst och spöregn. Bara sommar om och om igen.

Jag får inte nog. Jag kan lyssna på Boat behind en miljon gånger och ändå vilja höra den en gång till.

Det är inte alls samma sak med musikvideon. Den letade jag upp nu, och tyckte att den var jättetradig. Trist. Men det är fint sommarljus i den och det är trevligt.

Så här kommer den med tråkig video men bra låt; soundtracket på min resa tillbaka till Göteborg efter en helg i Malmö och klimatköpenhamn.

Hitta den på spotify istället. Och njut öronen av dig.

Snart är det sommar igen och då ligger vi på en brygga med kvällssolen i ansiktet och lyssnar på det kluckande havet.

Herta eller Hårdrock?

Jag har så roligt på jobbet. Den här veckans fnissfest har varit tillägnad quizprojektet Herta oder Hårdrock. Alltså, kan du skilja nobelpristagern Herta Müllers tyska fraser från hårdrocksstrofer på samma språk?

Jag hade 8 rätt av 10 - och detta var dessutom innan googles översättningar tillkom. Ett av mina fel fick jag på raden som översatts till Detta får i nacken är tystnad av internetets översättningsverktyg. Det var ju givetvis tagit från hårdrocksvärlden. Såklart. Eller var det Herta?

Klicka på Herta och Rammstein-Till och quizza loss.

Posener blir lucia 2009?

Ibland blir nyhetsläsningen extra festlig. Som när annonserna och artikelbilderna kompletterara varandra alldeles särskilt bra.

Juliga spotifytips

Igår fick jag en ihopknåpad julskiva. Det var fint.
Nu knåpar jag på min egen jullåtslista. Jag har inte kommit så långt dock:

1. The Hives & Cyndi Lauper - A christmas duel
2. Camera obscura - The blizzard
3. Amanda Jenssen - Another Christmas.


Jag behöver hjälp.

Tips tips tips
tack tack tack
!!!

Mörka nätter

Vissa dagar regnar det bara. Oavsett vad som händer.

Min favoritskiva från 2009 är tveklöst Dark was the night. En blandskiva för organisationen Red Hot. De får både pengaflöde och tankeflöde kring aids att öka med hjälp av musik. I.e. bra skit.

Här är spotifylänken ››

Det är en bra dag årets bästa melankoliblandning.

<3

Helgen vecka 49

Jag har gjort Malmö hela helgen. Hälsar på min lilla saffransgiffel Elin. Nu är det bara någon timma kvar innan jag sitter på en buss hem igen och gud vad jag inte vill åka. Det här har vart en finfinfin helg. Kul och slapp och snicksnackig och dansant.

Här kommer en lista på alla bra saker.

1. Elin
2. Klänningsköpet - billig, snygg och behövd.
3. Mezerestaurangen - enormt god mat i enorma mängder.
4. Ta det lugntandet med choklad och VHS-nostalgi.
5. Förfesten med Elin, Lina och Elvisvinet.
6. Festen med Beoynce-dans.
7. Houseutgången.
8. De uttalade Brightonplanerna.
9. Malmös mysiga julbelysning.
10. Inte minst den nya sångtjejfavoriten:

Fru Idol

Igår blev jag friad till. Det var första gången. Men det var på skämt. Ett väldigt oväntat skämt.

Jag skulle intervjua favorittippade Erik i Idol (tidigare omnämnd som den likblonde killen). Innan vi ens hunnit börja intervjun går han ner på knä, ropar på mig och frågar om jag vill gifta mig med honom.
Jag sa ja.

Jag förväntade mig att han skulle ställa sig upp och skratta bort det, men han stod kvar så jag fick gå fram och lägga mina händer i hans och sen kramades vi och sen hälsade vi på varandra och först efter det började intervjun.
Högst oväntat. Och oväntat roligt. Jag skrattar fortfarande förvirrat åt det. Åt mig.

Det är ju ändå På spåret

Med anledning av gårdagens dekleration att jag har tröttnat på tv så blir jag idg tvungen att dementera detta.

I morgon åker jag till Malmö. Roligt.
Jag kommer på grund av detta resande missa premiäravsnittet av På spåret. Mindre roligt.

Åh. På spåret. Klart vi kommer att sakna Ingvar och Björn, men jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir bra ändå.

Så, uppenbarligen gillar jag fortfarande tv.

Gamla skolan: Björn och Ingvar.

Nya skolan: Fredrik och Kristian.

Jag <3 inte teve så mycket längre

Jag gillar att kolla på tv. Det är ingen hemlis.

Jag konsumerar teveserier som andra konsumerar snabbmakaroner.

Men nu är jag trött. Väldigt lite teve intresserar mig. Men jag har två undantag.

1. Julkalendern

Årets kalender Superhjältejul med superhjältar och superskurkar i färgglad retromysmiljö är fantastisk.

2. So you think you can dance

De är så makalöst apbra och sanslöst duktiga.Det dansar så fint att jag dör.

Att Mary i juryn är så botoxförlamad att hon ser ut som en utomjording är bara ett sätt att kunna fylla realitytv:ns tvångsmässiga freakkvot.

Men nej, trots att ett av mina favoritprogram visas just nu på televisionen så ska jag gå och lägga mig. Teve är helt enkelt inte så kul. Just nu.

Allt var Dennis fel

I fredags (evigheter sedan räknat i den nya snabba bloggtiden) var jag på (svart)klubb.

Där är coolt och snyggt och billigt och även om jag inte är nåt fan av det så säger det ändå en del om stämningen: folk röker som borstbindare inomhus. Not ok enligt lagen.

Hur som haver:

Där var jag. Skulle kolla in bandet We live in trenches. De gick på scen, spelade bra och gick av scen.

Sen gick helt hux flux och oannonserat Dennis Lyxén och AC4 upp på scen.

Huh? Vad gör de här?! frågade jag mig själv gällt och högt och lite för exhalterat. I mitt förvirrade halvlyckorus över att ganska avdankade Dennis stod på scen valde jag att smsa chefen på mitt nya jobb. Och jag var inte ens berusad.

Jag undrar hur jag tänkte. Hur kunde jag komma fram till att just det var rätt sak att göra? På dessa frågor har jag inga svar.

AC4:s spelning gick inte så bra. De var så fulla (minus Dennis) att de kanppt kunde stå, publiken som var på nästan samma nivå lackade ur och började kasta mat på dem.

Antagligen ingen high light i deras karriär.

Eller i publiken karriär.

Epic fail på de flesta.

Men på nåt sätt är jag nöjd ändå.

Om man ändå vore Alex Schulman

Jag har haft svårt för allt vad schulman heter. Jag har inte stått ut med schulmanklanen. Jag fick utslag av att bara tänka på 1000 apor.

Nu har något hänt.

Elin lockade in mig på Alex pappablogg (bara det! en pappablogg! ahhh, klikli). Men jag ger mig. Jag är såld. Jag älskar Alex Schulmans pappablogg. Hans konversationer med sitt lilla kid är jätteroliga. Hans texter är ju så otvugna att man blir kär.

Nu har har börjat blogga för Nöjesguiden. Också kul. Hans inlägg om modebloggare och Twilight är dagens favoriter.

Och det blev värre. Efter den kvinnliga modebloggaren följde den manliga modebloggaren. Han var ännu värre, för där fanns en oklädsam fåfänga som jag inte tyckte alls om. Och de sa fortfarande samma sak. Foppatoffeln är ful!

Otroligt vacker vampyrpöjk blir kär i bleksnygg flicka och kärleken är besvarad. Men det är svårt, de lever ju så olika liv. Och hur ska han motstå lusten att äta opp henne?

Pappabloggen >>
Kulbloggen >>

Gruppövning delux

1 tagning. 1 tagning med över fyra minuter toksynkade kanadensare. Jag är imponerad.

Hur många gånger övade de? Vilka fick inte vara med? Hur mycket hatade skolan projektledaren under inspelningen? Hur mycket älskade alla varandra när allt var över?

Vem vill ha en snigel på ögat när man kan få en sjungande man i kostym?

Äntligen hemma

Det här ramlade in i min inbox alldeles nyss. Jag gillart. Välkommen Ragnar.

Hatfredagens bästa ord

I fredags var det hate friday hos SaraBeata och Petter. Det kollades på Idol.

Då den (på riktigt) begåvade idol-erik valde att skrika sig igenom ytterligare en låt och riskerade att åka ut var den en i sällskapet som inte kunde sätta fingret på vem han var.

- Han som är likblond?

Hohoho. Likblond?!

Glöm platina. Det är likblond som gäller.

Jag inser ju såklart att det här inte är jättekul såhär i efterhand. Det var inte ens jättekul just då. Men ändå. Då skrattade jag så att jag grät lite granna.

Den bästa skiten tjugohundranio

Såhär blev min årsbästa lista. Jag skjuter hejvilt från höften. Att jag bodde i något sorts hål hela våren gjorde inte under för mitt musiklyssnande. Men här går vi:

Årets album 2009

1. Tiga – Ciao!
2. La Roux – La Roux
3. Name the pet – Name the pet
4. Local natives – Gorilla Manor
5. JJ – No 2
6. Röyksopp – Junior
7. William Elliott Whitmore – Animals in the dark
8. Jamie T – Kings & queens
9. Solander – Since we are pigeons
10. Phoenix – Wolfgans Amadeus Phoenix

Årets låt 2009

1. Röyksopp feat. Robyn– The girl and the robot
2. William Elliott Whitmore – Old devils
3. JJ – From Africa to Malaga
4. Lily Allen – Fuck you
5. Danger – 11h30

Årets konsert 2009

1. Patrick Wolf – Way out west, Göteborg
2. Röyksopp – Arvikafestivalen
3. Depeche Mode – Arvikafestivalen

Uppföljning: Internetshopping

Jag skrev för drygt en månad sedan om hur jag förlorade min handla-saker-från-usa-över-internet-oskuld.

Mina tishor har fortfarande inte landat i mitt brevinkast. Så jag trackade min order och upptäckte att den ena t-shirten inte fanns i lager. Det var någon sorts förbokning på den.

Och när skulle den komma in? Jo serru, den 17 maj.

Det går jag inte med på.

Jag skrev ett mail. Förklarade hur jag givetvis hade trott att det var gammal information och att det inte gällde den 17 maj 2010. Om jag skulle vänta 6 månader på min beställning fick det faktasikt vara.

De svarade att de aldrig fick in t-shirtarna. Jag fick givetvis ändra min beställning.

Men?

Men?

Men!

Hur kan de fortsätta ha kvar felaktig information ett halvår efteråt? Hur kan tröjan vara köpbar? Hur kan de inte självmant säga till mig som kund att Oj, den här beställningen kommer du aldrig att få för vi kommer aldrig få in produkterna. Hur tänkte de där? Jag kan bli tvungen att skriva ett uppläxande mail. Fast först efter att jag fått tillbaka mina pengar.

First thing first som amerikanarna själva nog skulle sagt.

Vis och lärd och klok

Jag har ett högst kluvet förhållande till att läsa. Jag gillar det när jag gör det, men jag läser inte på något sätt snabbt. Kanske är det därför mitt tålamod lite sisådär när det kommer till böcker.

Hur som haver: jag är märkligt nog jättesugen på att läsa klassiker.

Mina största problem must nu är att jag inte har så bra koll - vilket leder till att jag blir peppad på allt - vilket i sin tur leder till att jag inte kan bestämma mig.

Så om någon vänlig själv har något tips: shoot. Ge det till mig. Por favor.

Goda grannar?

Jag ignorerade precis en man som ringde och knackade på min dörr. Det var förvånansvärt svårt.

Anledningen till ignoransen är att det ränner omkring en våldtäktsman i majorna, där jag bor, och hans taktik är helt enkelt att ringa på hos folk.

Folk jag inte känner igen ringer jättesällan på min dörr. Så jag såg ingen annan utväg än att med skenande puls låtsas som att det regnade.

Men det var min granne.

- Kom igen, jag är din granne, sa han från andra sidan dörren.

- Jaha.., vad heter du då?, svarade jag.

Och sen var vi kompisar och jag trodde inte längre att han skulle våldföra sig på mig.

Men jag känner mig lite dum. Trots att jag borde känna mig smart som inte spontanöppnar dörren så här i våldtäktstider.

3 x vadfalls?!

Vadfalls #1:

Dolph Lundgren leder melodifestivalen. SVT har gått bananas. Kan det vara så att någon ringde Dolphan på fyllan, kanske efter lite sanning eller konsekvens på aw:n?

Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot vinterns största tevejippo.

Vadfalls #2:

Anna Anka gör julprogram. Skona mig, jag dör. Det här känns enbart olustigt. En del av mig vill göra mig rolig över hennes namn i jultevesammansang, men inte ens jag är så tråkig. Det här är inte kul någonstans.

Vadfalls #3:

Snöblandat regn. Jag skulle ta en bild på hur det såg ut med snöklegget på min fönsterruta, men det blev plötsligt kolsvart ute. Som vanligt.

Dolph är alltså herrn till vänster. De andra är de som kallats för puma och mums mums. Men inte av mig.

Oroväckande

Är det verkligen ett bra säljargument?

Solsken ute solsken inne

Jahapp. Det gick ju inte jättebra igår. Halva Göteborg tycker just nu lika mycket om silver som vampyrerna i True Blood.

Det här är däremot jättebra. Men gillas troligvis inte av vampyrerna ändå.

Guldnerver

Jag lyssnar på radiosporten. Blåvitt har spelat 10 minuter i den avgörande matchen mot AIK om SM-guldet. Herregud. Det är ingen lätt biff att kirra och jag blir extremt uppstressad av radiosändningarna.

Han pratar ju så snabbt.

Snälla blåvitt; vinn.

Pixar i mitt hjärta

Igår såg jag Up.

Eller Upp som den heter på svenska.

Den finns i 3D, men sådant trams orkar jag inte med så jag såg helt sonika den engelska vanliga varianten. Och den var magisk. Helt fantastiskt underbar.

Jag älskart.

Se den.

Gört.

<3

Samma fast inte alls

Har ni tänkt på att favoritkillen Michael Knight från favoritprogrammet Project Runway (eller project run-away som hallåan sa igår) heter samma sak som the Hoff i Knight Rider? Alltså Michael Knight.

Undra hur nöjda hans föräldrar var när David Hasselhoff och hans fräsiga bil tog över tvapparaterna ett par år efter att lille mister designer boy var född. De kanske var eld och lågor. De kanske älskade David Hasselhoff. Det gjorde man ju faktiskt på åttiotalet. Och inte på det ironiska sättet man gillar honom idag.

Hur som haver var nog Michaels föräldrar mer nöjda än min föredetta klasskompis Christer Petterssons föräldrar när deras son plötsligt fick sig en välkänd namne.

Michael Knight

också Michael Knight

FYI: Idag heter Michael Knight inte Michael Knight. Han har bytt till Mychael Knight.

Kanske var han trött på att alla tog fel på honom och killen med de tajta jeansen och den fluffiga frisyren.

3 helt olika

De skiljer sig jättemycket ifrån varandra, men har en delad förstaplats i mitt hjärta just nu.

1. William Elliott Whitmore

Jag dör så bra. Tack kanal 9 för halvmärkliga Later with Jools som går på konstig sändningstid.

2, Solander

Inte helt otippat att jag gillar det här. Men det är ju så bra. Framförallt Berlin. Jag dör.

Ta och lyssna på deras myspace här >>

3, Danger

Fransk electro. I löv till döds. Det här är guld och gröna skogar och lördagsgodis och kaffe på samma gång. Åh så härligt.

Mina misslyckade projekt

Jag har lekt rövare med min symaskin i helgen. Och fortfarande, idag tisdag, håller kreativitetsrycket i sig. Tyvärr går det inte så bra.

Projekt 1; en klänning. Den blir ändå helt ok. Jag har gjort en del grejer jag inte testat innan. Men det behöver verkligen den sista piffningen för än så länge är den helt lam och ganska osmickrande. Sista piffningen består i rosa knappar och något sorts skärp.

Kommer troligtvis aldrig att använda skapelsen dock.

Projekt 2; en väska. Det började svinbra. Efter klänningen kändes det otroligt skönt att kunna sy klart en grej på mindre än en timma. På ingen tid alls egentligen.

Sedan skulle jag pynta den med färg. Skrivstilig text i rosa och vitt. Det såg jättefräckt ut i mitt huvud.
Men.
Tyget slukade all färg och det gick verkligen inte att skriva skrivstili

gt. Allt förutom stora tydliga versaler var hopplöst. Därför blev det inte alls som jag hade tänkt. Men helt ok.

Här är väskan på tork. Och uppochned.

Projekt 3; en omstajlning av en t-tröja. Idén var att använda en spets som schablon och trycka lite vita spetsblommor över axlarna på den turkosa tishan. Senare ska jag sy fast en bröstficka i spets också.

Resultatet blev katastrofalt. Irakkriget är en succé i jämförelse med mina spetsblommor. De ser ut bara som stora vita fläckar.

Nu är min plan att hävda att det var meningen. Det går sådär hittills.

Första bilden visar alltså själva katastrofområdet. Kan vara lite svårt att se.

Sista bilden är resultatet. Det kanske också är svårt att se.

Hela huset står inte i lågor.

Det är tur att det finns såna som jag. Sådana som bara går och dräller hela dagarna. Sådana som har superhörsel och ett hjältekomplex. Eller nåt.

Jag skulle äta lunch. Jag hör hur det piper någonstans. Jag bor på översta våningen och har ingen brandvarnare. Är inte jättesugen på att vara den sista som får reda på att det brinner i huset.
Då skulle jag ju vara kokt. Eller stekt.

Det visar sig vara den mer eller mindre döva donnan på 90 + som satt på fel platta. Hon hörde ringklockan när jag ringde på - men inte det öronbedövande tjutet från brandvarnaren.
Hur? Hur går det ihop?

Nu är jag mätt och illamående eftersom jag käkade upp chokladen jag fick som tack för räddningsinsatsen.

Och så sa hon till mig att inte säga till värden (aka min far). Vi får väl se. Känns inte helt tryggt det här.

Men det är ju tur att såna som jag finns. Vad jobbigt det kunnat bli annars.

Mitt beroende bär frukt

Ja, jag är på second handaffären Erikshjälpen lite för ofta. Det är inte ens så kul längre. Men jag är åtminstone hyfsat effektiv eftersom jag har god koll vilka prylar som är nya och vilka som har vart där ett tag.

Min kompis (som är där nästan lika ofta som jag [men han har ju ett jobb att sköta]) köper många musikprylar. Framförallt högtalare. Han har många högtalare nu. Själv köper jag lampor.

De senaste veckorna har jag tittat på en lampa som jag gillat. Men jag har inte velat köpa den eftersom jag inte behövde den. Lite praktiskt får man ju faktiskt vara. Lägligt nog hade jag till idag kommit på att jag behövde en liten lampa till och tog tillfället i akt och köpte den.

Känns bra. Mycket nöjd.

C som i chock

På Cubus. Av alla ställen.

o.m.g.

Bildbevis

Gårdagens födelsedagsfest hade temat dåliga kombinationer.

Efter att ha tittat [för] mycket på True blood var valet givet. Jag var vampyr. Och hade silversmycken och vitlök på mig. Det har de inte i True blood dock. Det var för temats skull.

Jag kämpade länge och väl med mina vampyrtänder som jag betalat hela 59 kronor för, men förgäves. Plötsligt var jag bara en prålig tjej med vitlök i håret.

Hur som haver. Här är en bild. Det var svårt att posera med tänderna eftersom de inte satt fast. Därför ser jag ond ut.

Eller så är jag ond.

På nittitalet var jag yngre och Schyffert spelade gitarr i ett band med Cia Berg. Jag menar Soro.

Jag satt på en spårvagn och höll på att avlida av hunger. Då såg jag Markus Krunegård. Givetvis gick jag av vagnen och följde efter honom. Givetvis.

Jag insåg snabbt att han skulle ha skivsignering och minispelning på Bengans. Inte bara för att han gick in på Bengans utan för att jag faktiskt kom ihåg att jag läst det.

Givetvis var jag tvungen att stanna kvar tills han spelade. Givetvis.

Det tog jättelång tid, jag blev ännu mer dödshungrig och när han väl gick på scen sa han att han behövde gå på toa.

Jahopp.

Under all väntetid filosoferade jag över alla ungdomar som var där. Det är så skrämmande och fascinerande att titta på ungdomar.

Jag är så gammal [skrämmande]. Hur blev jag det [fascinerande]?

Jag drog mig till minnes när jag själv var där på Bengans, stod precis vid scenen och såg till att få min skiva signerad. Då var det Whale som var där.

Det var mer än 10 år sedan. Det var på nittitalet. Jag var en ungdom. Henrik Schyffert var en rockstjärna.

Min kompis tog bilder med sin analoga kamera. Vi tittade på dem ofta. Jag tog en bild av henne och Henrik. Den blev bra. Bättre än deras skiva.

Det var tider det.

Hur tänkte du nu?

Det vankas fest.

Temafest.

Temat är dåliga kombinationer.

Suck.

Ganska länge tänkte jag enbart göra dåliga kombinationer i dryckesväg för att blidka temat, till exempel cider och Baileys, men det blir helt enkelt inte gott alls att dricka.

Så nu ska jag spöka ut mig rätt så rejält istället. Men det är för trist att outa sin maskeradklädsel på sin blogg så det låter jag bli.

Som kompensation tipsar jag om en äcklig dricka. Det är kaffecola. En dålig kombination som finns på burk. Sandras flin är helt omotiverat.

Ickeoskuld

Jag har internethandlat från amerikatt för första gången ever. Det känns lite olämpligt att lämna ut sina kortuppgifter, men nu är det gjort. Jag känner mig naken och smutsig.

Jag tvekade lite innan men det är ju tur att man blivit en mästarinna på självövertygelse.

Maria

jag håller på att spontanshoppa på nån amerikans tshirtsajt. är detta så bra?

13:24SaraBeata

hehe, allt är relativt. klart det är bra, bara inte för din personliga ekonomi, tänk istället på att du stimulerar usa´s ekonomi och hjälper dem komma ur krisen....

...om det nu är bra?!

hehe

13:24Maria

hrm. det är ju sant.

usa är ju onekligen världens nav.

am deras ekonomi stärks innebär det att sverige går bättre

vilket innebär att jag får jobb

vilket innebär att jag investerar i min framtid

13:25SaraBeata

ah!

där ser du, man kan resonera sig fram till logik!

Köpstopp

Nu får jag inte köpa mer ingefärsgodisar. På ett tag. Vårt förhållande har utvecklats i en olycklig riktning och känns inte längre hälsosamt. Jag käkar upp dem innan någon hunnit blinka.

Då köper jag nya och käkar upp dem med.

För åh herre min je så goda de är.

Grön kvist

Det är inte mycket att hänga i granen men 8000 spänn kan jag faktiskt klara mig på.
Ah. Score!

Spännige Spencer

Svt visar en show från stand up-klubben Raw. Det är britten Spencer Brown som står där och är rolig. Han är inte alls spännig som rubriken hävdar, det var helt ologiskt skrivet av mig. Däremot är han kul.

Skönt harmlös, men inte menlös. Nördigt lustig. Ena sekunden tycker jag att han är horribel och alldeles för långt inne på Mr Beans territorium, men sen blir han helt fantastisk. Och det är kanske det allra bästa.

Haha säger jag.

Reprisen går den nionde oktober vilket således blir på fredag.

Finess i skåpen

Jag firade dagens brev från försäkringskassan och känslan av att vara på väg mot någon sorts grön kvist med att köpa porslin.

Det var när jag precis konstaterat att jag inte hittat någonting jag ville köpa på Erikshjälpen så var de där. Jättefina mattallrikar (åh mattallrikar). Vita med rena gulddetaljer i form av trianglar och diamanter (åh diamanter).

Att det var dessutom Rörstrand gjorde ju inget.

Men serien - Finess - är tydligen inte någon av de fancy pantsy-serierna utan mer en budgetvariant. Men vad gör det? Det är ju frickin diamanter på.

Poslinsköp nummer två var assietter (åh assietter) med blå blommor och växtgrejer på. Omärkta men tjusiga. Tju-hu-siga. Se bild för bevis.

Mitt i prick

Reklam slår så himla rätt ibland. Det blir liksom så smakfullt och inte cyniskt alls. Sånt gillar jag.

Polaroidhimlen

Jag har redan lyckats förbruka genant mycket tid på att testa a-l-l-a olika funktioner på mitt nyss nedladdade polaroidbildprogram, fast jag kommer mest fram till att bildresultaten är lite godtyckliga. Ibland blir det mycket blåstick, ibland får man rasp på bilden, ibland ett fingeravtryck. Men, åh, det är ju hela tjusningen.

Analog magi. Fast digitalt.

Ladda ner gratis här >> och välkommen in i ett nytt beroende.

Blur och vignetting av.

Blur och vignetting på.

Den mystiska mansrösten

Vad säger Jean Pierre Barda om att någon har snott hans jobb? Eller åtminstone tagit över hans roll i musikvärlden.

Lyssna på La Roux syntdiskopärla Tigerlilly, njut och spetsa öronen 2.20 minuter in i låten.

En tant som jag

Jag såg precis den norska pop-maskrosbollen (du vet, väldigt skir pop man inte vet om den kanske går sönder ifall man skulle råka andas lite för tungt) Christel Alsos på teve. Hon sjöng så fint och jag blev lite förtrollad och funderade, när jag satt i köket och bara kunde höra hennes röst, om det kanske var en lugn [läs: vuxen] Amanda Jenssen. Men det var det inte.

Och hon hade snygga kläder. Hon var snygg hela hon. Men jag grunnade på hur gammal hon var och kom fram till att hon var nog ganska många år äldre än jag. Hon såg ju ändå faktiskt lite ut som en tant.

Men nä. Vi är födda samma år. Jag är till och med rätt mycket äldre än henne om vi ska vara petiga med månader.

Plötsligt tänker jag att jag inte alls tyckte att hon såg tantig ut. Hon var nog bara snygg. Och skir.

Kolla in klippet på Christel, men hoppa för guds skull över Lasses påa.

Gråtskrattattack

Eh hello. Eh this is eh... Basshunter...

Jo kän eh... lissen to maj nju albumm here on spotifaj... eh... its kvajt godd acktchully...! eh.

Thank jo Basshanter for givving mi satch joj and plesschur and mejking mi craj off lafther. Aj löv jo.

Ja, på lördag också

Vissa telefonförsäljare är tåkigare än andra. Idag fick jag en sån. En tråkig. Fast han fick mig att att skratta hånfullt åt DN:s personalrekryterare.

Jag har DN gratis under ett par veckor. En skåning med jordens sömnigaste röst ringer upp mig. Han vill sälja mig en prenumeration.

- så... vad tycker du... då..?

- Tja, jag tycker inte att DN passar mig. Den är för stockholmscentrerad.

- Jahaoo... tycker du det på helgerna med..?

- Ja, det tycker jag på helgerna med.

Annars brukar jag ha en åsikt under veckorna och en annan på helgerna. Men inte den här gången.

Beatles, Phoebe och blomkål

Det här kokade min hjärna ihop i natt. En dröm alltså.

> Phoebe från Vänner är gravid. Gravidmagen är ett jättestort blomkålshuvud. Det får jag bära.

> Vattnet går. Vi skyndar ut till en skåpbil. Den körs av Joey från Vänner.

> Jag håller fortfarande i Phoebes gravidmage som är ett blomkålshuvud. Hon säger att det är ingen fara, hon behöver inte magen.
Så länge hon inte börjar blöda är det lugnt. Jaha.

> Sedan klättrar Beatles in genom bagageluckan. Och de har sina St Pepper-uniformer på sig.


Det kan hända att jag konsumerar mer populärkultur än min hjärna orkar hantera.
Eller att jag vill ha blomkål.

Man kan inte vara snygg jämt

Maria

jag behöver komma ut. jag dör här.

11:54Sandra

promenera hit dårå :D

11:55Maria

I will.

ska bara borsta tänderna.

och sminka mig. jag ser ut som ett vrak.

och inte ett snyggt restaurerat vrak.

ett fult.

Överpeppad och skakis

Jag kommer att behandla din ansökan precis som alla andra.

Neeeej! Gör inte det!

Lägg den överst. Lägg den åt sidan. Lägg den på ditt sängbord och dröm söta drömmar om mig och om hur bra jag skulle vara för jobbet.

Att söka jobb är som att vara förälskad.

Ena sekunden är livet jävligt rosenknoppande peachy. Andra sekunden ligger man i fosterställning i duschen.

Gött.

Tyra och socialismen

Tyra Banks show tog upp det delikata ämnet skoluniform - good or bad i dagens program. Hon är själv positiv till uniformens varande, men vill ju inte verka radikal för det.

"I'm not saying I'm a socialist or anything, I'm just saying that it worked out in my school."

Puh.

Höst i halländska Hjälm

Hösten är på ingång, men sommarvärmen är kvar. Äpplena är stora som hus och husen har verandor med sköna fåtöljer. Svampstuvning till middag och äppelkaka till efterrätt. Dagen då allt kändes som en fin sång och jag sa saker som Jävlar vilken naturupplevelse det här är! och menade dem på fullaste allvar.

Önsketänkandets förbannelse

Jag har fått tips om ett jobb. Ett jobb som jag verkligen skulle vilja ha. Jag tror att jag skulle passa perfekt. Peeeerfekt. Men jag blir helt paralyserad av önsketänkande. Jag får en chock av att det finns jobbmöjligheter som inte innebär att bli teknisk informatör eller skolfotograf och istället för att vara mitt lediga, trevliga, roliga jag blir jag nipprig och krystad. Hur ska jag kunna formulera världens bästa brev när jag har stirrig blick och en puls på 180?

Det får nog bli en promenad. Eller en jättesnabb springtur. Det kan ju kanske lösa alla mina enorma problem.

OD

Jag är inte en av de där personerna som äter saker och ting med måtta. Jag funkar inte så. Hittar jag något som jag gillar konsumerar jag det tills världens alla förråd är tömda (folk som kör mycket bil kanske känner igen sig i det).

Min topp 3 just nu:
> Chai. Jag dricker kopiösa mängder kardemummastinnt chai - vi snackar ett flertal liter per dag.
> Äpplen. Jag har ont i magen, men höstäpplen är bannemej det godaste som finns. Näst efter chai-te.
> Yoghurt. Vad kan jag säga. Jag har börjat köpa naturell yoghurt för att kunna trappa ner.

Jag behöver ett jobb. Ett jobb som leder mig bort från min vattenkokare. Annars kommer jag att av avlida av en koffeinöverdos.

Mitt liv är som Twin Peaks

Nu börjar mina pengar sina på riktigt.
Jag får kriga mig till a-kassa, trots att jag snällt betalat mina avgifter länge och väl innan den här arbetslösheten.
Igår tappade jag dessutom hoppet. Jag visste knappt att jag hade det, det är bara någon sorts inbygd positivism jag alltid brukat bära med mig, men nä. Nu är den försvunnen.
Det är helt stört och förjävligt att jag, som är en utåtriktad och arbetsam person med bra utbildning och betyg och käcka fritidsintressen och ideellt arbete i bagaget faktiskt på allvar inte tror att jag kan få ett kvalificerat jobb. Min utbildning är inte vatten värd på grund av att jag inte har haft de rätta praktikplatserna eller den rätta arbetslivserfarenheten. OCh det gör mig rosenrasande. Jag kollade avundsvärt igenom arbetsannonserna i tidningarna och insåg att det faktiskt finns folk som kan hitta sina framtida jobb genom annonser. Jag kan fan inte ens få en, av arbetsförmedlingen finansierad, praktikplats på något vettigt ställe.

Ja idag är jag sur och bitter.

Det värsta med det här sinnestillståndet är ju att nåt slut på fanskapet.

Men det som är bra är att det här är en dipp. Ungefär som i säsong 2 av Twin Peaks. Allt är asbra, sen blir det inte särskillt bra alls och det kommer ett konstigt sidospår med killen som åker iväg på sin motorcykel, men sedan blir det bra igen.

Mitt liv är som Twin Peaks. Tur för mig att säsongen tog sig i slutet.

Kärlek i flera former

I fredags åkte jag till Kalmar. Målet var Öland eftersom en mycket god vän gifte sig där i lördags. Vi stannade på vägen och gjorde glasriket, så som man bör. Vid första stoppet köpte jag - flickan men den gråtande plånboken - bestickset x 2 och glas x 8.

Mina bestick var det sista jag tänkte på innan jag somnade i en annan god väns lägenhet på Esplanaden i Kalmar.

Idag har jag invigt dem. Gaffeln var mycket behaglig. Seten är så snygga och precis vad jag har letat efter länge och väl: tjusiga och funktionella. Och billiga. Eller ska jag säga prisvärda kanske.
Åh mina bestick. Jag blir lite varm inombords när jag tänker på dem. Jag är sjuk.

Sedan köpte jag glas från Ittala också. De är också extremt fina och funktionella och asbra, men hamnar ändå i skuggan av besticken. Det är det mycket som gör. Hamnar i skuggan alltså.


Bröllopet måste bara nämnas också innan jag återgår till mina sedvanliga mer poporienterade skriverier. Det var fint. Finfinfint. Jag hade fantastiskt roligt. Jag gjorde drastiska dansmoves och kramade brudparet. Tårtan var god och serveringspersonalen hade stenkoll på mina matidéer - vad som kan ätas och vad som icke kan ätas. Och med en närmare 1000 år gammal kyrka, Borgholms slottsruin som festlokal, goda vänner, roliga bordsgrannar och ett fantastiskt brudpar är det hopplöst svårt att misslyckas. Tillställningarnas tillställning.


Så nu då;
Mina öron är kära. Jag såg honom i morse på UR:s stolthet Garage. Armand Mirpour.
>> Lyssna. Och kolla.
Det är fina grejer.

Men schyrre, inte en till höst.

Jag vet, vi är inte där än.
Men jag är så extremt oredo för ytterligare en höst. Det här är inte ok. Mitt svenska, soltörstande sinne pallar inte med mer mörker och kyla. I och med att jag drog till södra Chile precis när den svenska våren började spira så missade jag hela första halvåret av gröna knoppar och ljusgrönt gräs.
Istället bosatte jag mig i ett höstlandskap med gula löv och hela baletten. Sen blev det vinter med en segdragen kyla som inte var att leka med. Så nu är jag inne på min andra månad med sol och ljus.

Jag vill inte ta på mig flanellskorta, läsa om höstmode, tända värmeljus och höra regnsmatter mot fönstret. Nej. Jag säger bestämt nej.

Alla höstindikationer kan dra åt skogen. För jag bryr mig inte. Jag vägrar.

Jag ska bannemej make it up to myself och ha sommar ända fram till oktober. Minst.

Pördigt. Eller ska jag säga perd-ey?

Antingen är hon en komiskt geni.
Eller så är hon lite vidrig.

>> Mogis egna ordbok.

Snygg på scen

Way out wests andra och sista dag resulterade, lite förvånande, i att favoritkonserten var med Patrick Wolf. Alltså inte Lily Allen vilket jag hade förväntat mig.
Min vän HD favoriserade däremot Teddybears. Vi var båda överraskade av hur snygga, eller heta kanske är ett bättre ordval, vi tyckte att våra favoriter var på scen.

Maria: Alltså, det är förvånansvärt hur sugen man kan bli på en jättegayig kille i väldigt osmickrade byxdress.
HD: Alltså, jag är förvånad över hur hett det är med gubbar med björnhuvuden.


Nu är det bara 360 dagar kvar till nästa års höjdpunkt. Nedräkningen har börjat.

Måste hinna med allt

Det är här nu. Årets roligaste måste. Way out west. För det är sannerligen inte något alternativ att inte gå. Det är ett måste. Oavsett hur ekonomin ser ut (oavsett allt egentligen). Det vore själadödande att inte gå. Om Sveriges bästa festival går av stapeln utanför min dörr så är jag där. Punkt.

Men nu är det så att Göteborgs stad har valt att lägga Göteborgs Kulturkalas samma vecka. Detta innebär att det finns en massa gratiskultur i stan som man också vill ta del av. Därför blev första klubbkvällen med Way out west lite hetsig.

> Först hämta ut banden.

> Sedan Hello Saferide på Götaplatsen.

> Sedan sangria.

> Sedan Bob Hund på Götaplatsen.

> Sedan gå mitt i konserten för att möta upp folk, fixa band till dem och gå med stormsteg mot Kajskjul 8.

> Sedan stå i lång och oroväckande kö på Kajskjul (vilket var ett oplanerat moment och jag hann känna smaken av själadöden när jag trodde att vi inte skulle komma in).

> Komma in på Kajskjul efter att ha haft ett gäng unga knaspackade och rätt otrevliga stockholmtjejer bakom sig i kön som hetsade vakten att vara en go gubbe och släppa in dem.

> Se Timo och Joel Alme på Kajskjul.

Så var festivalen igång. Ingen själadöd så långt ögat når. Som det ska va.

Idag blir det många måsten på en och samma dag. Spelschemat är helt bananas. Dagen avslutas med Anthony & the Johnssons, Glasvegas, Röyksopp, Fever Ray och Arctic Monkeys? Alla på samma gång. Bananas I'm telling you.

Hello Saferide i solskenet på Götaplatsen.

Joel Alme i dunklet på Kajskjul.