Min kopp te

Drack te med mig själv idag. Jag tog en massa bilder. Nu tänkte jag därför pausa i mitt packande för att agera livstilsbloggare.

Mycket nöje/pina (beroende på hur kräkmätt du är på tiltshiftade, kvadratiska bilder)!

Synd

Den här förkylningen? Är den virusens samlade hämnd för att jag haft de kortaste förkylningarna i Sverige de senaste åren?
Är det hämnden för att jag aldrig äter mina kosttillskott eftersom jag "har ett grymt immunförsvar"? Eller för att jag inte tycker att det kan vara så farligt att varken träna eller festa när man är krasslig?

Jag skiter i anledningarna - jag är för vek för det här!
Huvudet exploderar, jag nyser konstant (alltid i serier om minst tre nysningar, men ibland tappar jag tom räkningen), öronen liksom kliar av smärta och halsen är helt öm. Och alla dessa näsdukar. Och ögonen. Kan dom ploppa ut av sig själv? Känns så.

Immunsystemet, var är du? Rädda mig. Jag dör ju här.
Om inte av förkylning, så av uttråkning och liggsår.

Sommaren med Sofia

Kolla förresten in Sofias blogg! Hon har lämnat Göteborg för Melbourne och det är en helt grym stad. Dyr, men grym.
På hennes blogg blir det mycket stränder, drinkar, mode och mat. Exakt vad en stackars vintersvensk behöver.
Och alla dessa tårtor de får till hennes jobb?! Och ingen blir utlasad?

Jag funderar på att sälja ett organ för att ha råd att åka dit igen. 

Kill your darlings

Dags att slänga favvotröjan jag ärvt av Sofia?

Konserterna som hindrar mig från att avlida den här årstiden.

Jag gillar inte att shoppa. Inte på det där sättet som folk kan älska att shoppa. Jag får lätt ångest av att göra av med pengar och funderar mycket på huruvida jag verkligen behöööövde det där plagget/smycket/skivan/väskan osv.

Men konserter. Där är jag hämningslös. Det går inte att ångra en konsert. (Däremot kan jag ojja mig för resor och sånt som tar mig till konserterna.)

Och när mitt huvudsakliga nöje just nu är att ligga under en filt så kommer konserterna och piskar liv i mig. Om man lyssnar noga höra man min puls slå igen. 

Snart: 

14 februari: Tallest man on earth på Konserthuset. Hans spelning i Almedalskyrkan 2010 var helt sinnes och konserthuset är rätt magiskt det med. 

15 februari: Patrick Wolf spelar akustiskt i Hagakyrkan. H E R R E G U D. Jag mår nästan lite ila av mina enormt höga förväntingar. 

1 mars: Kristofer Åström på konserthuset. Återigen - konserthuset. Loves it. Lika så Kristofer.

Längre fram: 

Juli: Patti Smith och First Aid Kit. Denna kombo får mig att vilja åka till Rättvik. Tänk att se detta på Dalhalla. 

Augusti: THE KNIFE till Way out west. Det här gör mig lika svettig av upphetsning som Refused gjorde förra året. Det kan inte bli dåligt. Det kan inte ens bli sådär. Det kommer vara asbra, det kommer att vara en succé.

Solange ska också till Wow. Om bara syrran hennes också ville komma (jag vet, nu är jag bara girig, men mycket vill ha mer). 

P3 Guld

Guldet va, det var i helgen. Ja helgen... den var nåt i hästväg. Söte Jesus vilken stressfest. Fullt ös medvetslös. Ett konstigt mischmasch av duktiga födelsedagskalasförberedelser och dekadent festande.

Baka tårtor, dricka mintu, städa hela lägenheten, gå på gala, laga lasagner, ordna biljettkrångel, ta det lugnt för jag fyller ju år, dricka resorb osv.

Men åter till P3 Guld.
Jag hade den allra glittrigaste klänningen jag någonsin skådat på mig. Kort och tajt var den också. Mycket snitsigt. På grund av att jag vilat från all sorts träning det senaste kände jag mig väl sådär het kroppsmässigt, men vafan, sånt där sitter ju bara i huvudet. I verkligheten - där man också kan leva - är min kropp snudd på exactamente likadan som för säg, två veckor sedan. Men likväl kände jag mig lite som en korv i klänningen. En snygg korv. Men ändå, en korv.

Galan i Scandinavium var den snyggaste jag varit på. Väldigt fint. Många låga skämt i de olika manusen. Gruppsex känns lite gammalt kanske, men bajs är ju alltid kul.

Galor är dock ändå galor och jag tycker att det är rätt tråkigt att sitta och glo på. Man är inte delaktig.
Favoriten var Gnucci. Väldigt coolt. Åh.

Efterfesten brukar vara stjärnspäckad, men ganska långsam på grund av att alla verkar vänta på att gå på nån efterfest till efterfesten där det riktiga partjet kan börja.

Jag vet inte om det var på grund av alla drinkbiljetter jag fick eller för att det faktiskt har en koppling till hur andra upplevde festen, men jag tyckte att det var bättre drag i år.

Förrförra var också bra, då dansade jag på samma dansgolv som Robyn (och en från Kent, men han stod mest still).

Nånstans i villan kom jag på att jag ville ta en massa bilder. Det innebär dock att jag har 250 bilder och alla skildrar samma 5 minuter från festen. Så jag publicerar inte allihop.

Men jag tror inte att jag behöver dig

På den där långrundan (som kom att paja knät, men vafan jag ska inte skylla på rundan när det är min egen hybris som ställer till det) lyssnade jag på Ellie Goulding på repeat. Hennes senaste album är en pärla.

Hon låg högt upp på brittiska årsbästalistor redan vid förra årsskiftet, men hennes Anything could happen från 2012 går inte att lyssna sönder. Tro mig. Jag har försökt.

Det är inte så många skivor som funkar att lyssna på när man springer. Det ska vara igenkänning, driv, pepp, inte-bli-uttråkad osv. Därför fastnar jag ofta i de få skivor jag gillar att springa till. Oftast pringer jag iofs utan musik.
Ett tag var det mycket Maskinen, sen Robyn, sen argentinska Miranda, sen Strokes och nu Ellie.
till nästa pass, när det nu blir, ska det bli Masshysteri. Men då får jag ta båda deras plattor, punkalbum är ju så djävulskt korta.

Här är Ellie Goulding när hon var med i PP3 i höstas, den lite mer avskalade versionen Anything could happen. Lägereldsversionen om man säger.

Portkod 1321 och annat gött

Det har uppenbarligen tagit mig alldeles för lång tid att upptäcka portkod 1321. Den har försvunnit från SVT Play för längesen. Men man har ju youtuben.

Två tjejer plus en lillasyster måste bo ihop en sommar när deras mamman och pappan som blivit kära drar på semester utan dem. Oj vad olika dom är, oj hur ska det gå? Mycket fängslande. 

Jag fortsätter alltså att förkovra mig i ungdomskultur på mina lediga (förlåt, arbetssökande) dagar. Min nya grej nu när knät är paj och jag har fått läkarordinationer om helvila. 

Eld läste jag ut i förrgår, igår gick jag och kollade på sista twilightfilmen, och nu har jag sträckkollat på Postkod 1321 - men imorn då?

Imorgon ska jag byta mitt kylskåp eftersom det pajat (mmm, va gott det luktade). En typisk vuxengrej. Bära gammal kyl. Bära ny kyl. Köpa nya kylvaror.

Kanske blir det Hungerspelen. Har förvisso sett första filmen, men jag har hört från flera på jobbet att böckerna ska vara bra.

Tips på ämnet?

En ljudbok kanske medan jag gör långsamma rehabövningar på vardagsrumsgolvet?

Den stora förändringen

Gick till frisören med syftet att blir blond igen.

Min mormor såg fram emot denna förändring.

Well mormor, du kommer inte att se nån större skillnad. Konsten att förändra väldigt lite för väldigt mycket pengar.

Bakslaget

Förra veckans medvind i träningsmotiavtion har jag inte känt mycket av de senaste dagarna. Ett sorgligt saldo på två springturer.

Kom precis hem från dagens tur där jag skulle se hur knät kändes. Hade en kul tur via stan uttänkt men jag insåg att jag bör hålla mig närmare hemma.
För det är ju så (faktiskt) så sjukt lockande att fortsätta springa trots att det skaver under knäskålen.
Och det borde jag kanske inte göra.

Men nu sitter jag här och har ont. Inte alls så ont som senast, men det beror nog på de blygsamma 5 km jag sprang.

Ahhhrg. Jag vill ju få flyt i springandet. Inte sitta och glo.

Insta-witter

Finns på instagram såklart. Där postar jag bilder som om det inte fanns en morgondag.
Du hittar mig som mariaimono.
Precis som på twitter.

Eld! Kamp! Somna inte!

Jag är verkligen ingen storläsare, men jag _vill_ vara en sån som läser. En sån där som sitter i soffan och bara läser bort alla timmar utan att förstå vad som hänt.
Jag är inte sån.
Jag är den som läser i 10 minuter och sedan kryper det i hela kroppen på det där restlesslegsiga sättet som gör att man inte stååååår uuuut. Eller så blir jag kissenödig. Eller om jag sitter nåt så när bekvämt somnar jag. Jämt.

Likväl försöker jag.
Det där måste ju bara vara i mitt huvud. Klart jag också kan försvinna in i en bok.

När min kille, när vi fortfarande inte var ihop, tyckte att vi skulle ses och läsa böcker ihop och att vi skulle vara som det gamla paret i Fyra nyanser av brunt lät det som en ypperlig idé. Jag kan ju inte hålla på att somna om han är där. Och så var det ju en harmlös anledning att ses.

Vi läste väl sammanlagt 30 sidor. Sen behövde vi inte ha bokursäkten för att träffas. Det var ju bra, men synd för läsandet.

I förrgår läste jag ut Knausgårds Min kamp (första delen, fem kvar o_o ) och gick vidare till Eld, uppföljaren till Cirkeln.

Och hör! Jag kan inte sluta. Jag vill bara läsa mer! Mer!
Kanske är det det inbundna formatet som är min grej. Så att man faktiskt ser bokstäverna. Inte vet jag.

Men det är en bra bok. Det var Min kamp också. Eld är en aning mer rafflande möjligtvis, men just på den punkten är det inte så svårt att slå den gode Knaus. Läs Cirkeln, sen läser du Eld och sen väntar du otillfredställd på sista och avslutande delen i trilogin.

Aj

Jag har varit väldigt nöjd över hur få men jag fick av söndagens långpass. Visst värkte det lite i knät, men det kändes lugnt.
Idag sprang jag 8 km igen.
Nu gör knät ont hela tiden.
Fan.

Nu ska jag vänta ut det.
Eller jag kan vänta fram till imorgon kväll, då måste jag besvärligt nog träna igen eftersom jag själv är instruktören.

Hej då från fd hybris.

Uppskärpningen och båtarna till skor

Obs obs: inlägget är en smärre roman, sorry! Men sista ordet är "vithaj", det kanske lockar till läsning?

En vecka har gått och jag har skärpt mig - väldigt mycket har jag skärpt mig. Från att ha sprungit nästan ingenting de senaste veckorna, bara pliktskyldiga kilometrar för samvetets skull, har jag klämt in 4 (5) löppass på 5 dagar. Ja, dagarna kan man räkna på olika sätt.

Kanske är det nybörjarentusiasm, kanske går det åt helvete redan nästa vecka, men jag hoppas döna på allt mer för varje vecka. Eller månad. Lite lugnt får man ju ta det med upptrappningen.

Jag har inte haft nån gpsklocka förutom på långpasset, så distanserna är höftade.

Måndag: nyårsafton - ingen tid för sport.
Tisdag: nyårsdagen - ingen ork till sport.
Onsdag: springa till Friskis 5 km (träna box 75 min) springa hem igen 5 km.
Torsdag: 8 km
Fredag: ingen träning. Dock fest och dekadens.
Lördag: 5 km inkl backintervaller (typ andra gången i mitt liv som jag springer intervaller).
Söndag: långpass 23 km (rekord!)

Totalt ca 46 km.
Har säkert sprungit fler km nån vecka för längesen, men skit samma, jag är mycket nöjd. Framförallt att jag gjort saker jag inte gjort innan; intervaller och långpass. Sånt är inte lätt för mig, trygg soffpotatis som jag är.

Fick även mina inov-8. Rätt så fula, och framförallt långa.

Trots att jag tog en mindre storlek än vanligt behöver jag skicka tillbaka och byta till en än mindre. Men snön är ju borta för tillfället så jag har inte bråttom.

Kolla in sulan! Med dom här kommer jag äta mig fram genom snön som en vithaj.

Post långpassrekord

Jag har precis sprungit mitt längsta långpass. Förvisso även mitt första planerade långpass, men jag har aldrig sprungit längre förr.

23 km. Bara sådär. En väldigt vanlig gråmulen söndag i januari. Boom!

Men nu ligger jag här i soffan. Illamående. Trött. Kroppen törstar säkert efter energi, men vad ska jag göra åt det? Jag har fullt upp med att överleva och drömma om att skiva i mig en korv mandelmassa.

Årets första hybris

Nytt år och jag känner mig förvånansvärt nog lättad. Förra året slutade rörigt - mer i mitt huvud än någonting annat - men nu har jag ett helt nytt år att härja vidare i.

Igår var som en minivariant av året. Dystopisk men glädjande. Allt på samma gång. Idag är allting lite mer plant. Jag har inte gjort många knop, men tänkte få ihop ett träningsschema. Jag har varit jätteslapp med springandet, sprungit kanske 1 ggn per vecka, men nu ska fokus ändras.

Jag råkade dessutom berätta i riksradio att mitt nyårslöfte var att springa ett maraton under 2013.
Så nu får jag börja leverera.

Tyvärr skrämmer träningsscheman mig, så jag får lösa det där på nåt sätt. Mitt främsta mål är att träna >5 gånger i veckan, allt måste inte vara löpning men jag ska få in intervaller och ett långpass. Däremellan bör det vara några springa-som-vanligt-pass också. Då blir det inte tid för så mycket annat.

Jag ska dessutom göra om mitt boxpass och testköra det. Det tar ofta rätt lång tid (för mig).

Men nu ska jag städa upp det här kriget som pågår i min lägenhet, sen ska jag köpa choklad och äta upp den framför tv:n. Sen (dvs imorn) ska jag träna. Lovar.