Springa snabbt

Igår var jag som vanligt otroligt nära att skita i att springa. Jag satt i min soffa, åt choklad-philadelphia med sked och tyckte att "är jag inte lite sjuk ändå". Borde jag inte stanna inne? Jag får inte bli sjuk till helgen" osv osv.

Sen gick jag ut ändå. Bytte om framför TV:n för att inte lägga mer tid än nödvändigt på träningen.
För att vara en person som faktiskt älskar att träna, inte kan tänka sig att vara utan det, så är jag extremt avig inför det. Vill alltid åla mig ur situationen.

Sen kom jag ut. Sprang och sprang. Försöker springa lite snabbare än jag brukar. Men herregud vad seg jag kände mig. Benen var som döda stockar jag fick piska liv i för varje steg.

Men när jag var inne på min sjätte, sjunde kilometer kollade jag ner på benen och imponerades av att dom små liven sprang. Steg efter steg efter steg. Det kändes som en helt meningslös sysselsättning, ränna omkring på det där viset utan att vara på väg nångonstans. Men ändå gjorde dom det, benen.

Kanske är det den känslan som är nyckeln till att vilja springa lite längre. Att imponeras av min egen uthållighet. Känns som en extremt vansklig motivation, så himla impad är jag väl inte, men nåt måste man ju lura sig själv med när choklad-philadelphian är slut.

Det här är benen när dom sprang i New York och vädret var rätt mycket goare.