Jag har jobbat och strosat, jag känner flera som skrivit böcker och jag har gjort allt man kan begära av en mässbesökare (stå i lång toakö, gå onödigt långsamt i gångarna, kolla avslappnat men fascinerat på kändisar som Jan Guillou, köpa nåt, äta äckliga bjudkarameller osv osv).
Men jag alltid känt mig att det står i pannan på mig "jag läser jättelångsamt och har läser jättesällan". I'm not worthy.
Men så igår. På väg hem från en kanondag på mässan chockar jag mig själv med att stå och prata med en man i de mer obskyra delarna av mässan. Han har översatt en bok som jag kommer på att jag läst på spanska. Känner bara inte igen den när den gått nytt omslag och allt sånt där.
Vi diskuterar boken, språket, framgångarna, historierna, svårigheterna, universitet, litteraturen.
Svåra grejer.
Sen köper jag en snygg tygkasse, går därifrån och känner kulturtanten inom mig jublar.
Men det är ju sjukt att det krävs en svårcreddig konversation för att jag ska känna mig värdig bokmässan.
Well well.
Här är bilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar