Igår gick jag ut och sprang i snön. Jag hittade en lämplig tisha och kände mig ovanligt politisk när jag var ute och härjde. Jag försökte springa snabbare än förra gången, det kändes som att det gick fort, riktigt fort. Men nä. Jag sprang långsammare. Tydligen.
Till på köpet har jag halkat mig till mitt sedvanliga knäont.
Det som inte dödar mina knän gör dem starkare tänkte jag.
Både rätt och fel. För nu har jag ju ont. Men de är inte döda.
Må djävulen ta snömodden.
Eller ge mig ett par broddar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar