Äntligen

Köpt!

Mellandagsrean: bekännelsen

Jag har tidigare vittnat om mitt förhållande till shopping. Det är lite kluvet. Jag gillar grejer. Jag gillar grejer som är prisvärda. Inte alltid billiga grejer, men ofta grejer som en gång kostat mer och nu kostar mindre. Jag har dock väldigt svårt för grejer som jag inte behöver/ har användning för.

Med anledning av årets julrea har jag under tre dagar lyckats shoppa mer än vad jag gjort de senaste tre månaderna. Nästan.

Så, som treapi tänkte jag outa vad jag köpt.

I skrivande stund inser jag att jag glömt två grejer på min tjusiga bild. Frånvarande är: randiga strumpbyxor 50 kr och nagellack 14.50.

fr v: Tisha och blus, 200 kr. Underkläder, 90 kr. Sportkit: underställ, sportbh och shorts: 650 kr. Spetskofta och stickad klänning: 300 kr.

Nu skall tilläggas att jag dessutom handlat träningsvantar, träningstisha och keps (!) på internetet. De är på väg hem till mig och kommer att kosta mig 390 kr.

Summa summarum: 1694,5 sek.

åh herregud.

Jag har lätt hjärtklappning samtidigt som jag är asnöjd. Jag har fått så många bra grejer till riktigt bra pris. Jag är inte nöjd med strumpbyxorna. Jag känner mig så randig i dem.

Men i övrigt: glad och nöjd.

Du är jättesnygg, jag lovar

- Det spelar ingen roll vilken version jag hör av den här låten. Den blir inte bättre, sa Hanna.

Vi gick i affärer (för att byta ett av mina rea-kap som visade sig vara sönder) och det spelades en tjejversion av Bruno Mars låt Just the way you are. Ni vet, den där extrempopulära låten där lille herr Mars säger till sin tjej hur snygg hon är, fast han säger det förbryllande ocharmigt.

När jag ser ditt ansikte finns det ingenting jag skulle vilja ändra på. Du är fantastisk. Precis så som du är. Om jag fick ändra på någonting skulle jag inte ändra på nåt.

Ja... Tack?

Hanna konstaterade att om Bruno var hennes kille skulle han åka ut med huvudet före.

Och det skojiga är ju att killen säkerligen får ligga till tusen på grund av den här låten.

Men inte med Hanna. Och inte med mig.

Känn på den Bruno.

Åh baby, när jag ser på dig vill jag inte ändra någonting. Ja, förutom din näsa. Den är ju rätt ful. Och din mage. Har du testat situps? Och du... det här födelsemärket du har under ögat. Jag kan liksom inte sluta stirra på det. Det känns som att det ska hoppa på mig. Kan du inte åtminstone sminka över det?

Realisationsdäckad

Jag gick i affärer i fem timmar. Det händer aldrig. Först köpte jag ingenting. Sen köpte jag desto mer. Tillslut kom jag hem. Sedan dess har jag varit helt slut. Shopping är inte mitt gebit.

Jag fortsatte dock handlandet framför datorn. När jag skulle trycka delete, tryckte jag enter istället och ordern skickades. Jahopp.

Nu ska jag fortsätta grubbla på om jag vill ha en gpsklocka som är stor som ett hus, eller en som är stor som ett mindre hus.

PS. Jag köpte shorts i stan. s h o r t s ! Det trodde jag inte att jag någonsin skulle göra. Men jo. Jag har sagt det förr: funktionsmaterial är en drog.

God jul

Nu ska jag spendera resten av dagen med att äta upp maten jag har lagat, pimpa mina syskonbarn i sina fina presenter och kanske dricka glögg. Jag är faktiskt rätt mätt på glögg. Trodde inte det kunde hända. Men jo.

Julen. Miraklens högtid.

En fröjdefull jul

Vargas Llosa, samlaren.

Jag tittar på svt:s porträtt av Mario Vargas Llosa, årets Nobelpristagare i litteratur. Det jag fastnar för - och jag vet inte vem det säger mest om, mig eller Mario - är hur kul han tycker det är med miniflodhästar.

En sak som jag upptäckt är att de bästa flodhästfigurerna görs i länder där det inte finns och aldrig har funnits flodhästar. I länder där det finns flodhästar, som i Uganda till exempel, där har figurerna med flodhästmotiv väldigt lite charm. Det är mycket intressant.

Herr Nobelpristagare råkar blunda samtidigt som han lattjar med sina flodhästar.

Jämnt jämt

Min karriär som blodgivare går fortsatt dåligt. Efter ett par framgångsrika år med ett riktigt skapligt blodvärde har jag skaffat mig 7 skålar från Rörstrand. Jag älskar mina skålar, men jag älskar jämna tal mer.

Det är lite ocd över det hela.

Jämna tal jämna tal jämna tal.

När jag var yngre ville jag gå på till exempel gatbrunnar ett jämnt antal gånger. På en viss brunn stod jag och stampade 14 gånger. Sedan utökades det till 14x2 (ännu jämnare!). Sedan blev det jobbigt och jag bestämde mig för att tvångscoola ner.

Nu är jag en normalt fungerande person (hah!). Men jag äter fortfarande hellre 2 mackor än 1. Och, för att komma tillbaka till ämnet, jag vill hellre ha 8 blodgivarskålar än 7.

Mitt blod vill inte samma sak.

Jag känner mig frisk, men nu ska blodet till Sahlgrenska för analys.

Jag tänker såhär: om blodbristmaria känner sig frisk och pigg och bra, borde ju bra blodvärdemaria vara en smärre übermensch.

Bring it on!

Dyr Lerin

Om man säger såhär: att buda 35 tusennågonting på Lerintavlan skulle inte ha varit särskilt living on the edge. Snarare living on väldigt säker mark. Tavlan kostade tillslut 136 400 kronor vilket är mer än vad jag har tjänat ihop under hela mitt liv. Nästan.

För mycket pengar, för lite koll

Jag har tidigare halvt beklagat mig över mina presentkort på ticnet som går ut nu vid årsskiftet. Så mycket pengar, så få konserter.

Eller, nja, om rätt ska vara rätt så är det jag som inte haft särskilt bra koll på utbudet. För ett par veckor sedan insåg jag att Roky Erikson skulle komma till Trädgårn idag. En ganska dyr spelning. Perfekt alltså. Men biljetterna har varit slut länge så nu sitter jag här och är sur för att jag inte kan gå.

Jag skulle även kunnat gå på Robyn (spelar i helgen), eller Elton John (spelade för ett tag sedan). Men icke. Noll koll Pettersson.

Jag kunde till och med ha gått på Oskar Linnros.

Är det dags att jag köper en biljett till ullevispelningen med Iron Maiden? HD är du på?

Eller ska jag redan nu köpa wow-biljett. För det kan man tydligen på ticnet nuförtiden.

Eller ska jag gå på opera? Musikal?

Kaos.

Hjälp?

Fin Lerin

Om jag vore riktigt rik skulle jag buda hem den här. En tavla av Lars Lerin - mannen som, till skillnad mot en hel drös andra, gör akvarellmålning intressant.
Såg en utställning i Borås i våras och det var hypnotiserande snyggt.

I skrivande stund är tavlan uppe i 35 200 kronor, men det lär stiga. Det är 2,5 dagar kvar av auktionstiden och pengarna går till Musikhjälpen - det vill säga mot handeln med barn.
Heja heja.

Kanske ska man ta och lägga ett bud på 35 300 kronor och sedan kallt räkna med att någon budar över.

Eller nä.

Tycker nog att herr Lerins målningar är lite fräsigare live, än på bild.

Kungen är död

Bloggen över bloggar Lou Reed i tweed läggs på is.

Synd.

Sokrates i byxdess.

Musikhjälpenpepp

Årets Musikhjälpen är igång. Lyssna! Framförallt på natten. Då är det Elin Joleby som sköter sändningsproducerandet.

Herregud vad bra hon är. Programmet också.

Förra året skänkte jag 100 kronor och önskade Patrick Wolfs låt Magic position. I år får det bli nåt annat.

Under Musikhjälpen 2009 var Don't stop believin' med Journey den mest önskade låten. Låt oss säga såhär: Jag kommer inte att önska den i år. Heller.

Just nu sover hon. Men i natt ska hon jobba.

Med Musikhjälpen alltså. Inte med frityrringar.

När det finns så mycket bra musik, varför gillar då så många den dåliga?

Jag vet inte vad som förvånar mig mest. Att mtv lyckas komma på de värsta programidéerna gång på gång, eller att jag blir lika förundrad varje gång de kommer på de här hemska idéerna.

Hur som haver: med anledning av att jag zappade förbi mtv som just nu visar Black eyed peas official top 20 tänkte jag cutnpastea GP:s betydligt roligare recension av bandets senaste skiva.

Den enda förmildrande omständigheten med The beginning är att det inte finns några hittar. Ingen Boom boom pow som sticker ut ur den nonchalant ihopslängda sörjan av eurotechno, 80-talssyntar och vocoders, som gör att man påminns om att man varit tvungen att lyssna på när Will.I.Am blev galen.
För så måste det vara.
Bevis? Lid igenom våldtäkten på (I’ve had) The time of my life utan att må illa. Resten av det här malande missfostret till danspop slipper du. Jag lyssnade åt dig. Det är därför jag står på knä i duschen nu, gråter och mumlar: Kom tillbaka E-Type och Snap! – allt är förlåtet.

Sluta!

Idag läste jag i tidningen att Filip och Fredrik ska förädla jultevetablån med sitt aptråkiga tävlingsprogram i dagarna tre.

Inte nog med att programmet är ett av de tråkigaste i mannaminne, det är dessutom jättlångt.

I jul ska de tävla mot Stefan Holm i sammanlagt 6 tvsända timmar.

Jag vill slänga ut tv:n i ren provokation.

Project vardagsrum del 2

Nu har jag gjort klart min klänning. Först tyckte jag att det gick sjukt snabbt, livet sydde jag ihop på ingen tid alls. Sedan kom jag på att jag visste inte hur jag skulle göra vissa saker. Då tog det längre tid.

Resultatet blev bra, men fållen runt ärmen blev allt annat än slät (syns lite på närbilden). Det är jag inte nöjd med, men jag vet inte hur jag ska kunna göra det bättre. Tips någon?

Kanske ska jag sy om lite på stället där söm möter dragkjedja för att få ett finare fall, för nu är det lite osmickrande över rumpan. Hellre ett smickrande fall. Faktiskt.

Nu blir det städning. Mitt hem ser ut som Parson's school of design timmen före runwaydeadline.

Ps. Oroa er inte för att jag ser jätteledsen ut på den första bilden. Det är inte äkta känslor. Jag är bara inte så bra på modebloggs-grejen. DS.

Project vardagsrum

Dagens meta:

Titta på Project Runway samtidigt som jag syr.

Halka (med kent)

Igår gick jag ut och sprang i snön. Jag hittade en lämplig tisha och kände mig ovanligt politisk när jag var ute och härjde. Jag försökte springa snabbare än förra gången, det kändes som att det gick fort, riktigt fort. Men nä. Jag sprang långsammare. Tydligen.

Till på köpet har jag halkat mig till mitt sedvanliga knäont.

Det som inte dödar mina knän gör dem starkare tänkte jag.

Både rätt och fel. För nu har jag ju ont. Men de är inte döda.

Må djävulen ta snömodden.

Eller ge mig ett par broddar.

Guilty jul-pleasure

Apråpå julmusik.

Amanda Jenssen har gjort en jädra fin bit.

Jag har personligen vissa problem med fröken Jenssen, jag kan inte låta bli att förknippa henne med ett gäng tråkiga minnen. På grund av det, och på grund av hennes Idolbakgrund vill jag inte gilla henne. Logiskt värre.

Jobbigt läge när hon då ändå lyckas göra låtar som faller mig på läppen.

Så, här, julfavoriten som har stått sig sedan den släpptes 2008.

Julmusik

Jag inser förundrat att det faktiskt har kommit en del bra (läs:"bra") jullåtar på sistone. Jag överväger lätt movilligt att sätta ihop någonting listaktigt på spotify för att få till lite julkänsla. Kan behövas för att piska igång min julhandel.

Jävla julhandel.

Men jag gillar att slå in paket.

Min julmusikstradition består av:

• 1984 - 2003: Kalle Sändares julskiva på vinyl.

• 2003 - 2009: Absolute Christmas på cd.

• 2010 - ????: Datormusik?

Omväxling förnöjer inte!

Nedan kan man kolla och lyssna på Hurts försök till livslång försörjning i form av en jullåt som ska stimma in pengar år efter år. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Titeln är bra. För det är sannerligen med blandade känslor jag tar mig an denna högtid.

Tips på vad som bör finnas på min låtlista mottages tacksamt.

På riktigt?

En kille ringde precis, presenterade sig, sa att han ringde från homosexuellas riksförbund (rfsl?) och sa att de gjorde en marknadsundersökning. Jag gick med på att svara på ett par frågor.

Men det var en märklig undersökning. Korta svar och inga följdfrågor.

Tycker du att pridefestivaler är positiv eller negativt?

Tycker du att homosexuella ska ha samma rättigheter som vanliga människor?

Vad tycker du om muslimer? (Eh va?)

Tror du att homosexuella ligger bakom 11 september-attacken i USA?

Här var det dags för att ifrågasätta vem killen egentligen jobbade för. Han förklarade lite besvärat att frågorna grundades på att det fanns en hel del fördomar mot homosexuella.

Så då tror du inte att homosexuella är djävulsdyrkare eller nazister heller?

Jag svarade nej.

Inte så där till mans i alla fall.

Fel av mig

Kul grej.
Min lista låg kvar på Grooves gamla hemsida och minsann: These new puritans låg ju inte alls i topp. De fick bara plats nummer 10.

Men mest spännande var nästan min singellista. Duffy? Hur kom hon dit?

Belåten

När jag skrev för tidningen Groove skulle man som skribent komponera sin egen topp tio i december. Årets skivor skulle summeras, listas och publiceras.
Jag tyckte att det var asjobbigt.
Så många skivor som skulle tänkas över och ännu fler som man aldrig ens lyssnat på.

Så när jag nu gick igenom NME:s lista över årets 75 bästa skivor och drar jag en lättnadens suck för att jag slipper lista nånting i år. Samtidigt tänker jag: gu va tråkigt det är att gå igenom den här hyperbrittiska listan.

Robyn och First Aid Kit hade letat sig in, om än långt i från toppen, på listan. Det var ju kul. Men roligast var att These New Puritans har tagit hem förstaplaceringen.

These New Puritans var det första bandet jag intervjuade (och det på en brusig telefonlinje med sångaren som var på fest. Jättelätt att höra vad britten sa).

Jag var så enormt nervös att när jag väl genomfört intervjun hade jag jätteont i min ena arm. Tillslut fick jag ringa sjukvårdsupplysningen. Kvinnan i telefonen kom fram till att jag nog bara hade spänt mig konstigt och tyckte att jag skulle skölja vatten över armen (!) för det skulle vara avslappnande. Hon hade rätt.
Är jag riktigt nervös kan jag fortfarande få ont i min telefonarm vid intervjuer.

Det året hade jag TNP i toppen på min årsbästalista. De slog aldrig igenom, och de är fortfarande lite väl smala för att göra det, men att de nu hamnar i topp hos NME känns lite som bekräftelse.

Jag hade rätt.
(Och jag var före er [nme]. Höhö)

Bandet som gav mig en ond arm.

Den där intervjun finns här.

Helg!

Vilket jädra väder. Småspikssnö i megamotvind.

Nu värmer jag mig med På spåret-repris på svt24.

Är det lördag så är det.

Göteborgsvinter. Blåst, nederbörd och mera blåst.

Baby beatbox

Allt är inte happy meal och Markolio. Ibland klämmer kidsen till med lite balearic också.

Så fint.

Kanske behöver han jobba på sin engelska, men beatboxandet (?) i mellanpartiet sitter som en smäck.

Tack Sara för mailet.

Finanskrisen är över

Då blev det plötsligt dags att köpa gps-klocka.

Det har jag ju lovat mig själv.

Pepp pepp.

Jag har fått jobb!

Veggonostalgi

När jag skrev förra inlägget kom jag att tänka på min första hemsida.

Den finns fortfarande kvar om någon skulle minnas adressen. En gång på internet - alltid på internet.

Hur som helst. Jag beskrev mig själv såhär:

Jag kommer aldrig att äta kött igen. Hur mkt far än försöker. Han är orolig att jag ska bli sjuk. Men jag ska inte bli sjuk. Jag ska bli vegan.

Den mittersta bilden på nedre raden var för övrigt min skunkbild väldigt länge.

Grönt är skönt

- Men vaddå? Äter du inte kött? Människan har ätit kött i alla tider! Man klarar sig inte utan kött. Vad äter du egentligen? Skulle du känna ifall jag hade köttbuljong i maten?

Man har fått stå ut med sin beskärda del av tröttsamma köttätare.

Men kanske ska man ha lite mer överseende med.

Vissa är helt enkelt inte lika smarta (som jag).

"Ju intelligentare ett barn är, desto större är sannolikheten för att det blir vegetarian som vuxen.

Slutsatsen drar brittiska forskare vid University of Southampton efter att ha studerat 8179 personers livsstil. Alla personer fick sin intelligenskvot mätt som tioåringar och blev nu ombedda att berätta om sina kostvanor. Sammanlagt 365 deltagare berättade att de var vegetarianer, och dessa deltagare hade en markant högre intelligenskvot som tioåringar.

Den nya upptäckten kan bidra till att förklara varför intelligenta, välutbildade människor ofta är friskare, vilket flera undersökningar påvisat. Vegetarianer drabbas mer sällan av för högt blodtryck, för högt kolesterolvärde och hjärtkärlsjukdomar."

Från Illustrerad vetenskap, nr 11/2007.