torsdag 30 september 2010

Världen och vardagen

Ibland känns ens liv så trivialt. Men men. Idag har jag vunnit ärtor (!) på Ica, fått ett jobberbjudande (som jag tvärr inte är intresserad av), har gått från träning till vindrickande (inte via mat) och slutligen anmält mig till göteborgsvarvet.
Där emellan valde dessutom nåt ess att skruva av mitt cykellyse och sno det. Tack skaruha.
I världen händer viktigare grejer, men jag blev glad av de där ärtorna. Och då fick jag inte ens några ärtor med mig hem. De får jag claima på nån Ica vid lämpligt tillfälle.

tisdag 28 september 2010

Pytteknyttet på bild

Besöket blev uppskjutet, så jag åkte och hälsade på den lilla sockerärtan idag istället. Här är hon på bild.

måndag 27 september 2010

Hej hej Hilda!

Nu ska jag åka och hälsa på min nya lilla systerdotter. Fantastiskt fantastiskt!
Hon kom i natt, drygt tre veckor för tidigt, men är frisk och glad. Eller tja, bebisglad. Är de glada? Vi får se. Jag kan ju återkomma med rapport senare.

Mölndal nästa!

söndag 26 september 2010

Vet hut, unga dam

Idag var jag på Bokmässan för första gången. Först tyckte jag att det var lite genant att jag aldrig besökt mässan innan. Men nu kan jag konstatera att jag inte missat så himla mycket.
Så får man ju inte riktigt tycka. Bokmässan ska ju vara så bra och fantastisk. Men nä. Den var stor och tråkig.

Seminarierna var rätt bra. Jag och Hanna gick på två. På det första fick vi höra Natalia Kazmierska intervjua Andres Lokko. Suck.
Natalia är säkerligen smart och vass, men hon pratar på samma sätt som man föreställer sig att tonåriga modebloggare skulle göra. Eh, jag, eh... känner ju dej...eh..typ.
Andres var inte heller särskillt kul tyvärr. Överlag kändes samtalet svamligt, utan något direkt syfte och tidvis på tok för internt.

Bokmässans räddning var kändisspottingen. Att se random gubbar som Jan Guillo och Frank Andersson (som skrivit boken med underitiel Kuken ska ha sitt) överglänstes av de icke-random gubbarna.
Hanna hade en liten konversation med Gösta Ekman när de skulle ta kaffe samtidigt. Senare log och nickhejade vi sådär som man gör när vi mötte Mikael Wiehe i en folksamling.

Japp japp. Det var det.
Done. Check.

fredag 24 september 2010

Akta akta! Hud!

Videon där Katy Perry sjunger en duett med figuren Elmo kommer inte att visas i amerikanska Sesame street. Fröken Perry har tydligen en för djup urringning och barnprogrammets youtube-kanal har tagit emot klagomål på grund av denna överdrivna hudexponering.

Det måste vara ett skämt. Flickebarnet är ju skyld som en smärre nunna.


torsdag 23 september 2010

Tylösand i Debatt

De pratar om Kungarna i Tylösand i Debatt. Vad är underhållning? Vad är ok? Vem ska bestämma vad som ska visas, vad som är giltig underhållning?

I studion: programansvarig för kanal 5, två av killarna från Tylösand, Jackie Ferm från Paradise Hotel, en nykteristtjej, två hjärnforskare, en bloggtjej och en kvinna från en rekryteringsfirma. Plus övrig publik.

Bortsett från nykteristtjejen som var väl obstinat (vet du vad du gör med din hjärna? fattar du? din HJÄRNA!) gjorde de flesta ett gott intryck.

Tylösandkilllarna var inte de skarpaste knivarna i lådan, men det har ingen någonsin påstått, och det var nog en ovanligt svår situation att diskutera "sig själv" som fenomen.
Ingenting handlade egentligen om dem som personer, det handlade om fenomenet och produktionen, men det skulle ju vara svårt för vem som helst att inte ta åt sig av kritiken.
Men de verkar inte förstå. De verkar på allvar inte förstå att deras beteende kan få konsekvenser. Alls.

Visst, det är en skandalsåpa och allt går enligt kanal 5:s planer. Troligtvis bättre än planerna. Att diskuteras i Debatt är inte alla struntprogram förunnat.
Kidsen super sig dyngraka, killarna ligger runt, tjejerna kräks och vi tittar och hela Sverige får moralpanik. Ungdomarna säger "det är så här det är", vuxna vägrar acceptera det, polariseringen fortsätter och ingen kommer fram till någonting.

Jag vet inte om det är ok. Det är simpelt, utan mycket till varken hjärna eller hjärta: så det är ju inte direkt fin underhållning. Men det behöver väl inte vara bra för att vara ok?

onsdag 22 september 2010

Hemmaplan

Jag idkade shopping på hemorten idag. Det vill säga Mariaplan.

1. Köpte en styck bild från Göteborgs bästa fotobutik (Grafi foto). Som om det skulle intressera någon i dessa digitala dagar. Men ändå, deras matta bilder är något extra. 6 kr.

2. Förvånades över att det fanns en bokhandel. Gick dit och inhandlade material för att knåpa ihop ett grattis-till-att-ni-gifter-er-kort. 5 kr.

3 (och 4). Tant- och gubbaffären med miljarder plagg på pytteliten yta hade ett par fina grejer. Framförallt skamligt billiga. Scarf och mössa, 20 kr. Som att stjäla bridgeblandning från en pensionär.


En scarf med gamblingtema i marint fräsha färger. 10 kr.


En toppluva. Kan fungera som skägg. 10 kr.


Som en ickeanekdot kan jag berätta att affären säljer Resteröds produkter. Jag har en snarlik mössa som kommer från Resteröds. Den kostade inte 10 spänn. Inte alls.

Oops, they did it again

Bandet med rullbandsvideon har gjort det igen.
Det är snyggt, det är svängigt och sjukt imponerande. Dessutom hjälper de hemlösa djur.
Naaw.
Jag vill redan se nästa video. För vad kommer då? Bångstyriga barn? Flygplan? Knivjonglerare?



tisdag 21 september 2010

Ost på schemat

Mina studier på universitet är mycket varierande. Svårlästa böcker om spanska inbördeskriget och bökig grammatik varvas med... det här. Skojigare grejer.
Idag lyssnade vi på en låt av Ricardo Arjona. Och det var det ostigaste jag har hört. Kanske någonsin. Och då är jag ändå uppvuxen på en ensidig musikdiet bestående av dansband.

Låten handlar om en tjej från Havanna och en kille från New york. Hon är marxist, han är konservativ. Hon säljer sig på en bordell, han pluggar på UCLA. Hon dricker en kubansk mojito, han dricker champagne med jordgubbar.
Sedan träffas de och hör och häpna: de blir kära. Detta TROTS att de är så olika.

I refrängen förklaras hur hon glömmer bort Fidel och att deras kärlek blev som ett möte mellan Lenin och Lincoln, eller mellan Fidel och Clinton.
Sedan flyttar de till Paris. Hon försöker bli skådespelerska, och han försöker bli normal (!).

Jag är lite besviken att det inte riktigt framgår av min snabböversättning det fantastiska med låten. Men videon hjälper till. Den är också fin.
Den är lång, men efter runt 5 minuter hettar det till. Kan vara värt att vänta på.

Sångaren är förövrig väldigt framgångsrik och jättepoppis. Han gör tydligen bara balladas.



Ullevisommar

Jag kan se hur Got events chefer sträcker på sig för första gången på ett år. Det har varit ett ständigt krummande för gubbarna som villigt erkände att sommaren 2010 var ett "mellanår" för Ullevi.
För oavsett hur förfriskande det faktiskt var med ett par ullevinoviser så fyllde de inte arenan. Green Day och Pink var aldrig någon av arrangörernas förstahandsval.
Men man måste ju ändå låtsas. För att rättfärdiga. För att sälja.

Knappt har sommaren fått ta sitt sista andetag innan det avslöjas: Iron Maiden spelar på Ullevi 2011.
Halleluja säger arrangörerna och drar en lättnadens suck.

Jag vet inte. Gubbar gubbar gubbar. Jag är så trött på gubbar.
Men det blir nog kul och sevärt. Och dyrt. Och slutsålt.

lördag 18 september 2010

Mina grannar

Jag frågar mig. Hur lyhört kan det vara?
Just nu diskar mina grannar och verkar tvätta kökskaklet.

- Hur svår kan den här vara att ta bort?
(gnider trasa mot kakel)
(lite tystnad)
- Det har gått fyra dagar nu.
- haha.

De skrattar mycket. Framför allt han. Hon kanske är kul, men lågmäld. Det är så lyhört att jag undrar vad som händer på andra sidan väggen när det blir tyst. Prat prat prat, host, skratt - knäpptyst. Narkolepsi?

(För övrigt vill bloggens felstavningskontroll att jag byter knäpptyst mot knäpptysk. Mycket rimligt.)

En liten låt på det.



fredag 17 september 2010

Phoenix fejk

Föga förvånande, men ändå lite imponerande har det nu - tillslut - visat sig att "dokumentären" I'm not there om Joaquin Phoenix på dekis är en bluff. Ingenting är på riktigt.

För ett par år sedan pausade Phoenix skådespelarkarriären för att istället äta droger, rappa, odla skägg och bete sig oväntat konstigt. Redan då undrade man om det var på riktigt, men konstigare saker än att en hollywoodstjärna går bananas har ju hänt och man accepterade Phoenix nya knasbolls-jag.

Men nu har regissören till dokumentären om Phoenix mer destruktiva liv Casey Affleck sagt att allt var på låtsas och kallar alltihop för hans bästa show någonsin.

Jahopp. Antiklimax?



torsdag 16 september 2010

Nu ska jag också tatuera mig

LA ink/Miami ink-donnan Kat von D vill förnya tatueringskonsten och ta den till en ny nivå. Det gör hon med "interaktiva" svanktatueringar.
Smakfullt är bara förnamnet.

Krånglar filmen? Kolla här istället.

Maud förklarar

Vi är för morötter. De är för förbud.

Maud Olofsson reder ut skillnaden mellan centern och miljöpartiet.

onsdag 15 september 2010

Brev till framtiden

Hej hösten. Vad mörk du är. Jag kommer att hantera dig med kaffe, prästost, träning och böcker på spanska som jag så vitt jag förstår handlar om döende människor under spanska inbördeskriget. Vad kul vi ska ha det. Välkommen!

måndag 13 september 2010

Dokubonanza: Tylösand, Jersey shore & Camp Molloy

Igår såg jag reprisen av stapla-skandaler-på-hög-dokusåpan Kungarna av Tylösand. Åtta unga personer ska svina så mycket de kan under en månad. Allt går ut på att supa, knulla, dansa på borden och kräkas i poolen. Det finns dessutom ett liggrum där allt liggande ska ske och det tar inte många minuter innan det ogenerat sexas loss framför kamerorna.
Classy stuff.

Det är alltså en svensk variant, dvs med ännu mera sex, av MTV:s Jersey Shore där ett gäng amerikanare vars högsta mål i livet är att bli full och få ragg bor tillsammans och jobbar på någon strandrelaterad butik.

Och här börjar det bli intressant. För vem är inte kidsens chef i den svenska varianten? Jomenvisst serru, det är ju Peter Gereny, aka vinnaren av Camp Molloy.
Camp Molloy var en äventyrstävling som gick under en säsong på tv4 i början av milleniet. Det blev inga fler säsonger. Tittarsiffrorna var väl sådär. Men det var en massa (som jag minns det) hårt tränade amatöridrottare som utförde smärre triathlon varje vecka.
Det var kul. Jag lärde mig ordet reppelera.

Nu är vinnarpeter alltså med på ett hörn i Tylösand. Det känns inte värdigt. Även om han är schysstchefen. Ge mig Camp Molly istället.

söndag 12 september 2010

Happy ending

Jippi.
Avrundade en kul arbetskväll med ett löfte om att det skulle upprepas nästa vecka, men avslutade sedan kalaset med att upptäcka ett inbrott i källaren där alla mina flyttlådor från barndomshemmet står. Eller stod.

Kul.

Det verkar dock inte som att skurkarna fått med sig nåt. Men det ska jag utreda närmare imorgon.

fredag 10 september 2010

Hej då oskuld

I morgon kväll ska jag jobba ett par timmar.
Då blir jag av med min kvällstidningsoskuld.
I jungfrulig anda ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot händelsen.

onsdag 8 september 2010

Mera hybris

Hybrisen verkar ha fattat tag i mig idag på det allra bästa sättet. För shit vad oväntat bra det gick att springa! Jag sprang min långa runda med den opeppade inställningen "jag måste ju hasa mig igenom den för att bli bättre".

Efter ett tag insåg jag att jag sprang på rätt bra, framför allt på ställen där jag brukar vara trött som satan. Jag sprang på och känslan av att kunna trycka ifrån i steget, att ha ork kvar och att det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter var askul. Hybrisspringandet ledde dock tså småning om till att jag blev jättetrött och seg, men efter en liten nedförsbacke var jag på banan ingen.

Jag vet att jag varit ganska off topic det senaste (plugg, jobbsökande, träning). Jag ska bättra mig. Ville bara berätta hur kul det var att springa. Det är ju inte varje dag.

Jobbsökarhybris

Att söka jobba är på intet sätt en favoriserad syssla i mitt liv. Kräma på om hur fantastisk man är, men ändå bibehålla nån sorts ödmjukhet - och personlighet för den delen - är inte alls lätt.

Men idag var det lite kul.

Jag har precis sökt ett jobb jag inte borde få. Jag skulle kunna göra jobbet sjukt bra, tro inget annat, men jag är inte direkt nischad inom området.
Hur som helst infinner sig en sån skön hybris. Allt är på vinst. Inget på förlust.
Skulle jag inte få det är det ok, jag kommer inte ens svära över alla människor som verkar ha samlat arbetslivserfarenhet sedan födseln. Men om jag skulle få något sorts positivt besked skulle det vara en kul vinst.
Tjo. ho.

En plastlåda med fancy mat

Jag har gnällt de senaste veckorna om att jag vill gå till Wasa Källare och äta lunch. Wasa Allé serverade mat på Way out west och kantarellmackan jag stoppade i mig var tillräckligt god för att ge mersmak. Den mersmaken är väl slut nu kan man säga.

På kvällstid är restaurangen helt utom räckhåll för min plånbok, men under lunchen är den helt ok. 70 spänn för en vegetarisk lasagne med fetaost och ratatouil (svårt ord).

Syrran tog en dagens husmanskost och enligt plan fick hon en tallrik vällagad mat. Själv fick jag mat i en svart plastlåda. Jag ställde plastlådan på min tallrik som var för liten, och åt (med god aptit, för smaken var ju god).
Ingen sallad, inget kaffe.
Funderade på att ta en bild, men det såg för sorgligt ut. Ok att lunchen är en budgetvariant, men de kunde väl lagt upp maten på en tallrik?

måndag 6 september 2010

Förlorare på svenska

Jag gillar Biggest loser.
Jag gillar inte lagindelning, invägning och det dokuobligatoriska bitchandet. Men jag gillar att se dem träna och peppa och plågas (mohaha) av hyggloBob och surJillian.

Alldeles strax börjar den svenska versionen. Succé eller fiasko. Jag skull satsa på lågoddsaren fiasko, men gp-väninnan tillika tv-krönikören skrev härom veckan på sin facebookstatus: såg Biggest loser Sverige och grät som Lille Skutt. Fan också.
Det talar ju för succé...


Forts följer om en knapp timma och 111 reklampauser.

Kl. 21.00.
Äh.
Helt ok.
Mycket som kan gå åt skogen när man flyttar ett format från USA funkade. Tränarna var bra, lokalerna såg ut som vettiga svenska varianter (ist för lite för dåliga kopior), deltagarna var... tjocka. Men det blev ingen gråtfest i hemma hos mig.
Nä.


Men hej! I reklampauserna fastnade jag i UR:s partiledardebatt. Bra programledare! Jag gillarn.

söndag 5 september 2010

Nytt liv

Vad mycket man behöver plugga för att lära sig saker.
Jag har aldrig någonsin varit bra på grammatik, kan inte skilja på ordformer och satsdelar, men nu vankas det tenta. Allmän grammatik översatt till spanska. Spännande grejer.

Just nu försöker jag förstå vad som är skillnaden mellan atributo och complemento predicativo. Båda översätt på svenska till predikativ (för atributo är ju inte spanska för attribut som man kanske hade hoppats).

Förklaringen som jag skrivit för egen del är:
CP är samma sak tom A fast för övriga copulas (vilka?).

Känns hållbart.
Känns kul.

Hårda tider

Mtv har en tablå fylld av en väldig massa skit. Ibland förgyller de vardagen med att ha ett och samma värdelösa program en hel dag. Som disaster date eller x effect. Dö halvreality-med-en-tvist, dö!
Men det är väl något problematiskt med kanalens målgrupp. Vilka kollar egentligen? Tonåringar utan smak, hjärna och humor? Suck.

Tacka vet jag helfiction. Och den nya serien Hard times of RJ Berger livar upp Mtv:s mögliga tablå.
Nördiga RJ försöker charma jättesnygga tjejen på skolan som, trots att hon verkar rätt klipsk, dejtar jock-puckot till kille. Gammalt upplägg. Men det funkar.
Någonstans i handlingen spelar även det faktum att RJ tydligen är jättevälhängd, och råkade blotta detta för hela skolan vid nåt pinsamt tillfälle, en roll. Men den rollen har jag inte riktigt förstått än.
Det är bara, rätt uppåner, en high school-serie med lite sex, lite nördar, lite cheerleaders. Och det tar sändningstid från My super sweet sixteen.
Whats not to like?


lördag 4 september 2010

Lördagsnöje

Gick precis in i min egen toadörr.
Kortsidan (eller vad man ska kalla den. Smalsidan?). Cirka 7 cm bred.
Jag lyckades dessutom kila in min fot under dörren.
Aj.
Smidighet at it's best.

Det ultimata kräftsubstituet

Det här med att suga ut innanmäte ur ett djur har aldrig varit min grej. Men fester är ju synd att missa. Vanligtvis kan man enkelt fixa ett schysst matsubstitut som vegetarian, men det var ovanligt svårt till gårdagens kräftskiva. Därför var jag sjukt nöjd när Sara sa att hon funderade på kronärtskocka.
Det är ju frickin perfect!
Mycket jobb, lite mat.

Så jag tog på mig kronärtskockuppdraget, cyklade till fruktaffären och köpte två sjukt stora skockor a 25 spänn och begav mig hemåt.

Efter gediget googlande insåg jag att man skulle skära av skaftet och sedan koka huvudena i en mindre evighet.
Det var svårt.
De fick inte plats i kastrullerna.
Jag missade nästan vagnen som skulle ta mig till båten som skulle ta mig till ön.
Men det gick bra.
Och det blev gott.
Åtminstone perfekt.
Typ.