På den där långrundan (som kom att paja knät, men vafan jag ska inte skylla på rundan när det är min egen hybris som ställer till det) lyssnade jag på Ellie Goulding på repeat. Hennes senaste album är en pärla.
Hon låg högt upp på brittiska årsbästalistor redan vid förra årsskiftet, men hennes Anything could happen från 2012 går inte att lyssna sönder. Tro mig. Jag har försökt.
Det är inte så många skivor som funkar att lyssna på när man springer. Det ska vara igenkänning, driv, pepp, inte-bli-uttråkad osv. Därför fastnar jag ofta i de få skivor jag gillar att springa till. Oftast pringer jag iofs utan musik.
Ett tag var det mycket Maskinen, sen Robyn, sen argentinska Miranda, sen Strokes och nu Ellie.
till nästa pass, när det nu blir, ska det bli Masshysteri. Men då får jag ta båda deras plattor, punkalbum är ju så djävulskt korta.
Här är Ellie Goulding när hon var med i PP3 i höstas, den lite mer avskalade versionen Anything could happen. Lägereldsversionen om man säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar