Hej, det är lugnt, jag är van

Idag ramlade jag när jag rusade från tunnelbanan till bussen. Jag varavade trippande med löpsteg för att parera alla människor, dörrar och farthinder som kom i min väg, men det hela slutade ändå med ett magplask. Det blev plötsligt glashalt av all snöslask vid utgången från stationen och swoosh så låg jag på marken.

Någon sa Åh herregud, jag ojjade mig lite (sådär skämtsamt som man gör när man ramlar bland folk) och försökte ta mig upp utan att bli helt indränkt i smutsigt slaskvatten. Det gick sådär.

 

Jag rusade vidare till bussen och hann med den. Skönt, men trots mitt fall är det inte det som gnager mig. Jag ramlar lite då och då, rent av rätt ofta (framförallt i trappor), och därför är jag van vid det och har slutat skämmas. Det skulle bli ohållbart. Däremot var det störande när det visade sig att bussen skulle stå still i 5 långa minuter och min sportsliga ansträgning (och publika förödmjukelse) var helt onödig. Extremt tråkigt.