Panda & Nano

Okej. På morgonen är jag inte den vassaste kniven i lådan. Förra inlägget handlade om hur jag ramlade i snöslasken i Stockholm och härom månaden vurpade jag i hala Göteborg. Imorse glömde jag tvätta bort mascaran som hamnat fel vid den hetsiga morgonsminkningen och jag insåg det först när jag satt på pendeln. Sjukt snyggt. Jag rodnade inombords men var hård som sten utåt och tänkte de kan ju faktiskt tro att det är fräckt.

Jag snubblade in på en konstutställning på vägen hem från kontoret. Nano på Tjärhovsgatan (i hufvudstaden). Alla verk var mindre än

10 x 10 cm och man fick ett litet förstoringsglas för att kunna se alla detaljer ordentligt. Det var ju kul.

Hej, det är lugnt, jag är van

Idag ramlade jag när jag rusade från tunnelbanan till bussen. Jag varavade trippande med löpsteg för att parera alla människor, dörrar och farthinder som kom i min väg, men det hela slutade ändå med ett magplask. Det blev plötsligt glashalt av all snöslask vid utgången från stationen och swoosh så låg jag på marken.

Någon sa Åh herregud, jag ojjade mig lite (sådär skämtsamt som man gör när man ramlar bland folk) och försökte ta mig upp utan att bli helt indränkt i smutsigt slaskvatten. Det gick sådär.

 

Jag rusade vidare till bussen och hann med den. Skönt, men trots mitt fall är det inte det som gnager mig. Jag ramlar lite då och då, rent av rätt ofta (framförallt i trappor), och därför är jag van vid det och har slutat skämmas. Det skulle bli ohållbart. Däremot var det störande när det visade sig att bussen skulle stå still i 5 långa minuter och min sportsliga ansträgning (och publika förödmjukelse) var helt onödig. Extremt tråkigt.

Sista kvällen

Imorgon åker jag tillbaka till Stockholm. Den här kvällen har vart oändligt olik gårdagskvällen. Då var det stress och en del ågren, idag har det vart sång och dans.

Det ska bli skönt att åka härifrån, men samtidigt väntar en del stress i Stockholm. Det skulle vara skönt att få redan på när och vart vi faktiskt ska åka. Och var vi ska bo. Och vad vi ska jobba med. Det är inte mitt anvar att fixa de där grejerna, men nu börjar jag önska att de gjorde det så att jag kunde styra upp saker och ting. Nu får jag tjata och vänta. 

Avslutningskvällen har bestått av:

1. Limbo (jag vann inte)
2. Vin (som vanligt i Härnösand)
3. Bebis (spanskalärarens dotter)
4. Snickesnackande (med halvfrämlingar jag ätit frukost, lunch och middag med i två veckor)
5. Multikultidans och -sång (swahili, spanska, lugandu och tagalog)

Innan jag sa godnatt för kvällen har jag dessutom hunnit agera träd och grisknorr i en pjäs, dansat merengue och nåt annat med spanskaläraren Fabio, tvättat kläder, vart med i två lag i jeopardy, blivit inbjuden till en fest och så vidare.

Det låter som en rätt händelserik kväll. Det var det inte. Men det var trevligt. Det var det. 

Nu är jag mätt

Jag kan tänka mig att åka ifrån Härnösand nu. Nu räcker det. Allt som var kul första veckan är enformigt och segt nu. Snön är kall, kylan är kallare, pluggandet är konstant och uttröttande, maten är extremt medioker, umgänget obefintligt. Vi pluggar ju bara hela tiden. Antingen sittandes brevid varandra i soffan eller var för sig på våra rum.

Mitt rum är iofs fortfarande mitt chateu, stort och bra. Frukosten gillar jag också. Mest på grund av att jag gillar gröt.

Jag ska hålla en presentation om mapuche- och lafkenchefolket imorgon och jag är hemskt ledsen men fy vad trött jag är på det. Det tar mig mer eller mindre 100 år att komma igenom dessa informativa, tunga texter på spanska vilket segar ner min arbetsgång så in i norden. Därför längtar jag till kl 12.00 imorgon. Då kommer jag har hållt min taffliga presentation som jag ska trolla fram i natt.

Jag låter grinig. Och det är jag. Eller kanske mest trött.

Och jättecharmig.

Men igår! Då var vi på Tullportens konditori. De flesta åt semlor, så även jag. Två åt marsipangrodor och en åt en morotskaka. En tog bara en kaffe.

Jag gillar konditorier och jag gillar semlor.

Jag har förresten slutat dricka kaffe och börjat överkonsumera grönt te med honung och mjölk. Det smakar ungefär som godis. 

Demasiado tarias

Jag är paralyserad av mina läxor. Det är den där förlamande känslan av att inte ens veta i vilken ende man ska börja eller vad som ska prioriteras först. Jag har tagit mig en alldeles för lång rast och slösurfat på facebook, bloggar (som inte ens var uppdaterade - alltså extremt meningslöst egentligen) och kollat lite på open office.

Jag skulle dessutom vilja träna för efter några veckor med konstant ätande och minimal fysisk aktivitet har jag både myror i benen och dåligt samvete. Men för att döva båda känslorna gör jag det enda rätta och äter jag lite till. 

Det som ska göras innan läggdags (och troligtvis i följande ordning) är:

1. gå till stan och köpa vin (måste ju bjuda igen innan det är dags för hemfärd).
2. ladda ner open office och börja skapa min heta presentation av mapuchefolket. Jag ska minst skriva inledningen och göra upp någon sorts plan för vad jag ska skriva.
3. använda en bok jag lånat idag och traggla grammatik. Tragglandet ska göra gröten i hjärnan till små mosiga, men strukturerade, högar.
4. använda mig av mina nyfunna och strukturerade grammatikkunskaper för att skriva en text utifrån en jättefestlig stencil med glosor.
5. få mer koll på en konversation som ska hållas imorgon.

First thing first, snart är det middag (17.30 -18.30) bamba-style, men systemet stänger kl 18 så jag får ränna dit nu. På stört.

Sen blir det hetsplugg. Det är min favoritform av pluggande. Verkligen.

Omväxling

Idag är det lördagkväll och efter att ha fastnat i telefon i närmare 2 timmar (jag är tydligen 14 år igen) och därefter snabbpluggat lite var jag redo för en lång, festaktig kväll med mina kompanjoner. De brukar vara väldigt duktiga på att inte gå och lägga sig och jag brukar vara den trötta utav oss. Men idag är det lördag och världen är uppochner.

Jag har gått bananas och snacksat på allt möjligt; nybakat bröd, ekologiska ostar, små tomater, kladdkaka, popcorn, rödvin, potatismos, nötter och så vidare. 

Jag åt brieost för första gången. Brie var dock rätt mesigt och därför inget för mig.

Vi tittade på en märklig chilensk komedi, Malta con huevos (öl med ägg), och när den var slut vid 23 försvann alla. Vet inte vad som hände, men jag är ganska förtjust i att sova så det går ingen nöd på mig. Synd bara att jag under kvällens gång har satt i mig så mycket socker att jag skulle kunna vara vaken ett par dygn. 

Jätteparty

Fredag idag. Kvällen har ägnats åt följande saker:

1. Simma samt basta i Härnösands badhus. Där berättade en kvinna för mig att hennes barn var hon sin far över helgen. Jag log "igenkännande" och gick därifrån.
2. Filmen Spanglish. Adam Sandler var med och i slutet fick vi en moralkaka utan like.
3. Vin. Rött. Bröd. Nybakat. Ost. Faktiskt. Gött.
4. TP översatt till spanska. Jag tittade på. Jag gillar inte TP.
5. Nagellack. Nu har jag svarta naglar och känner mig emo. 

Tyvärr missade jag På spåret. Men jag vet ju sedan innan (empiriska studier) att det går i repris vilket ger mig ett lugn inombords.

Imorgon (idag) är det alla hjärtans dag. Det är (otippat) roligt.

Klackar och bakåtåttor

Ikväll har jag dansat tango. Det var jag och en tjej från en annan spanskagrupp som hängde med vår lärare på en öppen dansafton här i Härnösand. Jag dansade med Kurt-Åke som var trevlig, gråhårig och hade en hallonröd, ganska uppknäppt skjorta. Jag dansade även med Åke som var kort och lite vindögd. 

Kurt-Åke var en mycket bra lärare och nu är jag en hejare på allt vad tango heter. 

Förutom all ovärderlig kunskap jag nu besitter var dansandets höjdpunkt att jag fick låna spanskalärarens superfina dansskor. Skyhöga klackar och jag blev snitsig som tusan. Se bild för bevis (man ser snitsigheten jättetydligt).

Kvällen sprang iväg med dans och telefonsamtal så jag fick sitta sent för att få klar min läxa. Fast så himla mycket läxläsning blev det ju inte. Speciellt inte efter midnatt och lite rödvin. Då blev det mer praktiska tips och användbara fraser på spanska. Men det är ju också bra att kunna.

Sydamerikansk finkultur

Idag har jag frossat i finkulturella youtubeklipp. Som det här till exempel >>. Jag har inte så mycket att invända mot de dansande barnen (alla har vi gått i mellanstadiet och helt tappat greppet om tycke och smak), men vem i hela fridens namn fick för sig att använda alla effekter som fanns i redigeringsprogrammet?

I afton vankas simning i Härnösands badhus. Första fysiska aktiviteten på ett bra tag (nej det blev ingen skidåkning härom dagen, de kristna kidsen som ska till afrika hade tagit skidorna) och jag är lite peppad och lite trött. Jag tänkte att simmandet borde råda bot på min konstanta trötthet som märkligt nog ackompanjeras av rastlöshet.

Nu ska jag googla ursprungsfolk och fortsätta att lyssna på Hello Saferide. Eller sova och lyssna på Hello Saferide. Vila ögonen en liten stund bara.

(O-) hurtigtvätt

Jag känner mig inte helt frisk (fysiskt alltså), det är säkerligen mestadels hypokondri, och jag struntade att följa med kompisarna när de skulle träna. Istället köpte jag tvättmedel och begav mig till tvättstugan.

Glad i hågen och mycket nöjd med tvättstugans tydliga instruktionsplakat lassade jag in min tvätt, la i tvättmedel på rätt plats och tryckte på start. Men då står det 20 minuter på displayen. Vad?! Hur har maskinen tänkt få mina kläder rena på 20 minuter?!

Jag vill ju bara krypa ner i sängen, kolla på Weeds och tycka synd om mig själv medan mina kläder blir rena och fina. Men det blir inget med det. Jättestackars mig.

Brutna ben eller kräksjuka?

Jag väntar på 2 saker. 

1: Min lärare ska ringa mig och sen ska jag + några till åka längdskidor. Jag har aldrig åkt längdskidor. Jag misstänker att det inte är lika dramatiskt som att åka slalom eller störtlopp, men jag befarar ändå att jag kan komma att skada mig.

Fast egentligen är jag inte så orolig. Om min nya väninna Sofia lyckats ta sig igenom hela (!!!) Vasaloppet efter att ha åkt längdskidor 2 gånger på konstsnö i Göteborg ska jag väl lyckas hasa mig runt i Härnösand.

 

Sofias vasalopphistoria är för övrigt den roligaste anekdoten någonsin. De som hört den vet.

2: Den andra saken jag väntar på är illamående. Jag har beblandat mig med influensasjuka människor och inser hur otroligt dumdristigt det var. Jag känner mig inte sjuk alls än, men det känns som att det borde komma snart.

You can run but you can't hide som man så ofta säger om influensan. 

Snö och sånt

Jag är i princip dödstrött - dels av en lång helg som bjöd på många festligheter (men inte så mycket sömn) och dels på grund av att jag tänker så mycket under lektionerna att jag får träningsvärk. Men det gör inget. Min trötthet går dock tyvärr ut över mina studier. Jag borde: 

• läsa en text
  
• leta upp en nyhet om Chile
• repetera grammatik
• repetera glosor 
• kolla på nån spansk film 

Jag gör i alla fall ett rätt och det är att lyssna på spansk musik. Ett noll till mig. Eller kanske fem ett till dem egentligen.

Snart vankas det middag. För att komma till huset där det serveras käk ska vi enligt instruktioner gå över e4:an och förbi ett kråkslott.  Jahopp. Vad gör man inte för lite mat?

Jag har ju spenderat den senaste veckan i Stockholm och har redan hunnit vrålkräkas (mentalt såklart) på några förvånansvärt dryga huvudstadsbor som frågat "e ni från landet eller?!" och sedan gärna lagt till "typ från Gotland eller Jönköping". De där kommentarerna rinner av mig som om jag vore av teflon, men igår när jag, Johanna, Sofia och Viola kom till Härnösand kände jag mig inte som en tös från landet utan som en riktigt brudig stadsfjolla.

Klockan var över 23, vi var möra, trötta och extremt fnissiga. När vi sitter i taxin ojar vi oss över snön, mörkret, kylan, snön igen, halkan och så vidare. Vi var säkerligen/givetvis fantastiskt charmiga ändå, men fy så övertrötta. Stackars taxichaufför. Fast han verkade rätt nöjd ändå. 

Det här blir ju ett jättelångt inlägg. Men nu får det vara nog. En liten lista bara. Sen är är jag lista.

Härnösand för mig är

1. spanska
2. snö
3. sol
4. kyla
5. att få det bästa rummet på hela sidas anläggning (jag kallar det för chateu de maria)

Just det ja, bilderna. På den ena är det jag. På den andra är det Sofia som försöker slänga ner Viola i snön. Men oroa er inte, de skojar bara. Vi skulle aldrig slänga ner varandra i snön. Aldrig.

Hola vida nueva

Hej hej, nya liv.

Det händer en hel del i mitt lilla liv just nu. Jag har slutat på mitt trygga trevliga jobb som webbredaktös på siba och gått vidare i livet som obetald biståndspraktikant. Jag bor för tillfället i Stockholm och går på en massa föreläsningar för att förereda mig inför mina kommande månader i Chile. Där ska jag göra lite seriöst arbete i form av att kolla hur det står till med EU:s handelsavtal och mapuchefolkets havsrättigheter. På söndag åker jag tillhärnösand för att intensivplugga spanska i två veckor vilket är extremt (nu snackar vi riktigt extremt) nödvändigt. Sedan blir det ytterligare två veckor i Sthlm.

Jag gillar stan bättre och bättre. Jag är en riktig lokalsinne-junkie. Så for jag har lite koll på gator och kan orientera mig på egen hand trivs jag alltid bättre. Jag hittade till exempel till Tranan alldeles på egen hand. Gött.

I kväll dricker jag vin med mina stöta vänner Sara och Carin. Jag borde skriva ut efternamnen så att de kan hitta mina festliga blogginlägg när de googlar sig själva. Vem vill inte det? Det är ju trots allt bara de fräckaste människorna som får vara med i min blogg.