Soundtrack of sommar 2011

Häromdagen hörde jag lite lite lite när Patrik Sjöberg läste in sitt sommarprat. Eller, jag hörde hörde honom med lika delar frustreraration och uppgivenhet häva ur sig svordomar. Misstänker att just den delen iunte hörde till sommarpratet.
Ett par dagar senare såg jag att GP citerat Sjöbergs blogg där han skrev att efter att ha läst in sitt sommarprogram så visste han nu att han skulle behöva några tusen timmar hos talpedagog.

Höhö.

Det är inte lätt att låta naturlig. Eller åtminstone normal. Inte läsa texten utan berätta den. Ett sommarprat med 1 timmes effektiv prattid lär ge ungefär en miljard omtagningar. Och då ska man helst låta liiite mer naturlig den hundrafemtionde gången man läser samma stycke.

Jag har fortsatt plöja mig igenom sommarpratare. Jag kan inte säga att jag hittills lyssnat på något som varit dåligt, men däremot är det några som varit extra bra.

1. Karin Broos. Så. himla. bra. !!!.

2. Pia Sundhage. Lite för mycket fotboll precis i början, men ett riktigt bra sommarprat. Sundhage är rolig och smart och det är, precis som med Broos, så skönt och inspirerande att lyssna på en asgrym och medveten kvinna. Att hon dessutom har nobbat ett besök hos George W Bush eftersom hon inte "imponeras av stora män" gör mig... glad.

3. Fredrik Gerteen. Snubben som gjort filmen Bananas. Mycket spännande och smaskigt om stämningar, filmindustrin och rädlsan för storföretagens muskler. Han pratar även en del om hur vi alla är en del av världen och även om man inte kan förändra allt (här: bananindustrin) på egen hand så måste man börja någonstans. Annars är man själv en del av problemet. Det är en filosofi som passar min egen syn på det mesta.

Så, lyssna på dem.
Själv ska jag gå vidare med Olof Wretling som är med i humorgruppen Klungan och Mammas nya kille i P3.
Jag har farligt höga förväntningar.
Det kan aldrig gå bra.

För den semesterlöse är även regniga dagar stranddagar.

Hyrfilm del 2

Andra filmen blev Winter's bone.
"Nu ska vi få skratta lite" sa Hanna när vi fick se de första scenerna över ett kargt amerikanskt landskap i mättade färger. Tyst var det också. Kallt, fattigt och jävligt.
På många sätt var den Scott Pilgrims (hyrfilm nr 1) motsats. Inte högljudd, inte ironisk, inte tv-spelig, inte glad, men kanske framför allt - inte dålig.

"Det kan ha varit en förklädnad"

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Norwegian Muslish Gunman's Islam-Esque Atrocity
www.colbertnation.com

Hyrfilm del 1

Jag har hyrt film. Jag gillar att hyra film. Det känns väldigt lagligt.
Första filmen blev Scott Pilgrim vs the world.



Jävlar vilken dålig film! Och jag är inte särskilt svårflörtad när det kommer till ungdomsfilm med tvspelsreferenser. Men Scott Pilgrim var ju berövad nästan allt vad handling heter.

Scott blir ihop med en tjej och måste (såklart) döda hennes sju onda ex för att få vara tillsammans med flickebarnet.

Ett ex är vegan och har vegan powers. Eftersom han är vegan är han lite bättre än alla andra.

Du vet hur man bara använder 10 % av hjärnan? Det är för att de övriga 90 procenten är fulla med ostmassa och vassla.

Det är kul. Men se inte filmen.

Gör om gör rätt

En för kort kjol blev en ganska kort gardin.

Overkligt

Jag åker på bröllop nu. Men tänker på Norge.

Halleluja moment

Jag börjar jag hamna i fas. Helleluja! Nu kan jag sluta roa mina arbetskamrater med min korta stubin och bitska skämt.
Jag har sprungit!
Jag har skrivit tal!
Jag har lagat matlådor!
Jag har fixar bröllopskläder!
Jag har inget mer att göra!
Jag kan gå och lägga mig!
God natt!
I morgon kanske jag ska fira med att ha tid att köpa toapapper och diskmedel.

Bröllopsklädsel. "Man får ha svart så länge man inte ser ut som att man ska på begravning." Det stämmer nog.

Tjuvtitt

Jag såg Patrik Sjöberg sommarpratsmanus. Det var som att se någons dagbok. Så jag läste inte mer än den första raden. Jag vet hur det börjar.

Sedan mötte jag honom vid kaffeautomaten. Jag log fånigt. Han såg lite förvirrad ut. Han gör mig så starstruck. Jättestarstruck. Kanske är det för att han är så stor. Fysiskt alltså.

Kom igen! Fria!

På lördag vankas det bröllop. Jag ska hålla tal. Det är inte skrivet än. Stressen drar mig ner i ett mörkt och mycket okreativt hål där det inte finns ett enda kära-syster-och-svåger-tal så långt ögat når.
Det blir en spännande lördag.

Pang pang

Mitt opartiska radiolobbande fortsätter. P4 är ju också bra. Ibland.
P4 dokumentär är inte lika case/katastrofbaserat som P3:s motsvarande program. Istället görs lite kortare dokumentärer (ca 45 minuter i podversion) som nedslag i verkligheten.
Det är ett förfärligt uttryck. Men nu använder jag det i alla fall. Det är morgon. Jag orkar inte komma på nåt bättre.

"Utan min pistol är jag naken" ger en inblick i vapenglada amerikanares hjärnor. Det snackas med en kvinna som inte bara vill bära skarpladdade vapen jämt, utan hon vill även bära dem synligt. När hon går på kalas med sina barn döljer hon dem ibland, men bara för att hon kan hamna i olägliga bråk med andra föräldrar.
Hennes egen dotter vet att hon inte får röra pistolerna - eftersom hon kan råka döda någon.

Varje dag dödas (ca) 86 personer av skjutvapen i USA. Då är det klart att man behöver kunna skydda sig.

Bild från sr.se

En till?

Ibland tänker jag att jag ska starta en träningsblogg. Jag tänker så väldigt mycket på träning. Väldigt engagerat. Jag var aldrig "väldigt engagerad" i träning tidigare. Jag har alltid tränat rätt mycket, men nu kan jag inte riktigt få nog av träningsinformation.

Det förvånar mig att jag faktiskt har hittat ett nytt intresse. Jag väntar på att det ska gå över, men det verkar inte ge med sig.

Bloggar, tidningar, prat.
Häromdagen fastnade jag i en triathlondiskussion på jobbet med en urolog (som jag alltså inte skulle prata träning med).

Annars pratar man ju mest för lidande öron. Så himla intressant är det ju inte (enligt de flesta).

Om jag hade en träningsblogg hade jag kunnat orera där. Kanske hade alla blivit lite gladare av det.

Bla bla bla.

Sportyspice i vintras. Mer påklädd än sommarversionen.

Shorts! jävlar i havet. Mitt första par. Och en keps!

Sommarkänsla

Okej, det här är en jätteöppen dör att slå in: men Sommar i P1 är väldigt bra.
Vissa sommarpratare är kasnke inte dödskul, men har man viss urskiljningsförmåga är det klockrent.
De senaste dagarna har jag lyssnat på ett gäng. Jag kan rekommendera allihop.

Jason Diakité: Bra. Som förväntat.

Sven Nylander: Bra. Förvånvnade bra musik. Berättar ärligt kring kokainet. "jag visste vad provet skulle visa. Jag hade dragit två linor på toaletten 2 timmar tidigare." Han pratar träning och hur pissigt det var att jämt missa pallplacering. Jag dock en tydlig känsla av att jag och Sven inte skulle komma överens irl.

Göran Gudmundsson: Mycket bra. Oväntat bra. Kul.

Henke Larsson: Också bra! Han är inte världens bästa berättare, men när han pratar om din (döde) bror och rösten spricker glömmer man allt sånt.

Och sen, ett sommarprat från 2010.
Josephine Bournebusch: Kul. Hon spelade världens vackraste låt (cucurrucucu paloma) och jag tänkte att vi verkligen borde bli bästisar. Sedan klankade hon ner på låten och sa att det troligtvis bara var hennes pojkvän i hela världen (förutom några stackare i sydamerika) som gillade den.
Då kände jag att vi kanske inte skulle bli bästisar ändå.

Tips på andra bra prat mottages tacksamt. Varningar mottages gärna också.

Podarkivet finns här.

hår och sår (sista kapitlet)

Jag har varit hos frisören. Jag är blond. Som vanligt. Vilket är bra.
Håret är rakt. Inte som vanligt.

Sen började det blöda massor på min kind. Massor. Var kommer allt ifrån? Jag fick stopp på blodutgutelsen med alsolsprit.
Sedan dränke jag ett pålser med lösningen.

Nu ska jag äta järntabletter (och kanske locka mitt hår).

Livet

Jag läste min fd kollega Zandras blogg. Hon är kul.
Hon hade träffat Agneta Sjödin. Hon citerade Agneta. Jag citerar Zandra.

– Livet brudar ... det är fan inte lätt, säger Agneta och skakar på huvudet.

Here here Agneta.

Hög standard

Det här kan vara bessewisserfasoner, men jag tycker inte det. Jag ser det mer som ett problem.
Problemet gäller tidningen Runner's world. Och mina krav på artiklar/språk/journalistik/standard.
Jag blir glad när tidningen kommer. Jag har till och med gett upp min prenumeration på Filter (!) till förmån för RW.
Men.
Herregud.
Vart tog ambitionen vägen?

Jag brukar inte vara så petig, jag är inte (särskilt) elitistisk, men när jag skulle läsa artikeln om den rekordduktiga löperskan Isabellah Andersson och reportern skriver att en hon "bländar med sin skönhet" går det inte att låta bli att storkna.
Sedan handlar en stor del av artikel om Isabellahs och hennes makes, tillika tränares, "fina" relation.

Jag säger det igen:
Herregud.

Vem kom på att den approachen kändes fräsch?

Att chefredaktören avslutar a-l-l-a sina ledare med samma inlismande mening, tidningens flertal direktöversatta reportage från dess amerikanska förlaga och de långa lopp-berättelserna, vilka mest liknar blogginlägg, gör inte saken bättre. Alls.

Jag gillar ju alltså ändå den här tidningen, den inspirerar mig till träning - men inte till några journalistiska underverk.

Nåt som var bra i senaste numret var löpkillen Markus Torgeby (som fick hälsningar från socialen efter att han varit med i Hannas ekotripp i P3. Någon var orolig för hans barn.) som skrivit om en resa han gjort.
Han kan skriva.
Han borde få hålla work shops för de andra.

(snälla.)

Cykel köpt

Nu har jag köpt en cykel.
Vilken tid det har tagit. Men nu är jag nöjd och glad.

Här är min nya kompis.

Icebreaker

Det är mycket nytt folk på jobbet. Idag träffade jag Daniel (Gilbert) för första gången. Han är lite mer känd för sitt artisteri och gitarrspel med Håkan Hellström, men nu är han även vikarie på Christer. Som sagt. Hans andra dag på jobbet. Första gången vi sågs. Jag hälsade. Sedan skulle vi spela in film.
Fras nummer ett var alltså Hej.
Fras nummer två var Rakar du pungen?

Här är filmen. Jag kör stenhårt på ostbågehållningen. Johannes (tv) är fantastiskt obekväm. Det är roligt.

Photoshop skillz

Det här ser ju sådär bra ut. Jag får nog tänka om. Eller tänka till.



MIn livs/hårkris är härmed över. Blont it is. Eller stays.
Här är förresten inlägget med originalbilden.

Rött är hett. Eller?

Jag tänkte färga håret orange.

Det låter som en jättedålig idé. Men jag vill det ändå.

Jag har väntat ganska länge på att få feeling för en hårfärg eller nån sorts hårbaserad förändring. Men jag får ju aldrig feeling.

Förrän nu.

Jag såg en bild på Belinda Olsson på jobbet. Jag har gått förbi den där bilden hundra gånger, men plötsligt talade den till mig.

- Hej Maria. Jag är en fin hårfärg. Mig vill du ha.

Klart och betalt. Jag vill ha hårfärgen.

Men jag har ju en föreställning om att rött hår lyfter fram allt som är rött i ansiktet. Det är väldigt få saker i mitt ansikte som är röda och snygga. Det som är rött är finnar och sånt. Jag har inget intresse av att framhäva dessa attribut.

Så nu tvekar jag.

Tråksafe-a med blont.

Gambla och kanske bli missnöjd med rött.
Åh, nu lutar jag åt blond igen.

Vem behöver färg i sitt liv?

Polis polis potatisgris

I New York blev en tjej, Jasmijn Rijcken, gripen av en polis när hon var ute och cyklade. Anledningen var att hon hade, i hans tycke, en för kort kjol som distraherade bilförarna.

Vafan?! Vad är det för fel på folk?

För det första få vi ha på oss vad vi vill. När vi vill. Tjejer som killar.
För det andra är det ju en sjukt tråkig syn på männens intellekt. Det är väl klart att de kan kontrollera sig och klarar av att köra bil även om en kivnna har kjol på sig. Precis som vi (iaf jag) kan växla, koppla och bromsa även om en person i bar överkropp eller bara ben springer förbi.
Pallar man inte det får man väl sluta glo. Förihelvete.

Hur som haver. Nog med ilska. I New York hade de en cykelaktion mot detta gripande. Tjejer (och killar) cyklade runt i kortkort kjol eller shorts. Bra. Och fin affisch.


Bilden har jag tagit från Sofia Hedströms blogg.
Hon bor i NY och skriver om löpning och mode. Och om cykelaktioner.

Gonatt/dag

I natt sov jag hopplöst asdåligt. Vaknade tre gånger i timmen från midnatt och framåt.
Samma visa varje gång. Stressad och övertygad om att jag försovit mig.
Hurra.
Och hurra för att gå upp klockan 06 för att jobba efter denna sömn.

Nu har jag jobbat, ätit lite och tänkte försöka snabbdäcka i sängen. Men hur gör man det?

Jag kanske ska läsa lite. Det slår aldrig fel. Jag somnar alltid. En egenskap som fått mig att bli mycket mediokert bevandrad i litteraturen.
Så får det bli.
Radhusdisco here I come.

Trött.

Äntligen x-men

Alltså, jag är som en 13-årig pojk. Extremt exalterad över X-men: First class.

Herre! Vad bra den var.

Man förstår karaktärerna när man får se hur allt startade. Vänskapen mellan Eric och Charles, all vrede och osäkerhet, ett givet nu-ska-vi-träna-kollage, onda nazister, och en förlamande olycka som måste ske innan filmen är slut. Jamen ni fattar. Bra grejer.

Visst, det är ingen uppsjö av fantastiska kvinnoroller, men ändå. Jag gillar filmen snudd på orimligt mycket.

En gång grät jag nästan. Så fint var det.

Ösiga damer

Jag vill ha lite fler kvinnoröster i min boxmusikmix.
Hittils har jag PJ, knife, Annika Norlin, Adiam Dymott och lite annat gott.
Några fler förslag?

Andra Donnor som också finns. Inte bland min passmusik dock.