Det här kan vara bessewisserfasoner, men jag tycker inte det. Jag ser det mer som ett problem.
Problemet gäller tidningen Runner's world. Och mina krav på artiklar/språk/journalistik/standard.
Jag blir glad när tidningen kommer. Jag har till och med gett upp min prenumeration på Filter (!) till förmån för RW.
Men.
Herregud.
Vart tog ambitionen vägen?
Jag brukar inte vara så petig, jag är inte (särskilt) elitistisk, men när jag skulle läsa artikeln om den rekordduktiga löperskan Isabellah Andersson och reportern skriver att en hon "bländar med sin skönhet" går det inte att låta bli att storkna.
Sedan handlar en stor del av artikel om Isabellahs och hennes makes, tillika tränares, "fina" relation.
Jag säger det igen:
Herregud.
Vem kom på att den approachen kändes fräsch?
Att chefredaktören avslutar a-l-l-a sina ledare med samma inlismande mening, tidningens flertal direktöversatta reportage från dess amerikanska förlaga och de långa lopp-berättelserna, vilka mest liknar blogginlägg, gör inte saken bättre. Alls.
Jag gillar ju alltså ändå den här tidningen, den inspirerar mig till träning - men inte till några journalistiska underverk.
Nåt som var bra i senaste numret var löpkillen Markus Torgeby (som fick hälsningar från socialen efter att han varit med i Hannas ekotripp i P3. Någon var orolig för hans barn.) som skrivit om en resa han gjort.
Han kan skriva.
Han borde få hålla work shops för de andra.
(snälla.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar