Krullet

Dimman ligger som ett tjockt regnmoln i ögonhöjd över Göteborg. Det är ok, det är så det är i den här staden stora delar av året.
Men.
Min lugg.
Min lockiga, envist plattade lugg funkar inte när luftfuktigheten ligger på 110 procent.

Så, på bussen. När jag satt där och tvingade fast luggen med spännen för att den skulle torka sig någorlunda rak, ser jag en man på bussen som ler.
Han ler och jag tänker:
Jag HATAR människor som ler.

Jag inser att det inte är helt schysst.
Men när min lugg krullar sig tillbaka till åttiotalet orkar jag inte alltid vara schysst.