Inget skoskav, inget håll, men kissenödig från starten. Varvet. The true story.

Jag bara väntade på att det skulle bli jättejobbigt. Snart, snart, snart kommer väggen.

Men den kom inte. Det fortsatte bara att gå bra. Säldammsbacken, Älvsborgsbron, Lindholmen, Göta älvbron, avenyn, vasaallén. Benen var ändå inte slut.

Min pappa bor extremt nära startområdet och jag var där på traditionsenlig uppsamling innan. När de andra (pappa, svåger, svågers två kompisar och fasters kompis) gick till start gick jag och syrran+dotter mot min lägenhet där vi kollade på alla som sprang förbi. Det var kul att få se alla och heja på dem, men jag kände mig lite avhängd när det 2 timmar senare var dags för min startgrupp.

Hur som haver. Jag hade ställt in mig på att det kunde bli en väldigt kompakt och långsam startgrupp och efter dagar av mental träning hade jag förlikat mig med att jag inte skulle bli missnöjd ifall jag sprang på en tid över två timmar. Eller, tja, jag försökte förlika mig med det.

I början sprang jag lite snabbare än min plan, men jag tänkte fuck strategi - det här känns bra och fortsatte. Det var ju ett vinnande tankesätt.

De senaste månaderna har jag gått hos en sjukgymnast för att få fason på en ömmande höft. Till min stora förvåning var det istället andra sidan, dvs höger höft, som gjorde sig påmind väldigt tidigt under loppet. Det var nästan kul. Efter 8 km konstaterade jag att det gjorde ont, men även om jag vet att några minuters stretch hade hjälpt så vill man ju inte stanna. Så det gjorde jag inte.

Det var först på Övre husargatan som det började tjocka ihop sig på riktigt. Då var det svårt att kryssa sig fram. Folk var helt enkelt i vägen och överallt. När den breda övre husargatan sedan övergick till cykelbana blev den folktäta massan istället en köttvägg. Kul.

Den sista biten blev någon sorts spurt. Det var ju ett gött sätt att avsluta det hela. Glad och törstig fick jag tillslut stretcha min stackars bak innan jag linkade hem till pappa och åt choklad medan jag satt halvdöd på golvet.

Det är en härlig känsla att dansa in från vänster och slå folk med häpnad. Gubbarna var förvånade över min tid och det är helt klart gött att vara bättre än andra.
Speciellt snubbar som tror att de är vältränade. Och att jag inte är det.

1.53.
Jag är nöjd.