En liten man i byrålådan

Det finns en app som innebär att man har en liten hipster i mobilen. Jag vet inte vad det ska vara bra för, och jag har ju ingen sådan telefon, men det är roligt ändå.

De små figurerna ger tydligen musiktips och säger creddiga grejer.

Ironi över ironi. Meta meta meta.

Jag behöver dock inte appen. Här där jag bor finns ju en sådan liten mobilmänniska runt varje hörn. Cykeln på den tecknade bilden är ju till exempel väldigt lik min kompis splitternya hoj (som är väldigt fin).

Tecknad hittepåbild.

Bild från verkligheten.

Han kanske bara var stressad

Kungen var på tv. Han pratade om tuttbarer, kriminella kontakter, lättklädda damer. Efter så många år, både vid liv och i rampljuset, borde ju knugen har lärt sig ljuga. Åtminstone lite grann. Åtminstone lite grann trovärdigt.

Men nej.

Eller så är det så han låter när han är ärlig.

En helg i omängden

Stockholmsresa, jobb och firmafest. Diskutera radio med personer jag blir lite starstruck av (amanda rydman och anton berg), bo på hotell, dricka öl, åka taxi. Titta på Stockholm marathon, heja på folk, fika en gång, vara 2 minuter ifrån att bli påkörd av en skenande buss, fika en gång till. Gå på loppis, köpa saker, fira mamma.

Först på plats.

Ta taxi och bli blåst varannan gång.

Dricka öl-instruktioner.

Marathontäten springer in i bild. Det gäller att vara djävulskt snabb med kameran.

Mellan fikor.

Jätteloppisen.

CA Breger-termos!

Vad vill du ha för den? frågade jag. 30 kronor, sa tjejen.

It's a fynd! sa hennes pappa. Ja, sa jag.

Jag köpte även örhängen och en prickig klänning. Sedan var det dags att åka till mor och möla färskpotatis och kanelgifflar.

Istället för musik - förvirring

Sista sekunden - bandet som får mig att köpa spotify premium eftersom jag vill lyssna på våld hela tiden - kommer till Lindome.

Lindome, min okreddiga födelseort.

Har man bara bott på en ort är det allt man vet. Jag hade det inte dåligt. Jag hade det bra. Det var bandet och skoldiscon och skateförsöken och konfirmation. Men, att de mest kända sakerna gällade Lindome är ghb, nazism och stekpannemord säger ju en del. Paints a picture.

På lördag ska alltså Sista sekunden spela. Troligtvis i min gamla gympasal. Troligtvis det bästa bandet sedan Sten & Stalin spelning på den kombinerade pingstkyrkan/ungdomsgården Nätet 1997. (Ja, det fanns en sådan och den var både bra och populär.)

Den här spelningen gör mig så förvirrad. Gör det mig glad? Jag vet inte. Kanske. Eller jo. Men är det ironisk glädje?

Det hade varit en sån jäkla ångestfest att åka tillbaka och gå på spelning på sitt gamla högstadium, men samtidigt kul. På ett konstigt sätt.

Men då sitter jag på ett tåg från stockholm. Problemet är löst.

Här kommer våld igen.

Fortfarande bra

Jag har fått ett handsfree. (En handsfree?) Det har jag inte haft på år och dar. Plötsligt kan jag lyssna på musik som jag har i min gamla mobil (eftersom den nya fortfarande är på reparation).

Jag satte på Håkan Hellströms Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.

Under de första skramlande tonerna hann jag tänka: Nä, det här är inte alls nåt vidare. Jag måste varit förvirrad. Hypnotiserad?

Men jag hade fel om att jag hade fel.

Den är fortfarande bra.

Så det blev repeat. Om min telefon hade varit gratisversionen av spotify skulle jag inte fått lyssna på låten mer nu.

Bildspel är sällan det fräckaste här i världen. Inte heller detta i youtubeversion. Så strunta i bilderna.

Veronica va?

I fredags kollade halva Göteborg på Veronica Maggio på Liseberg. Så även jag.
Jag har _aldrig_ varit med om sämre ljud. Herregud.
Det förtog i princip all glädje. Istället blev konserten ett skämt.
Låtom oss hoppas att ljudteknikern vaknar lagom till nästa konsert.

Inget skoskav, inget håll, men kissenödig från starten. Varvet. The true story.

Jag bara väntade på att det skulle bli jättejobbigt. Snart, snart, snart kommer väggen.

Men den kom inte. Det fortsatte bara att gå bra. Säldammsbacken, Älvsborgsbron, Lindholmen, Göta älvbron, avenyn, vasaallén. Benen var ändå inte slut.

Min pappa bor extremt nära startområdet och jag var där på traditionsenlig uppsamling innan. När de andra (pappa, svåger, svågers två kompisar och fasters kompis) gick till start gick jag och syrran+dotter mot min lägenhet där vi kollade på alla som sprang förbi. Det var kul att få se alla och heja på dem, men jag kände mig lite avhängd när det 2 timmar senare var dags för min startgrupp.

Hur som haver. Jag hade ställt in mig på att det kunde bli en väldigt kompakt och långsam startgrupp och efter dagar av mental träning hade jag förlikat mig med att jag inte skulle bli missnöjd ifall jag sprang på en tid över två timmar. Eller, tja, jag försökte förlika mig med det.

I början sprang jag lite snabbare än min plan, men jag tänkte fuck strategi - det här känns bra och fortsatte. Det var ju ett vinnande tankesätt.

De senaste månaderna har jag gått hos en sjukgymnast för att få fason på en ömmande höft. Till min stora förvåning var det istället andra sidan, dvs höger höft, som gjorde sig påmind väldigt tidigt under loppet. Det var nästan kul. Efter 8 km konstaterade jag att det gjorde ont, men även om jag vet att några minuters stretch hade hjälpt så vill man ju inte stanna. Så det gjorde jag inte.

Det var först på Övre husargatan som det började tjocka ihop sig på riktigt. Då var det svårt att kryssa sig fram. Folk var helt enkelt i vägen och överallt. När den breda övre husargatan sedan övergick till cykelbana blev den folktäta massan istället en köttvägg. Kul.

Den sista biten blev någon sorts spurt. Det var ju ett gött sätt att avsluta det hela. Glad och törstig fick jag tillslut stretcha min stackars bak innan jag linkade hem till pappa och åt choklad medan jag satt halvdöd på golvet.

Det är en härlig känsla att dansa in från vänster och slå folk med häpnad. Gubbarna var förvånade över min tid och det är helt klart gött att vara bättre än andra.
Speciellt snubbar som tror att de är vältränade. Och att jag inte är det.

1.53.
Jag är nöjd.

Heja på mig

Okej go vänner. Nervositeten och det dåliga självförtroendet har kickat in ordentligt. Jag är inte så mycket för att vältra mig i sånt på bloggen, så ni kan ju se det här som ett rop på hjälp.

Jag känner mig förjävla otränad inför morgondagens göteborgsvarv. Jag är rätt mycket av en enstöring när jag tränar (prata inte med mig, låt mig va!), vilken inte går helt hand i hand med mitt ledarskap på friskis, men men. Nu uppmanar jag alla som ser mig när jag sliter i mitt anletes svett att ropa:

- heja heja!

- kom igeeeen!

Eller annan valfri peppmening.

Gärna i kombination med "Maria".

Jag startar knappt 2,5 timma efter den första stargruppen. Kenyanerna och andra snabba personer har alltså sedan länge lämnat området när jag tar mina första steg i löpgröten. Min starttid är 15.53.

Jag kommer att en väldigt rosa tröja på mig. Och en röd ansiktston.

(Det här ska bli kul.)

Banksyfilmen

Är Exit through the gift shop en mockumentär?

Vet inte.

Jag såg den igår. Filmen som skulle handla om Banksy, men som istället mest handlar om en snubbe som heter Thierry. Samtidigt som den dokumenterar de senaste årens största gatukonstnärers jobb och verk.

Filmen var kul och föredömligt kort. 86 minuter. Det är lätt att filmer utan tydlig handling blir rätt mastiga att titta på men som sagt: kul. Och intressant.

Allt är nog inte sant, det finns en del handlingsspår som är rätt kryddade eller rent påhittade, men det spelar ingen roll.

Jag vill berätta vad som händer, men jag låter bli. Men om vi säger så här, Thierry blir gatukonstnären självhajpade Mr Brainwash som gör vräkiga och fläkiga verk. Som en sorts gatukonstens Eurovision song contest.

Jag undrar jag om mr Brainwash inte är ett experiment dikterat av mr Banksy.

Men jag vet inte.

Inte så käck kille?

Alex Schulman skriver (förvånansvärt) bra om Eric Saade här. Att han dessutom tar, som man säger, avstamp i min kompis Johanna Hagströms artikel gör allt ännu lite bättre.

Efter att Schulman skrivit att han tycker att Eric verkar vara en pojk som inte rikigt bottnar i sig själv lät Saade hälsa till krönikörn att han var ett kvinnligt könsorgan.

Det uttalandet gjorde ju bara att krönikan känns ännu närmare verkligheten.

Kokos och kokon

Mia, Kryck och jag fikade. Vi åt allt med ett choklad-och-kokos-tema. Jag fick den finaste tallriken. Mia sa:

If it walks like a duck, and talks like a duck and står jättenära dig vid kaffeautomaten så är det en duck.

Men det hade ju inte med tallriken att göra.

Bullock och based on a true story

Ikväll har Maria F och jag ätit glass och kollat på en ostig film. Men den var bra. Man satt där och hånade sig själv när stråkarna fläskade på, för inte ett öga var torrt.

The blind side: Sandra Bullock spelar överklassmorsa med vit polojumper. Tar sig an en svart, sjukt storväxt och hemlös pöjk med stort hjärta. Man hör ljuva stråkorkestrar.

Hon var bra och fick en oscar.

Jag gillart.

Fint ska det va

Mina gamla ikea-skålar som fått sådana där sprickor som liksom knakar när man fyller tallriken med nåt. Förslagsvis het gröt. Känns ostabilt.

Så jag köpte nya.

Nya dyra tallrikar.

Tyvärr ser man ju inte på bilden att de är fina. Ni får lita på mitt omdöme. Och på det fakutm att de kostar hundraåttio spänn stycket.

Swedish grace. Porslinet alltså.

Classy

Saker jag gör i mitt jobb:

konfronterar min nagelnojja och förlänger en nagel.

Det är ju tur att man kan skratta åt eländet.

Ormet

Idag hade vi en orm på jobbet.

Jag var extremt fascinerad. Och skrämd.

Det var kul.

Marwencol

Det är sällan man får se varma och samtidigt beundrande porträtt av konstiga typer.

Mark Hogancamp blev misshandlad på grund av att han var transvestit och han tappade allt. Han fick lära sig tala, gå, läsa igen. Han mindes ingenting. Han har varit gift men allt han har är några foton - inga minnen.

När han kom hem till sin lägenhet undrade han om han bodde med någon eftersom hallen var full med högklackade skor. Men nej, hans kompis fick förklara att det var han själv som samlade på dem. Och ibland hade han dem på sig.

Mannen började så smått göra miniatyrer och ta bilder på dem. Som rehabilitering. Små miljöer och massvis av dockor. Dockor som får namn efter vilka personer i Marks omgivning som de liknar. Han har en docka av sig själv, av sina kompisar, av nåns ex, av alla.

Detta har gjort honom känd.

Han är så härlig och ärlig.

Filmen finns på svtplay fram till juni. Titta.

På lokal

Jag har inte varit ute på jättelänge. Eller det var ju inte helt sant, men skit samma. Det känns som att det var längesedan. Igår var jag på Yaki Da.

Det är ett Pustervik deluxe - men på Avenyn.

Jag fattar inte hajpen.

Paradgatan är inte min kopp te.

Romanen om premiären

Jag tar tillbaka vad jag sa om tröjan. Pappa berättade om hur tröjorna sett ut förra året och årets variant verkade vara ett klart uppsving. Pappa tyckte att de var jättefina.

Nu är premiären avklarad. Det gick bra. Det var kul och var en trevlig och rätt backig bana. På besök i lyxvillornas land. Det stod en massa människor i sina flådiga trädgårdar och hejjade på oss.

Förvånansvärt många drack champagneliknande saker. Det är så man gör det i Näset, I suppose.

Efter första vätskekontrollen fick jag ett djävulskt håll. Det gjorde så ont att jag inte ens kund gå. Men det tvingade jag mig att göra iaf. Jag höll på att krevera av frustration. Ett jävla håll.

Men det släppte ju. Då hade jag tappat i runda slängar en miljon placeringar men pulsen var ju lugn och fin så det var bara till att pinna på. Efter det blev det inget mer dricka för mig.

Jag gjorde de 10,6 kilometrarna på 56.17. Inte så mycket att hänga i granen, men jag sprang ju faktiskt ett par minuter snabbare än pappa (vilket i hemlighet var det viktigaste).

Jag har dock ingen aning om hur jag ska palla göteborgsvarvet. Det blir ju asjobbigt.

Ursäkta det romanlånga inlägget.

Som plåster på såren får ni en svettig bild på mig och en bild på kakorna jag bakat idag.

Premiärklädd

Jag ska inte vara sån. Men vem kom fram till att oreangeröd, lila och silver var en bra färgkombination?

Nu ska jag iväg och springa lite. Det ska bli askul. Väldigt moget av mig att springa ett lopp innan göteborgsvarvet så att jag kan ta mitt-första-lopp-nerverna redan nu.

Går det dåligt skyller jag på tröjan.

Eller på min förkylning.

Här är en bild på mig när jag pratar i telefon med pappa.

Så här skulle det ju inte bli

Enligt min beräkning kommer jag att jobbar hela wow-veckan. Detta inkluderar lördag och söndag. Men det här följer ju inte alls min plan.

Gah.

Obekväma arbetssituationer

Härom veckan skrev jag om intervjun jag gjorde med en MMA-kille. Att intervjua någon samtidigt som man försöker strypa denna någon med sina lår, och dra denna någons huvud mot sitt skrev (för bästa stranguleringseffekt) är en udda intervjusituation. Man kan kalla den obekväm.

Men i helgen var det mer obekvämt. Lätt ångestframkallande. Jag skulle flörta med folk. Eller nja, testflörta. Men det här med att gå fram till vemsomhelst och börja prata är inte alls bekvämt.

Repet blev rätt kul. Det var en skön förändring efter ett par veckor med motvind skickad från hin håle himself. Repet kan man lyssna på här.

Alla handlar på weekday

Chockvarning utfärdas icke. Men såhär är det: Det här långlivade modet för killar i Sverige ser ju likadant ut för popsnörena som för stekarna.

En fashionist till 20-åring ringde in till radion idag och beskrev hur man skulle se ut i sommar. Han sa: tygskor, upprullade smala byxor, stor t-shirt och avsluta det hele med rakat-på-sidorna-hår-på-toppen-frisyren.

Han kallade frisyren Paradise hotel-frisyren. Jag undrade om det var samma som Oskar Linnros-frippan. Det var det.

Är det Linnrosen som förenat popvänster och brathöger med syntfrisyren i allas hjärtan? Eller är det modebloggarna som lappat ihop gapet mellan flankerna?

Eller har det alltid varit såhär?

Nä, det har det inte. Fast de riktiga stekarna har väl fortfarande inte släppt sitt krampaktiga grepp om ralph lauren-skjortan. Men ändå.

Jag bildgoogleade lite för att styrka min tes, men det gick inte alls.

På "popkille" fick man upp en (ny) bild på Börn Ulvaeus, och på "stekare" en bild på Christian Bale i American Pshycho.

De ser inte alls likadana ut.

Istället lägger jag ut en bild på en kille i paradise hotel.

Men herregud. Det är ju så mycket hud och skäggstubb och... färg.

Dagens ofarligaste tillägg

Jag gillar inte Hoffmaestro.
Men Veronica Maggio har barn med en i det där bandet.
Sånt gör mig förvirrad.

Nattens ofarligaste erkännande

Jag gillar Veronica Maggio.
Sådär, nu sa jag det.

Jag måste sluta ändra mig

Jag gör ju jämt såhär. Skriver nåt. Publicerar nån bild. Ändrar mig.

Precis som nu.

Jag publicerade för ett par timmar sedan en gammal bild på min pappa. Sedan kopplade jag det till den där hipsterpappabloggen jag skrivit om tidigare och gick jag vidare och skrev följande stycke:

Jag har precis varit hemma hos pappa på kalas och ätit ostmackor och tårta. Mitt i alltihop anmälde vi mig, på pappas initiativ, mig till ett lopp på lördag. Pappas kompis Lennart bjöd in mig till middagen han ska ha efteråt, men jag sa vagt nej.

Det får stå kvar. Men bilden tar jag bort. Bilden är snygg, men pappa ska inte behöva hamna på world wide web på det här viset.

Jag borde sova nu. Kanske är det allt kaffe, kanske är det bara den sedvanliga veligheten med inslag av ångest (eller tvärtom) som gör att jag bloggar istället för att sova.

Suck.

God natt.

Alla röstar rött i Götebörg

Första maj idag.

Det är en bra dag.