Je suis un baguette

Jag gråter inte ofta när jag kollar på film. Framför allt inte på bio. Men idag så.

Det var en mycket bra film. En fransk sådan.

Så fort man säger "fransk" låter det så pretentiöst. En fransk film, en fransk cigarett, ett franskt lantbröd, en fransk toalett. Jag gillar inte sånt. Men åter till filmen.

Igelkotten. Den handlar om en liten flicka som tänker ta livet av sig när hon går ut sexan. De sista 165 dagarna spenderar hon till att göra en film om sin rika familj och om grannarna i huset. Det låter ju inte så kul. Men det är det. Den är kul, och varm och melankolisk och lite sorglig på samma gång. Inte smetig. Bra.

Alltså, seriöst. Jag borde göra en film om mina grannar. De spelar nåt sorts instrument och jag frågar mig: hur kan väggarna vara så tunna?

Och nu sjunger de också.
Hurra.

UPPDATERING:

Jag glömde skriva vad jag tänkte på hela filmen. Huvudpersonen är lookalike (och behavealike) till Karl-Bertil Jonsson. Dessutom liknar hon min gamla kursare Hilda. Men det kan vara svårt för er att veta vem Hilda är.