Fån

Nu är telefonen här.

Jag tyckte att Nokia hade en väldigt fin telefon, men Spotify funnkar inte på den. Och med tanke på hur sorglig min mp3-samling är så är Spotify ett krav. Så det blev en ZTE Blade.

Jag gillar den. Men jag fattar ingenting än så länge.

Jag har fått in mina kontakter (som har fått konstiga namn) och lärt mig hur larmet funkar. Nu ska jag sova.

Godnatt.

Det förflutna

Jag upptäckte precis att man kan kolla gammal orderhistorik på cdon. Jag har lagt 2-3 beställningar per år, bortsett från 2009 då jag inte handlade alls tydligen. Det är med en lätt skrämd känsla jag går igenom mina köp. Lite som att läsa gamla dikter. Jag vill inte riktigt komma ihåg. Men den första ordern (som är med i historiklistan) bestod av tre skivor:

Arcade Fire

The Magic Numbers

Dizzee Rascal.

Förvånansvärt o-pinsamt.

Högst upp kan man se att min dyraste order ever är postad. Det är min telefon. Spontanköpt när jag hade en svacka på jobbet. Så kan det gå.

Either you're in or you're out

Project Runway är ju lite av ett favoritprogram. Eller det var ju en lögn. Project Runway är mitt favoritprogram.

Således blir jag glad när det är säsongspremiär.

Likaledes blir jag besviken när jag, 5 sekunder in i avsnittet, inser att jag har sett hela säsongen.

Jag är astrött och orkar inte röra mig. Så nu sitter jag är och surglor på programmet i alla fall.

Jag vill ha choklad. Choklad och osedda avsnitt av runwayen.

Auf wiedersehen.

Skojzigt

Jag insåg precis att jag har använt ordet "skojsigt", på ett helt icke-sarkastiskt sätt, i direktsänd radio. _Måste_ sluta använda ord ironiskt. De kamoflerar sig till vanliga ord.

Nu jävlar

Förra gången jag sa att det var vår började det snöa.

Gott folk, det är dags att plocka fram skodubben, för here we go again.

Glass i solen. Nu är det vår!

Omdömen som inte säger så mycket.

Magnum hasselnöt: "inte så begeistrad"

Daim Päron: "roligare än vanilj"

Musse, brottningen och bloggen

Ja, jag frågade.

Din reseblogg... är det på riktigt?

Igår var det träning med Musse Hasselvall och Usama Azis. De har utvecklat nåt som de kallar för Ruffie. Kampsport goes gruppträning. Man tränar i par och knör mycket på varandra. Mitt svett är ditt svett.

Jag är ju inte så mycket för andras svett. Inte så mycket för min egen heller. Men det (väldigt) kul. Jobbigt, men hanterbart.

Musse och Usama var sköna och roliga. Inte hurtiga. Om någon skulle undra.

De såg likadana ut. Små män med tajts och skägg. Det var också roligt.

Efter passet tackade jag, liksom många andra, för kul träning. Jag pratade lite med Musse om en övning som jag inte riktigt förstod mig på.

Det här känns lite som en dåligt samlag sa jag till Anna när vi gjorde övningen under passet.

Men jag vågade inte fråga honom om bloggen.

Det kändes helt fel. Prata ex-bloggar i svettvarm friskislokal. Fel.

(Tänk om han skulle tycka att jag var jobbig. )

Så jag frågade inte.

Men medan kompisarna stretchade vidare så kunde jag ju inte släppa det där. Både känslan av att inte våga fråga och nyfikenheten kring bloggen.

Skriver han verkligen fortfarande, flera år senare, om sin gamla tjej?

Så jag frågade.

Eller, svettmaria byttes ut mot journalistmaria som frågade.

- Jag undrade en annan sak. Som inte riktigt har med det här att göra.

- Ja?

- Din reseblogg... Är den på riktigt?

- Ja, jo men det är den. Du menar En resa utan dig?

- Ja, precis. Jag har funderat på om den är på riktigt... fortfarande. Den är väldigt fin.

- Tack. Mmm. Men det är inte samma tjej fortfarande. Det är väl två-tre tjejer. Man gör samma misstag. Om du förstår vad jag menar.

- Eh. Ja.

169 spänn

Jag har köpt en dyrt doftljus.

Det känns helt surrealistiskt.
Men det luktar ju nytvättat när man tänder det. Asgött.

Snart börjar jag säkert köpa stenar som det står carpe diem på.

Ont det gör ont

Den här bloggen tipsade jag om för längesedan.

Den är ju väldigt mjuk, men upphovsmannen är väl mer känd för sitt kampsportande. Nu slog det mig att han var konferencier på den lilla picknickfestivalen i somras. Men det hör inte hit.

På fredag ska jag träna för honom och en kille som heter Usama.

Känns bra.

Eller sådär.

Fotografiskt minne

Jag ägnar söndagen åt att harva igenom en massa gamla bilder. Mapparna med Way out west kommer av förklarliga skäl rätt långt ner på den (alfabetiska) listan, men så när jag redan var mätt på nostalgi (eller vad man nu ska kalla detta) så kommer hux flux en bild på Swingfly upp.

Jag vet inte vad jag är mest förvånad över: att jag har en bild på swingfly eller att jag känner igen swingfly när jag ser honom på bild.

Hur som haver. Där är han. Sjungades på Kleerupkonserten. Enligt bilderna var det en svettig och bra konsert. Kleerup klättrade runt på takbalkarna.

Det verkar överlag som att Way out west 2008 var en hit. Eller så har jag bara raderat alla tråkiga bilder. Jag var iaf väldigt solbränd.

Yes homo?

Har jag missat något? När blev termen "no homo" kul? Eller vill de här människorna som använder sig av uttrycket på allvar poängtera att de inte är homosexuella?

Jag ögnade precis igenom intervjun med Sverrir Gudnasson i dagens GP. Jag gillar Sverrir.

I dessa intervjuer har de alltid en liten kolumn där personer som står intervjupersonen nära får uttala sig. Gudnassons barndomskompis, som är gudfar till Sverrirs barn, berättar där om hur Sverrir går i sömnen och säger (om inte det är journalisten som skrivit in det, men det tvivlar jag på):

Sist jag sov över hos honom - no homo - väckte han mig (...).

Jag förstår inte. Är det ett skämt? Är mannen som är Sverrirs kompis en 30-nånting som har svåra hip hop-komplex? Är det en stockholmsgrej? Jag fattar inte. Jag måste ju ha missat nåt.

Nu ska vi ha roligt!

Förra veckan var jag på stand up. Det var mitt livs andra standup. Första gången var det nybörjare som stod på scen. Det var plågsamt. Den här gången vankades det proffs.

Jag var på väg att skriva ett jättelångt inlägg om det här med ståuppande. Men jag är ju inte någon som egentligen gillar stand up. Det är en märklig situation. En massa människor sitter kring bord och tittar på en snubbe som drar skämt. Det är så väldigt lite i den situationen som känns naturligt.

Då är jag mer bekväm med större shower, även om de på intet sätt är mer naturliga. Som att gå och kolla på Eddie Izzard på någon arena någonstans. Då ser inte han mig, det är inte ett dugg intimt och skrattar inte jag så finns det säkert någon annan som gör det.

Men jag var på en ståuppshow förra veckan. Jag håller mig kort. In order of appearance:
Konferencierkille: o-kul
Pontus Ströbaek: tråkig
Erik Börén: kul
Magnus Betnér: långrandig

Sådärja. Skönt för mig att ärligt kunna säga att min kompis Erik var bäst. Det är så smärtsamt att behöva svara på frågan vad tyckte du när man inte gillade det. Men Erik var bra. Om man ska gå på stand up kan man med fördel kolla på honom. Skippa de andra.

Bakbördan del 2

Epic fail som kidzen säger. Jag hade skrivit fel i kalendern. Maja fyller inte år den 16 mars, utan den 16 april.

Men muffins är ju gott.

Bakbördan

Jag kan inte riktigt hantera det här med att baka.

Om jag får för mig att jag borde baka någonting, att det förväntas av mig, så känner jag mig jävligt dålig om jag inte gör det.
Hej hej stereotyp kvinnobörda.

Jag tycker att det är iofs ganska kul. Men det är säkert också bara för att jag är tjej.

Idag blev det födelsedagsmuffins till jobbarkompisMaja som fyller år imorgon.
Jag hade inte så många formar.
Det blev således 12 vanliga muffins och en jättemuffin.

Imorn blir det muffins till middag. Uppenbarligen.

Det är ju inte ens intressant

Jag har gjort det igen.

Kollat på en massa facebookbilder på människor jag inte känner. Alls.

Finns det nån gräns för hur stört det är egentligen?

Dags för förändring

Jag har en vän som inte tycker att man ska förvänta sig vår, när erfarenheten säger att det mycket väl kan komma snö flera gånger till innan det är slut på eländet.

Jag tycker inte likadant.

Jag gillar att inbilla mig att det snart är vår. Jag gillar våren. Jag gillar inte slask och snöblandat regn och tvärblåst och djävulskap.

Idag såg jag att de tjocka ispartierna på trottoaren som bildats av allt smältvatten från slottsskogen hade smält. Jag trodde (på allvar) inte att de skulle försvinna innan juni. Okej, maj. Men nu var de borta.

Tillsammans med gårdagens fynd i pappas "trädgård", det vill säga grussträngen bredvid parkeringsplatsen, känner jag att inbillningen har fått styrfart.

Hurra.

Säkert bra

Säkert! Sicken tjej.

Väl på plats var jag lite opeppad och konstaterade i tystnade att det här med att gå själv på konsert är inte lika roligt som att gå med vänner. Att ha nån att språka med är sällan fel. I brist på samtal drack jag vin.

När konserten väl drog igång funderade jag inte mer på det. Det var väldigt väldigt bra. Schuukt bra.

Jag önskar att jag också var en begåvad kvinna från Norrland.

Häromdagen var jag på stand up. Såg bland annat Magnus Betnér.

Jag önskar inte att jag också var en arg man från Stockholm.

Mer om det nån annan gång.

Där är hon. I mitten.

Inte nån demotejp

Ch-ch-check it out. Jag har sporttejp på hela låret. Från knät upp på rumpan (men nån sorts restriktion på hur mycket hud jag visar får jag ju ha). Och där ska den sitta i en vecka.

Jag var hos en sjukgymnast idag för att prata om min ilskna höft. Hon skällde på mig. Men det var väl det jag betalade för.

Tills vidare får jag bara springa kort och flackt. Det låter ju sådär kul. Men hennes ord är just nu min lag. Hon har ju inget emot att jag springer väldigt fort på dessa flacka ytor. Så kanske är det nu det händer. Det kanske är nu jag börjar köra intervaller.

Men först ska jag ut och se om min stimulerande tejp piggar upp min snedbelastade och otränade vänstra rump-och-lår-halva.

Kanske ska jag måla ögon på den och kalla den för svarta kobran.

Säkert!?

I lördags åkte jag bil med min far. Säkert! var på radion. Jag berättade att jag skulle gå på hennes konsert på fredag.

Pappa har förvånat mig på sistone med att kunna droppa namn som Robyn och Daniel Adams Ray. Men Säkert! fanns ännu inte i hans kunskapsbank.

- Är det hon... Jenssen?

- Nä, du menar Amanda Jenssen. Nä, det här är Säkert!.

- Säkert?

- Ja, hon heter Annika Norlin och när hon sjunger på svenska kallar hon sig Säkert! och när det är på engelska är det Hello Saferide.

- Hällo Sejfrajd?

- Ja. Hon kommer typ från Skellefteå. Amanda kommer från Lund. Och det skiljer säkert... 15 år mellan dem. Och Annika Norlin har aldrig varit med i Idol.

- Jaha, nähä, då var det ju inte samma person.

- Nä.

Kanske gjorde pappa ett fatalt misstag när han gav mig en glimt av ett eventuellt musikintresse som sträcker sig in på mina områden. För nu ska han skolas!

Nästa vecka ska gå vi in på sambanden mellan Snook, Maskinen, Slagsmålsklubben och Afasi & Filthy.

Fråga: nån som vill gå på Säkert!?

Innan det kallades emo

Jag städar till daft punk och kom och tänka på att när jag var runt 16 gillade jag att städa till mitt guilty pleasure Matchbox 20.
Jag gillade även att spela låten Push. Det är inte alls någon sympatisk text hör jag nu när jag lyssnar på den.

I wanna push you around, I wanna push you down, I want to take you for granted.

Charmigt.

Men mitt låtval peakade nog ändå när jag och Sara framförde Suicidal dream på en soaré. En klockren text för en familjeföreställning.

De uteblivna tipsen

Alltså, jag trodde nog att det skulle komma in nåt mer tips. Men men. Ni kanske också lyssnar på Alexis Weak i affekt. Stackars oss.

Jag har i alla fall kommit fram till att Syket är en trevlig orkester, Those dancing days har skärpt till sig och Lykke har släppt en ny skiva. Jag kan lätt bli mätt på Lykke Li och prettonivåerna, men samtidigt tycker jag sannerligen om henne. Sadness is a blessig är en fin bit. Melankoli liksom. Jag gillart.

Kan hända att jag lägger den i en spellista tillsammans med Håkan Hellströms Jag vet vilken dy hon varit i och kör på repeat.

Det är ju lite, lite sjukt att det är så härligt med deppig musik.

Var man inte ett vrak innan så blir man det åtminstone efteråt.