På nittitalet var jag yngre och Schyffert spelade gitarr i ett band med Cia Berg. Jag menar Soro.

Jag satt på en spårvagn och höll på att avlida av hunger. Då såg jag Markus Krunegård. Givetvis gick jag av vagnen och följde efter honom. Givetvis.

Jag insåg snabbt att han skulle ha skivsignering och minispelning på Bengans. Inte bara för att han gick in på Bengans utan för att jag faktiskt kom ihåg att jag läst det.

Givetvis var jag tvungen att stanna kvar tills han spelade. Givetvis.

Det tog jättelång tid, jag blev ännu mer dödshungrig och när han väl gick på scen sa han att han behövde gå på toa.

Jahopp.

Under all väntetid filosoferade jag över alla ungdomar som var där. Det är så skrämmande och fascinerande att titta på ungdomar.

Jag är så gammal [skrämmande]. Hur blev jag det [fascinerande]?

Jag drog mig till minnes när jag själv var där på Bengans, stod precis vid scenen och såg till att få min skiva signerad. Då var det Whale som var där.

Det var mer än 10 år sedan. Det var på nittitalet. Jag var en ungdom. Henrik Schyffert var en rockstjärna.

Min kompis tog bilder med sin analoga kamera. Vi tittade på dem ofta. Jag tog en bild av henne och Henrik. Den blev bra. Bättre än deras skiva.

Det var tider det.