Om någon undrar så kommer jag nog inte springa Götbeorgsvarvet i år. Det känns lite traumatiskt.
Jag har hela iden tänkt att det är en självklarhet att jag spriger varvet. Det finns liksom inget förutom ett brutet ben som skulle hindra mig. Alla dessa messkador jag dragits med under året kommer inte att hindra mig när det väl är dags. Mind over matter, fuck you kroppen.
Men.
Jag åt en dyr men stor frukost med min smarta kompis Sonja och kom fram till att det fakstiskt kanske inte är värt att springa.
Jag har fortfarande inte gett upp tanken på att springa en mara i höst och det jag behöver då är: en fungerande kropp och en fungerande hjärna. Om jag springer Göteborgsvarvet efter att ha sprungit minimalt med kilometrar kommer det inte att gå bra. Ok för att jag är grundtränad, men BRA kommer det inte att gå.
Jag får troligtvis en tid jag är missnöjd med, jag kommer få slita som ett djur så det kommer inte bli nåt kul lopp och med största sannolikhet kommer båda fot och höft att paja.
I mål kommer jag då ha med mig en kropp som är sönder och en hjärna som är allt annat än peppad på lopp.
Visst det finns en pyttechans att allt går bra, och åhherregud vad jag blir sugen på att springa nu när man fått hem startbeviset.
Jag ska inte spika något än, under kan ske, jag kanske startar ändå.
Mvh
Den ofrivillige realisten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar