Det kommer aldrig leda till nåt gott

Komiker som blir kära är som musiker som slutar knarka.

The Vaccines

Min första kväll i New York gick vi på spelning. Det var Vaccines som var så otroligt mycket bättre än väntat att vi gick raka vägen till hotellet och wifit och köpte biljetter till göteborgsspelningen.

Den var förvisso om hundra år, men skit samma.

Nu har det tydligen gått hundra år och hd, jag och min förkylning gick på konsert ikväll.
Och det var återigen över (den numera högt ställda) förväntan.
Till och med bandet hade blivit snyggare. Bortsett från sångarens hår. Det hade bättre volym i NY.

Det bästa av allt var kanske förbandet. I NY var förbandet emellanåt det absolut sämsta jag sett på en scen. Men dagens förband Deap Vally var tvärtom nåt av det coolaste jag sett. Älsk på dom som man säger (gör nån det?).

Nu bilder. Först Vaccines på Bowery ballroom i New York, sedan Vaccines på Pustervik i Göteborg.

Jag kan inte jobba

...jag kan bara kolla på den här.

Satiren är död. Tihi.

Förlovning / Engagement from Kungahuset on Vimeo.

5 år av mig

Jag har varit hos frisören igen. Inte så stor förändring, jag jobbar på att få längre hår men det jobbar inte håret på. Därför tar det sin lilla tid.
För skojs skull har jag letat upp bilder på håret och jag från de 5 senaste somrarna så att vi kan beskåda ickeförändringarna.

2008. Jag jobbade på Siba, hade betald semester, första singelsommaren på hundra år och jag bodde i ett garage. Här är jag på Mallorca. Mycket bad, mat och mojito.

2009. Hyfsat nyss hemkommen från Chile. Jag lärde otroligt mycket, lärde känna Sofia, åkte buss i 80 timmar och gick upp 8 kilo pga friterat-bröd-diet. Men här är jag på Arvikafestivalen.

  

 2010. Jag har varit hårmodell för amelia och fått ögonbryn! Jag jobbar på GP kultur/nöje och "karriären" har lite styrfart. Sen tar vicket slut och jag börjar plugga spanska på universitet istället.

2011. Har jordens roligaste jobb på Christer i P3 men jobbar h-e-l-a sommaren och för den delen. Blir ledare på riktigt i Friskis & Svettis den här sommaren också.  

 

2012. Fortfarande kvar på P3, hela året präglas av förra året och från noll ledighet tar jag ut semester och reser runt. Här äter jag den godaste burgare någonsin i London.


2013. Ja då får vi se. Jag spår blondare hår, nytt jobb-glädje, post-p3-depression, mycket löpträning och abnorma mängder choklad.

Sympatiknepet

Lånade kompisens stödkrage och skickade bilden till mamma.

RSS-deppen

Min favoritblogg verkar vara på väg att dö. Och jag hedrar henne, verkligen. Men det är också otroligt trist.

Bloggar ska dö. De mår inte bra att bara harva vidare som ytterligare en säsong av Lost. Jag fattar att min egen blogg lider av just detta evighetslivsproblem, men kanske just därför tycker jag det är bra att hon lägger ner.

En blogg ska gärna dö och/eller byta adress och/eller byta adress när dess syfte är uppnått. För en bra blogg ska gärna ha ett mål. Har smaljeansen-tjejen kommit i sina smaljeans, tagit allt några varv till, och sedan tappat sugen - ja då är det avlivningsdags.

Det är kanske delvis därför jag vill göra några av de där träningsgrejerna. Så att jag har något specifikt att blogga om. Jag funderade idag på milenimono, eller kanske maratonimono.

Vila i frid Smaljeansen. Hoppas att du återuppstår snart igen.


PS.
Vad ska jag nu läsa för blogg?

Ny prestationsångest och jag antar att jag gillar det.

Jag vill ruska om mitt träning. Eller det vill jag inte alls. Jag önskar att jag var nöjd och glad för jag är inte en sån som älskar utmaningar.

Utmaningar misslyckas man bara med.

Men jag är också obstinat nog att tvinga mig själv till utmaningar bara för att jag hatar att jag inte tror på mig själv i tävlingssammanhang. Åh vad jobbig jag är.

Åter till målen.
Jag tänker på olika saker jag skulle vilja göra men inte vågar ta mig för:

1. Springa en mil på 45 minuter.
2. Springa göteborgsvarvet på 1.45.
3. Bli spinningledare.
4. Springa ett maraton.

De två första punkterna hänger ihop. Delmål och huvudmål. Punkt 3 känns väldigt genomförbar, punkt 4 känns omöjlig.

Åh.
Jag kommer inte att släppa dem förrän jag genomfört nåt av målen. Men jag blir så oerhört stressad av att ha träningsmål.
Jag tränade enligt ett program i en vecka. Sen pallade jag inte mer. Hur kommer man över sånt?

Måndagskänsla

Det här väntade på min kontorsstol när jag kom till jobbet idag. Jag vet inte hur man skulle kunna ha en bättre måndagsmorgon.

Tänk på döden

Fastnade på den här bloggen både igår och idag. Kan inte slita mig och jag sitter och smyggråter i kontorslandskapet.
Kristian, trummis i Sugarplum Fairy, är drabbad av cancer. Igen. Och det ser inte bra ut. Han är två steg från döden och skriver om det.

Läs Kristans blogg.

Skämmes

Jag tror mig vara genusmedveten. Jag tror mig göra aktiva val. Jag tror mig förstå att jag inte alltid förstår det jag tror att jag förstår.
Man gör så gott man kan, men det räcker aldrig hela vägen fram för när solen går ner är man fortfarande en produkt av sin uppväxt och sitt samhälle.Invanda mönster och konstruktioner bryts inte av varken ställtid eller hjärna. För likt en siciliansk maffia blir man hela tiden indragen i skiten trots att man kravlar i motsatt riktining.

Så nu sitter jag på Spottan. Kommer att tänka på en gammal låt (som jag till och med bloggat om här). We almost had a baby med Emmy the great.
Jag gillar den, har alltid gillat den.
Letar upp den. Snubblar över en helt annan version. Samma låt, men en deppig kille med knarrig röst sjunger. Jag tänker direkt "jaha, det här är originalet".

Jag kan skylla ifrån mig hur mycket jag vill på att den låter "lite gammal" eller "han verkade äldre än henne så jag tänkte att han nog gjort den först", men tankebanan i hjärnan finns fortfarande kvar: det är mer troligt att en snubbe har skrivit den här låten. Punkt.

Jävligt illa.
Jag skäms.


Micah P Hinsons cover.
Emmy the greats original.

Maratonsuget

Hybrisen jag får efter att ha ätit chokladsås på sked vet uppenbarligen inga gränser. Nu sitter jag och surfar på olika maratonlopp. En chef på jobbet och en kompis till mig har pallat - och då borde väl jag palla?

Herregud. Jag som viftat bort det som tråkigt och hopplöst för mig och mina dåliga leder (ja, jag är 105 år gammal).

Men nu. Hybrisen.

Måste gå och lägga mig innan jag gör nåt förhastat.

Personlig utveckling

Jag blir allt argare, har mer magsår och drar fler skämt om genitalpiercingar.

Känns som att det går i rätt riktning.

Mässvärdig

Jag har alltid känt mig väldigt apart på bokmässan. Vad gör jag där? Vem försöker jag lura?

Jag har jobbat och strosat, jag känner flera som skrivit böcker och jag har gjort allt man kan begära av en mässbesökare (stå i lång toakö, gå onödigt långsamt i gångarna, kolla avslappnat men fascinerat på kändisar som Jan Guillou, köpa nåt, äta äckliga bjudkarameller osv osv).
Men jag alltid känt mig att det står i pannan på mig "jag läser jättelångsamt och har läser jättesällan". I'm not worthy.

Men så igår. På väg hem från en kanondag på mässan chockar jag mig själv med att stå och prata med en man i de mer obskyra delarna av mässan. Han har översatt en bok som jag kommer på att jag läst på spanska. Känner bara inte igen den när den gått nytt omslag och allt sånt där.

Vi diskuterar boken, språket, framgångarna, historierna, svårigheterna, universitet, litteraturen.
Svåra grejer.
Sen köper jag en snygg tygkasse, går därifrån och känner kulturtanten inom mig jublar.

Men det är ju sjukt att det krävs en svårcreddig konversation för att jag ska känna mig värdig bokmässan.

Well well.

Här är bilder.