På bilden här nere ser jag ju glad ut, men det var innan jag visste att jag skulle stå där i det förvirrade folkhavet utan att förstå var min startgrupp stod, utan att veta ifall någon startgrupp släppts iväg. Det var kallt, regnigt, mörkt och grusplanen var en enda stor lerpöl.
Det enda som var bra var att jag hade hittat en barack som jag kissade bakom eftersom kön till den enda bajamajan som gick att finna (I'm kidding you not) var aslång.
När jag väl fick starta gick det inte att springa på grund av köttväggen framför mig. Enligt tidtagningen sprang jag de första 5 km på 30 min och de andra 5 på 23 minuter. Det var ett djävulskt sicksackande. Och banan var kringelikrokigare än helvetet självt.
Ändå var det väl rätt kul. Jag gillar när folk hejar längs med vägen.
Jag fick choklad efteråt. Då förlåter jag det mesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar