Acne är svinglish för akne

Varför görs intervjun med Acnes grundare Jonny Johansson och managing director Mikael Schiller i svt-programmet Ebbas stil på klockren svengelska?

Svenskt program + svenska män = engelskt tal.

Va?

Kanske är den jättetydliga svenska brytningen ett sätt att förstärka bilden av Acne som ett svenskt företag. Men troligtvis inte.

Tcheck aot the viddejo vith the to gajs fråm akne spiking verry najs inglish rajt heer.

Fashionista

För ett par veckor sedan var pappa i New York. Han köpte hem lite kläder till mig. Jajamensan.

Idag var det dags för invigning.

Så varsågod. Fashion straight outta NY.

En luddig symfoni i grönt, rött, oreange, ljusgult och vitt.

Uppåt framåt

Ibland [läs: nu] önskar jag att min internetuppkoppling hade känslor, för den fungerar så genomuselt att jag vill såra den. Så som den sårar mig.

Inte helt konstruktivt, jag vet, men vad ska man göra?

Kanske lider jag av post-maskeraddepression.

Eller pre-tentadepression.

äh.

Festen

Vännerna och jag gick på maskeraden igår.

De var heta och jag var svettig. Fuskpäls är varmt.

Festen var kanon och jag blev igenkänd av en person (men beundrad av så många fler, såklart). Även om de inte vann priset för bästa utklädnad var det SB och Sara som var snyggast på festen.

Samtal mellan festdeltagare och mig:

- Känner du dem?

- Ja.

- Åh de är ju så snygga att man inte ens vågar prata med dem. Ouppnåliga. Du är också snygg. Men mer trevligt snygg. Dig vågar man prata med.

Innan taxin kom.

Liza Minelli, Ester Williams och Prinsessan Mononoke.

Jag och krigsmålningen.

Bara i Amerika

WalMart verkar vara ett härligt ställe. På People of WalMart finns bilder. Inte så pk att smygta bilder på folk och sedan skratta åt dem, men tja... Lyteskomik i kubik.

Matchi match 1



Matchi match 2

Kanalkapning

Har tv3 tagit över spakarna på svt2?

Just nu: Varför män tittar på porr.

Vad falls?

Spikat

Jag har hållt mig från att skriva nya blogginlägg hela veckan för att inte gå miste om någon maskeradhjälp. Men nu har jag bestämt mig. Jag ska klä ut mig till Prinsessan Mononoke.

Hon är arg och bär djurhud. Perfekt.

Maskeradhjälp sökes

Jag ska på maskerad på lördag. Blev precis inbjuden och det låter kanoners i mina öron. Det är ju ett ypperligt tillfälle att bejaka:

1. populärkulturnörderi

2. symaskinsskillz

3. festådran.

Det är filmtema på festen och hittills har jag bara tänkt Prinsessan Leia. Det känns dock lite gjort eftersom jag var just Leia på en annan fest. I och för sig var det för 6 år sedan i en annan stad, med helt andra människor.

Några år senare var jag wonderwoman, men det känns för bart. Det är ju kallt ute.

Uppenbarligen harvar jag bara i gamla hjulspår. Vad ska jag vara? Hjälp hjälp hjälp.

Pleaze.

Snö, svett och tajta dräkter

Skidtävlingar på tv har en sällsynt förmåga att locka fram känslan av:

1. vinter

2. jullov

3. bakfylla (lite otippat kanske).

Skid-tv lyckas vara tråkigt och fängslande på samma gång.

Så även idag.

Att byta kanal eller inte byta. Det är frågan.

Åh, svåra söndag.

Konichiwa Murakami

Efter två dagar av förkylning är jag mäkta trött på fenomenet.

Snor ute, snor inne, snor i sinne.

Jag spotanköpte en bok idag. Jag brukar hålla mig borta från böcker när jag pluggar. Då finns det så mycket annat man ska läsa. Som man måste läsa. Men idag tänkte jag att om jag köper den här boken kanske jag påskyndar läsandet av min spanskabok.

Här är en bild för att demonstrera vilken bok som ska in och vilken som ska ut.

Så nu (snart) minsann blir det japansk litteratur. Efter Kafka på stranden blir det fågel-boken för att så småning om jobba mig fram till Vad jag talar om när jag talar om löpning.

Det är bäst för mig att jag gillar dig Haruki.

Nöjd (?)

För några dagar sedan surade jag över min förkylning som bara låg och lurade i kroppen. Kan jag inte bara bli sjuk, så kan jag bli frisk sen?

Nu har förkylningen vaknat till liv och lever rövare i kroppen. Men inte blir jag nöjd för det.

Imorgon börjar en helg som kan bli asbra. Eller jättedålig.

Det vankas arbetsintervju, två hejdåkalas samt fortsättningen av förkylningen.

Om jag får det där jobbet så har jag tänkt köpa en gpsklocka. Det är inte en särskilt nödvändig grej för mig att skaffa, och min kompis ifrågasatte min pryl-craving. Men det var ju lätt avstyrt.

Han: Men behöver du verkligen en gps-klocka?

Jag: Nä. Men vaddå? Behöver du en ipad?

Han: Point taken.

Så. Om några veckor kanske jag är både pengar, jobb och prylar rikare. Eller så är jag det inte.

Beyoncéveckan

Jajamensan. Det blev en hel del Beyoncé förra veckan.

Jag gillar, som man kan ana enligt bilden, B-day skivan mest. Check on it och Deja vu är fina bitar. De är inte med på min mest-lyssnade-lista, vilket är lite märkligt. Men men.

Nu blir det nog en lugn nedtrapping för att så småning om komma in i en mer normal daglig Beyoncédos.

Spotify ljuger aldrig.

Ameliadebuten

I somras frågade Carin som är arbetar på Amelia ifall jag vill vara med i tidningen och få en makeover. Eller mer precist: jag skulle bli uppsminkad och få mitt hår stylat som en kändis.

Klart jag ville.

Och givetvis bloggade jag om det. (Finns det inte i bloggen, har det aldrig hänt.)

Nu har tidningen kommit.

Min före-bild är asful. Det var ju själva meningen.

Men ja. Mitt hår! Jag ser ut som ett ras.

Men sen blev jag tjusig.

Här kommer bilder.

Brunt ska det va!

Jag skrattar ytterst sällan högt för mig själv. Ytterst sällan. Men nu har här levererats allt från blygsamma fniss till kiknande skratt.

Den bruna maten är kul. Och hemsk.

De är ett matlag som lagar mat från 70-talets kokböcker. Deras påfund kan närmast beskrivas som djärvt. För fyihelvete vilka hjärnsläpp receptmakarna måste haft.

Ta Katrins falukorv till exempel. Falukorv, ananas, äpple och katrinplommon med en sås av ananasspad och ketchup (ketchup!).

Mumma!

Gubbchock!

Amir Chamdin och Hank von Helvete, förlåt, jag menar Hans-Erik Dyvik Husby (långt ska det va) är på tv. Och jag är förvånad. Vad gamla de är! Gubbe ett och två sitter där och pratar sansat om morgondagens filmpremiär: Cornelis.

Ser fram emot den. För om den är bra kan den vara väldigt bra.

Men höga förväntningar är ju tyvärr sällan bra.

Moment 22. Jobbigt.

Nu sportar Herr Turbonegro mer skägg och polokrage, mindre läder och ansiktsmålning.

uh oh, uh oh, uh oh, oh no no

När jag tränade tänkte jag: Nu ska jag bara lyssna på Beyoncé i en vecka.

Hrm.

Nu när jag kommit hem känns det inte alls lika givet som det gjorde för någon timma sedan. Men hej, jag ger det en chans.

På måndag får vi se vem som är min top artist på Spotify.

Återföreningsbonaza: Pulp

Pulp gör en Take that och blir ihop igen. Den här återföreningen är betydligt behagligligare i mina öron, men jag undrar varför band envisas med att ta kål på det lilla nostalgiskimmer de får med åren?

Sluta återförenas.

Gör någonting nytt.

Por favor.

Till våren spelar Pulp på Barcelonafestivalen Primavera Sound och enligt mina empiriska studier kan jag varmt rekommendera festligheten. Och det vore ju fint att få höra Common people live.

Elin och jag på Primavera Sound 2004.

Lagom uppstudsiga 20-åringar (fast Elin vara ju bara 19).

Pojkbandsbiffen

Det är ju allmänt känt att Robbie Williams och Gary Barlow inte var de såtaste av vänner. Robbie lämnade Take that för att först äta knark och bli tjock, och senare gå om sitt gamla band på topplistorna.

Det är ganska troligt att Gary tuggade fradga ett par år medan hans egen karriär var på dekis.

Nu är alla pojkarna i Take that ihop igen och säljer ut konserter till höger och vänster. Men som grädde på moset/lök på laxen har även Robbie och Gary på egen hand spelat in en singel ihop.

Och den är inte dålig. Man skulle kunna säga att jag gillar den. Sticket är värdelöst, men refrängen är ju det klistrigaste i mannaminne.

Här är videon. Jag blev förvånad över Brokeback mountain-vibbarna.

En miljon på banken och ingeting att leva för

Nu, ett par dagar efter det riktiga skivsläppet, finns Daniel Adams-Rays debutalbum på vår kära gratismusiktjänst.

Adams-Ray är inte alls lika snygg som snookkompisen Linnros. Men det är i uttryckets allra bästa betydelse. Han har sannerligen ett mindre självklart stilrätt bildpråk på sina omslag.

Kommer alla killar överge linnrosfrisyren och ta med sig en bild på Adams-Ray till frisören nu?

Kanske blir det inte succé. Även om jag tror det.

Kanske blir det mer trallpop än man orkar hantera.

Kanske borde jag skriva sånt här när jag faktiskt lyssnat på skivan.

Lördagen som försvann

Ikväll spelar Håkan i Scandinavium. Jag önskar inte att jag var där. Faktiskt. Det gr mig lite förvånad. Men jag har en viss utomhusinställning till herr Hellström. Ska det va, ska det va utomhus.

Så istället för att konsertpeppa har jag ägnat dagen åt att undvika mina skolböcker samt att äta mitt livs första hägen daaz-glass (det var gott).

Nu ska jag till kyrkogården, tända ljus och sedan fortsätta min high carb, high fat-diet med en pizza.

Glad (?) alla helgona på det.

Yes, det är vi som ska äta pizza. Och kolla på Toy story 2.

Uppsving eller nersving?

Nicke Borg ska vara med i schlagerfestivalen.

En kort sekund tänkte jag Nicke Andersson och kände att världen är ur led. Sedan insåg jag att det inte var samma person, och då blev världen i led igen.

Schlagern äter upp allt i sin väg.

Mums mums.

Giftermål inställt

Menåh.

Batman är gay.

Giftermålet är härmed inställt.

Maria Batman låter ändå inte så himla bra.

Inte min man.

Vampire Weekend, giftermål och Batman. Och Jake.

Mtv lyckades göra mig förvånad. Vampire weekend som var på televisionen.

Jag gillar Vampire weekend. Jag har sett dem live. Men kanske var det ösregnet på Way out west 2009, eller avståndet fram till scenen som gjorde det, men jag hade helt missat att bandet såg ut att ha en medelålder på 17 år.

Jag var tvungen att undersöka.

Wikipedia berättade att jag hade fel. De var födda 1984 (alla förutom en). En bra årgång uppenbarligen.

Men ännu viktigare: En av killarna heter fanimej Batman i efternamn.

Nästan. Batmanglij. Herregud!

Jag kan bli tvungen att leta upp honom och gifta mig med honom. Batman!!

Här kommer en skojig video.

Jake Gyllenhaal är med. En Jonas brother också. Och en snubbe från Wu-tang clan. Och en till hiphopman.

Men att känna igen hiphopmän har aldrig varit min starka sida.

stolt schmolt

NME skriver om hur Ben Gibbard pratar om att Deaht cab for cutie ska släppa ett nytt album. Han är jättestolt och struntar i om någon annan gillart.

Jahopp.

Men Postal service är ju mycket bättre än death cab. Kan inte Gibbard lägga lite mer tid där? Första/enda skivan lyssnades väl sönder för 6 år sedan?

Have mercy. Gör en till.