Höj volymen!

Jag älskar den här videon! Jag älskar Lilla Namo. Jag som gett upp att lyckas måla en snygg eyeliner ska nu ägna helgen enkom åt detta.

Såhär springer jag

Jag fick en fråga om vilka som är mina favoritrundor i Göteborg. Att springa pratar jag om då. Andra rundor, typ pub kan vi ta en annan gång (men den handlar främst om Pustervik - Andra lång - Hagabion).

Jag utgår i stort sett alltid från min ytterdörr. Jag åker väldigt sällan någon annanstans för att springa. 

Jag springer absolut oftast i Slottsskogen. Jag bor nära och det är trevligt att få lite träd och sånt, även om det bara är asfalt som underlag. Där springer jag 6, 8 eller 10 km.
 

"Ytterrundan", alltså gångvägarna som går runt alltihop, är min grundrunda. Hemifrån mig så blir det ca 4,5 km.
Därifrån lägger jag på extraturer beroende på hur springsugen eller ostbågesugen jag är, exempelvis en skogsslinga eller ytterligare ett helt varv runt. 

Änggårdsbergen är fantastiska - på sommaren. På hösten och vintern är det mörk och blött. Men då springer jag genom Slottsskogen, genom Änggården och upp i Ängårdsbergen.
Man masar sig upp till toppen, där får man utsikt och känner sig hurtfrisk. Sen är det bara till att ta sig hem igen. 

Den rundan blir 7-9 km.

En gång blev den 16 km. Då hade jag fått för mig att jag skulle springa till Mölndal också.

När jag orkar tar jag mig till Skatås.
Åttan är kanon, milen är bra, femman sådär, och 18 kilometern är kuperad och uppenbarligen lång.

Problemet såhär års är att det blir mörkt. Jag är inte så rädd utav mig, men jag tycker om att se vägen. Därför springer jag ibland längs med gatorna.
Oftast blir det mariaplan-stigbergstorget-vagnhallen majorna-mariaplan (7 km).

Men ibland blir det broarna.
Majorna-Älvsborgsbron-Lindholmen-Göta älvbron-Majorna. En _riktigt_ tråkig sträcka, men bra runda.
Ibland springer jag hem från jobbet på Lindholmen och då blir det halva sträckan. Då måste man dock ha nåt att lyssna på, annars avlider man nånstans på Hisingen.

Obligatorisk bild på Älvsborgsbron från en hemfrånjobbetspring i somras.

 

Köpenhamnen, kom i famnen

Men vad fint det var i Köpenhamn! Hann knappt se nånting, men det betyder bara att jag vill tillbaka.

I kronologosk ordning: 

Strosade på ströget. 

Fick mat av hare krishna.

Åt wienerbröd med choklad. 

Funderade på hur ofta dom tvättar överkasten på hotellet.

Åt mat på Lele.

Råkade dricksa 23 öre.

Hittade inte dom fräcka ställena i Ködbyen.

Drack alkohol och spelade tärning. 

Hoppsade fram genom stan och sjöng I will survive.

Åt väldigt bra frukostbuffé.

Såg en mentalhygienisk klinik i Nyhavn. Vet ej vad det är. 

Gjorde mig rolig över att danskarna sålde jul-gäss. Sen berättade Mattias att julegässen är deras julegris.

Frös.

Gick på Tivoli i snålblåst och regn.

Fick vattenplaning på motorvägen hem. 

Var rädd.

Kom hem.

Mattias på Köpemandsgatan. Se så kul det är.

Nya bokmärken

Jag behöver nya bokmärken! Nya bloggar. Detta är till för min nya dator. För ett par veckor sedan följde jag i princip 3 bloggar. Soraya, Rocknrollrunning-Tove och Smaljeansen-Elbe.
Well, Elbe har ju lagt ner och nu behöver jag vidga mina vyer.

Så nu hittade jag Johan. På Café. har ingen aning om vem han är, men han skriver kul. När han skrev att man kan laga sina snitsiga lyxjeans genom att sy lite all over the place. Sånt gillar jag.

Har ni bloggtips, så kör hårt. Jag behöver uppenbarligen hjälp.

Springa snabbt

Igår var jag som vanligt otroligt nära att skita i att springa. Jag satt i min soffa, åt choklad-philadelphia med sked och tyckte att "är jag inte lite sjuk ändå". Borde jag inte stanna inne? Jag får inte bli sjuk till helgen" osv osv.

Sen gick jag ut ändå. Bytte om framför TV:n för att inte lägga mer tid än nödvändigt på träningen.
För att vara en person som faktiskt älskar att träna, inte kan tänka sig att vara utan det, så är jag extremt avig inför det. Vill alltid åla mig ur situationen.

Sen kom jag ut. Sprang och sprang. Försöker springa lite snabbare än jag brukar. Men herregud vad seg jag kände mig. Benen var som döda stockar jag fick piska liv i för varje steg.

Men när jag var inne på min sjätte, sjunde kilometer kollade jag ner på benen och imponerades av att dom små liven sprang. Steg efter steg efter steg. Det kändes som en helt meningslös sysselsättning, ränna omkring på det där viset utan att vara på väg nångonstans. Men ändå gjorde dom det, benen.

Kanske är det den känslan som är nyckeln till att vilja springa lite längre. Att imponeras av min egen uthållighet. Känns som en extremt vansklig motivation, så himla impad är jag väl inte, men nåt måste man ju lura sig själv med när choklad-philadelphian är slut.

Det här är benen när dom sprang i New York och vädret var rätt mycket goare.

Mera död

De suicidala små gullisarna fick mig att minnas de här: kamikazekaninerna.

Gulldumma sätt att dö

Jag är redan kär i Melbourne, men nu blev jag nog än lite mer kär. Kolla in världens mest makabra och gulliga video som handla rom "dumb ways to die". Det är Melbournes Metro som står bakom filmen med den lilla uppmaningen Be safe around trains.

Mina favoriter är skelettet som klappar takten och figuren som sålt sina njurar. 

Det är bara jobb jobb och jobb

Jag letar alltså jobb.
En kompis skickade två jobbannonslänkar.

Den ena gällde en presschefstjänst på UD.
Den andra gällde jobbet som "stämningehöjare" på Scanics julbord.

Jag tar således fortfarande emot tips.

Hur jag ska göra januari bra

En kan ju tycka att jag lever lite i framtiden, men för tillfället kan jag inte låta blir att fokusera på januari.
Om jag inte har något jobb då skulle jag vilja fylla tiden med något. Något som får mig att tänka tillbaka på januari som månaden då jag gjorde (valfri aktivitet), i motsats till månaden då jag deppade ihop pga arbetslöshet.

Mina tre alternativ just nu:
1. Börja spela gitarr igen. Lära mig spela (och sjunga) nåt specifikt. Det är ett tydligt mål.
2. Starta maratonträning på riktigt. Kan behövas om jag faktiskt ska genomföra nåt lopp. Tråkigt att inte ha nåt tydligt mål.
3. Göra samma träningsutmaning som flera av mina kompisar redan gjort: Fitnessfighten. Det är en månad av träning och en jävla massa keso. Inte riktigt min kopp te, men jag gillar ändå tanken.

Jag skulle förvisso kunna göra alla tre. Fitnessfighten med maratonträning, och gitarrspel på lediga stunder. Men då lär inget bli riktigt gjort.
Nä, det vore kul att gå all in och döna. Men med vad?

När om inte nu?

De där bilderna ligger fortfarande huller om buller.
När ska jag orka sortera dem om jag inte orkar nu? Ledig tisdag, gråmulet, halvkrasslig och ingen att hänga med. Det står extern hårddisk-katalogisering över hela den här dan ju.

Tar lite nya bilder med datorn istället. Rätt taktik. 

Räddningen

Det gick faktiskt rätt bra. Allt är huller om buller, men bilderna är tillbaka. 

Jag fick tips om wondershares Data recovery, mackeeper, disc warrior och disc drill. 

Jag laddade ner gratisversionen av data recovery och mycket riktigt - den hittde enkelt mina filer. Men då ville Wondershare ha betalt. 

Det kan man ju kanske förstå. Men uuuuh vad retligt att _se_ att mina filer finns där. Jag måste däremot pynta tusen spänn för att faktiskt få dem. 

Jag började såklart kolla upp de andra programmen, men mackeeper hade jättedåliga recensioner och de andra två var bara dyrare och krångligare. Säkert ännu bättre, men det krävs ju att man kan använda programmen också. 

Så efter att ha hetsätit 200 g choklad och våndats ett tag betalade jag för min dumhet och köpte programmet. Det är billigare än att be något företag göra det och jag kommer inte kunna förlåta mig om jag låter pengar stå i vägen för mina bilder. Då får jag väl leva snålt fram över (och inte köpa de där dyra marshall-lurarna jag ville ha). 

Jag plockade hem mina bilder. Kände mig tillfreds. 

Nu säger Daisy på Wondershare att de ger 20 procent rabatt för alla återvänande kunder. "A life long privilege."

Jag älskar att ha ett life long privilege. 

Det nästan det bästa med det här. 

Säger till mig själv att det bara är bilder (men det känns som att det är mitt liv)

Jag har raderat alla mina bilder. ALLA mina bilder. Av misstag alltså.

Kan nämnas att jag fick lite av ett psykbryt igår. Herregud. 

Jag försökte vara smart, men där kring kl 23 på kvällen var min hjärna uppenbarligen sådär pålitlig. 

Jag hittade en mapp med alla bilder, tänkte "jävlar va många bilder, inte konstigt att datorn är lite seg". Raderade allihop och tömde papperskorgen. 

Sen såg jag att mappen var kopplad till min externa hårddisk där jag hade min backup. 

"Jag tror att jag precis raderade alla mina bilder"säger jag.
Ca 5 chocksekunder senare kommer fosterställningen och gråtandes googlar jag rädda filer tömd papperskorg.

Hurra.

Nu har jag fått tips via twitz och facebookz, så ikväll ska jag rädda filer för allt vad jag är värd. Australien, Chile, första bilderna på mina skrynkliga syskonbarn, farmor, bröllop, sommarkvällar, vinterdagar, osv osv osv. De där få bilderna som alltid kan få en på bra humör. Som får en att känna genom bilden hur mycket man gillar nån.

Ja ni vet.
Kom tillbaka. 

(Nä, det blir ingen bild till det här inlägget alltså.)

En armé av fabulous Luke Skywalkers

Krånglar filmen? Se den här.

Sugar man

Såg äntligen Searching for sugar man igår. Herregud vilken tid det har tagit för mig. Men det var igår det var ment to be.
Se den. Till skillnad mot många andra musikdokumentärer var den riktigt fängslande. (sant.) Jag har även hört att den är en oscarsfavorit. Så då kan man ju se den nu enbart för att kunna säga "jag såg den för flera månader sen" när den väl vinner.

(Why did the hipster burn on hens coffee? Hen drank it before it was cool.)

Snart ska jag skriva ett inlägg om min överdrivna, men uppenbarligen berättigade, fascination för syskonskaran Bendjelloul.

Du kan betala min automobil

Den goa popduon Masquer har gjort en coverplatta. Bland annat spelar de Destiny childs Bills bills bills och den fantastiska 60-talspowerdängan You don't own me. Refrängen i den sitter bättre än det mesta. Jag vill vara med i en film och stå på en bro, kanske regnar det, och vråla ut den.

Dooooooon't tell me what to do BAM BAM BAM PAAA dooooon't tell me what to say. 

Kanske känner man igen den från Dirty dancing, men den spelades först in 1963 av Lesley Gore när hon var 17 år. Lesleys främsta hit är annars It´s my party.

Den gamla versionen av You don't own me är ju så fruktansvärt bra och infotexten från youtube lyder " Lesley Gore telling it like it should be".


Och här har vi Masquers fina cover.

Plut

Jag skrev ett långt inlägg om mitt förhållande till plutande-läpp-bilder. Allt blev otroligt rörigt. Jag är mer förvirrad nu än innan.

Men kontenta:
Jag är inte den som plutar på bilder.
Jag tycker att det är ett tråkigt sätt att vara het på.
Orka reducera sig till den bilden.

Som grädde på moset kommer här den mest plutande bildserien jag hittade på mig själv. Tagen sittandes på toagolvet nån gång mitt i natten när jag gjort en ny frisyr istället för att gå och lägga mig.

Älskad saknad

Dagens ämne på jobbet, oktobers ämne varje år. Bra att det är november då, tänker jag.
Men nä. November är inte heller odoppad i sorg och  tårar.

Livet. Jo jo.

Men det finns bra saker också. Som syskonbarn som inte kan pussas som folk utan skickar en i hela ansiktet, att morgonspringa i skogen i Dalarna medan dom andra sover i huset, att sova sked och bli alldeles för varm men det spelar ingen roll.

Men sändningen är fin. Lyssna på dem som saknar och sörjer men tänker på allt som var bra.