Första gången jag blev dumpad blev jag förvånad över hur distinkt jag kände all smärta i bröstet. Inte i huvudet eller i magen där jag känner allt annat, utan i bröstet. det var som att någon högg mig om och om igen i hjärtat.
Jag bara sov, jag åt inte. Efter några veckor tvångshånglade jag med någon annan. Det var på Avenyn och jag förstod inte alls att han trodde att vi faktiskt skulle ligga när vi låste in oss i ett toalettbås. Själv hade jag ju tagit i för allt vad jag var värd (samt druckit mängder av alkohol) för att forcera fram mina läppar till hans.
Det hjälpte lite. Men ingenting gick över. Det var bara skönt med någon som sa att man var snygg.
Jag vet inte hur länge jag var paj. Hur mäter man sådant? Säkert ett år. Akut-sönder var jag nog i ett par, 2-3 månader.
På många sätt var det ändå, sjukt nog, det bästa som kunde hända. Det är klart att det kunde hanterats smidigare, men att det inte blev han och jag var bra. Jag lyssnade på Håkan Hellströms Kärlek är ett brev som skickats tusen gånger och varje arg-ledset ord var mitt ord.
För det är ju så. Allt jag känner har någon annan redan känt. I This american lifes (fantstiska) göra-sluta-avsnitt pratar en dumpad tjej om hur otroligt o-originellt det är med separationer. A L L A man någonsin träffat har separerat från A L L A de någonsin varit ihop med. Varenda en. Bortsett från den de möjligtvis är ihop med just nu.
Ändå känner man sig så ensam och överväldigad av alla sina känslor. "Ingen kan någonsin ha känt såhär."
Jag lyssnade på den där podden flera gånger i vintras medan jag gick omkring själv på Australiens gator och stränder. Jag kände mig inte ett dugg dumpad, men grät lite ändå. Precis som jag gjorde i morse när jag läste Nio till fem-bloggen.
För även om det svider är det bra. På nåt jävla sätt.
Som min vän S sa: Det är det här som är livet. Det här är livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar