Livet och utvecklingen

Ett tag var jag rädd för att bli bitter. Sen blev jag rädd för att bli rädd för att bli kär. Sen blev jag ändå rädd för att bli kär.
Men nu har jag landat i ett storhetsvansinne (eller normal självaktning). Jag är bäst, ingen protest.

Inte så himla ödmjukt, men så sjukt mycket bättre för min mentala hälsa.

Vi kan ju hoppas på att den här utvecklingen har noll regression.