Den freudianska slippen

Läste igenom inlägget som jag knåpade ihop under min antlantflygning. Där citerar jag en psykolog i The Newsroom. Men jag citerar ju fel. Här trodde jag att jag var så himla zen och allt sånt där - men nej.
Meningen börjar: "The trick is not to hold the hand over the candle." Och sen kommer den freudianska bisatsen:

Jag skrev: The trick is to forget McKenzie.
Givetvis ska det var: The trick is to forgive McKenzie.

Inte samma innebörd. Alls.
Men men.

Den metaironiska generationen

Ironi och sms och kommunikationsproblemen.

Psykoplast

Har skaffat ny skyddsplast till telefonens skärm. Bra!

Mindre bra är att jag lyckats köpa en spegelplast som blir psykedelisk som en 3D-bild från nittiotalet när man kollar på den.

Att den dessutom är skitful och inte matchar det minsta med mitt jättesnygga skal gör inte någonting bättre.

Så nu byter jag. För andra gången idag. Vet inte om min 15 spänns skyddsfilm från hobbex kommer vara fantastisk, men det spelar INGEN till. Allt är bättre än den här huvudvärksplasten jag har nu.

Second hand-lukten

Köpte fin kappa i New York. En sån som är gjord för en själv. En sån som får den hunkige basketspelarmannen på loppisen att säga "it fits you perfect" och man tänker "ja jävlar det gör den" och så svettas man för det är 25 grader och man står med en tjock och tung vinterkappa och vet inte om man känner sig het-het eller svett-het.

Så jag köpte kappan.

Men den luktar second hand.
Förråd och källare.
Jag vill inte lukta förråd och källare.

Så nu vädras den.

Lägenheten räcker inte till så nu hänger den under en gran på gården.

(Ja, vi har en gran på gården.)

Tankar på ett atlantflyg

Jag hinner alltid (haha, "alltid". Som om jag flög särskilt ofta.) pendla mellan diverse känslolägen när jag flyger ensam.
För jag känner mig både extremt ensam och väldigt indeipendant woman medan jag dödar tid och långsamt, långsamt utvecklar liggsår i flygstolen.
Nu får vi se vad den här resan ger.

1. Nya lurarna är som smör i öronen. Mmm.
2. Jag vill resa iväg med nån jag är kär i. Som även är kär i mig.
3. När ska jag bo i New York?
4. Jag känner mig som Robyn i de här kläderna.
5. Soooov! Snart ska du jobba.
6. Vad stör mig mest? Att killen bredvid mig breder ut sig och liksom svämmar över på min plats - eller att han har en lila hoodtröja på sig?
7. The Green lantern är ingen höjdare.
8. What to except when you're expecting är bättre. Men fan inte bra.
9. Tycker vanligtvis det är läskigt med mänsklig beröring när det gäller främlingar. Men nu nuddar min arm killen med den fula munktröjans arm. Och jag ogillar det inte?
10. Somna då.
11. Delta gör inte bra veggomat.
12. "The trick is not to hold the hand over the candle. The trick is to forget McKenzie." Mitt liv eller The Newsroom?
12. Kommer jag orka åka förbi Haga på vägen hem? Måste få köpt den där affischen snart.
13. Deltaflygvärden är inte så bra.
14. Delta är inte så bra.
15. Nya serien 2 broke girls känns sanslöst daterad. Sitcom med studioskratt? Skojru?
16. Nya serien Nashville verkar lovande!
17. Synd att country är döden.
18. Men där i slutet kom en bra låt! Måste spotifya. Ge mig uppkoppling!
19. Ser inte ut som Robyn längre.
20. Mellanlanda i Amsterdam. Måste fixa nån sorts concealer för att lösa hela mig.
21. "can I bring this sandwich to the other side?" citerar mig själv och kan inte sluta tänka får man ta hunden med sig in i himlen.
22. Nån på flyget luktar som ett ex. Inte jättegott faktiskt.
23. Tänker på en flört från julen 2010. Vi stod i snöfallet och det var romantiskt. Han blev kär jättesnabbt. Jag blev det inte.
24. Ska jag laga matlåda nu igen?
25. Lyssnar på en gammal spellista. DET måste vara anledningen till nostalgitripparna.
26. Mitt nya, dyra pantoneskal sitter inte som en smäck. Orka.

Sen somnade jag. Äntligen.

Nu sitter jag på jobbet. Är snart inne på mitt andra dygn som vaken.
Har varit kvickare i huvudet.

Can you dig it?!

Med den totala warriorspeppen pyrande i kroppen åkte HD och jag till coney island. Herregud vad uppspelta vi var hela vägen till slutstationen!

Sen kom vi fram. Då var allt stängt.
Det är ju det ibland.

Men det var fint ändå.

Jag åt en äcklig vitlökspretzel, HD åt buffalovingar.
Sen åkte vi in till stan igen.

Sightseeingspring

Nu är jag i New York och tack vare tidsomtällningen vaknade jag onödigt arla på morgonen.
Speciellt med tanke på att jag var vaken 24 timmar dagen innan.
Men men. Vad ska man göra?

Jag tog en morgonrunda över bron till Williamsburg, och hem igen. 10 km.

Efter det har jag vart trött hel dan. Toppen! Jag och min trötta hjärna ska powernappa lite nu. Sen ska vi ta Brooklyn bridge. Dock i strostempo.
Vad blir det? 8 min/km?

Bilder: Först fräschspringa i solen, sedan eftersvettsdö på hotellrummet.

Ny i NY

Imorgon åker jag till New York. Mina planer hittills är:

- springa i Central Park och på nån bro.
- Äta asgod vegansk mat.
- Köpa hela american apparels förråd av basebolltröjor.
- köpa snygga kläder och grejer.
- Gå i high line park på kvällen. Då ser manfolk ha sex på hotellet bredvid.
- Köpa löparskor/kläder/attiraljer
- Gå på toaletten på ett hotell som har genomskinliga dörrar och magnifik utsikt. På toaletten alltså.

Men det där har man ju gjort på en dag eller två.
Om du har något tips så tar jag med glädje emot det!

Har jag inte redan sett den här spelningen 100 gånger?

Läsandets hopp(löshet)

Jag skulle vilja vara en sån som läser mycket. En sån som har läst klassisker och som kan hålla isär författare.

Givetvis köpte jag en Dostojevskihög på en bokrea i tonåren. Den har jag inte rört. Men jag minns fortfarande att jag gjorde nån smart koppling till Idioten på ett svenskaprov.
Men en smart koppling (för 10 år sedan) kommer jag ingenstans med.

Jag är hopplöst dålig på att läsa. Jag somnar. Varje gång.
Jag blir för rastlös. Men jag försöker.

Jag läste en bok i somras, Cirkeln. Det senaste halvåret har jag även påbörjat Vad jag talar om när jag talar om löpning och Äta djur. Dem har jag pausat till förmån för Knausgårds Min Kamp. Del 1.

Och jag får säga att det går bra!
Jag tror nyckeln till framgång är min kompis på jobb som är ett knus-fan och minns varenda stavelse i böckerna. Hon är lite som en PT jag inte vill göra besviken. Vill läsa några sidor till så att jag kan berätta vad som hänt sen sist.

Senast skickade jag ett jobbmail med texten: Nu har Karl-Ove fått sin första utlösning.

Problemet att jag somnar kvarstår tyvärr.
Själv hade jag en peak under fotbolls-em. Då kunde jag ha på en match och läsa samtidigt. Det funkade bra.
Nu är em över sedan länge och jag behöver nya sätt. Tar gärna emot tips.

Brokeback

Igår körde jag volvo, köpte en ljus och fräsch orkidé samtidigt som jag lyssnade på Summer holiday VS punk routine. Kontrasten.

Mina vänner har köpt villa. Där finns fruktträd och öppen spis och stavparkett. Vi åt hämtmat i plastburkar, pratade om livet, sömnbrist och mozartkulor.

En miljon vuxenpoäng och en tapet to die for.

Livet och utvecklingen

Ett tag var jag rädd för att bli bitter. Sen blev jag rädd för att bli rädd för att bli kär. Sen blev jag ändå rädd för att bli kär.
Men nu har jag landat i ett storhetsvansinne (eller normal självaktning). Jag är bäst, ingen protest.

Inte så himla ödmjukt, men så sjukt mycket bättre för min mentala hälsa.

Vi kan ju hoppas på att den här utvecklingen har noll regression.

Tidsfördriv

Jag älskar sådana här. Bra mot mad men-absintenesen också. (Eller kanske dålig? Abstinensen blir ju värre.)

Skönt ont

Det pratas mycket om att träning ska vara kul. Motsägelsefullt nog vägrar jag träna ifall jag inte tycker att det är roligt. Men Så himla kul är det inte att träna. Det är jobbigt. Det är alltid mer hahaha-skoj att se en komedi eller åka balder på Liseberg.
Att träna är inte att som att åka balder.


Men idag var det kul! Jag var nervös och förvirrad men vad skönt det var att få kötta för allt vad jag var värd rätt in i mitsen.

Nu är jag mör. Äntligen.

En hit är en hit men verkligen inget album

Strokesinfluenser har man ju sällan dött av, så varsågod - en strokesig hit från Neon trees. Skivan behöver ni däremot inte lyssna på. Den va inge bra.

Livets mest o-originella

Jag började läsa Göteborgs-Posten till frukosten, men hamnade istället på Nio till fem och Sandras inlägg om livet efter att ha blivit lämnad. De första tre månaderna, de månaderna som skiljer sig så mycket åt, men som ändå är samma helvete. Man bara flyttar in i olika rum med olika grader av helvetiska känslor som fyller hela maggropen.

Första gången jag blev dumpad blev jag förvånad över hur distinkt jag kände all smärta i bröstet. Inte i huvudet eller i magen där jag känner allt annat, utan i bröstet. det var som att någon högg mig om och om igen i hjärtat.

Jag bara sov, jag åt inte. Efter några veckor tvångshånglade jag med någon annan. Det var på Avenyn och jag förstod inte alls att han trodde att vi faktiskt skulle ligga när vi låste in oss i ett toalettbås. Själv hade jag ju tagit i för allt vad jag var värd (samt druckit mängder av alkohol) för att forcera fram mina läppar till hans.

Det hjälpte lite. Men ingenting gick över. Det var bara skönt med någon som sa att man var snygg. 

Jag vet inte hur länge jag var paj. Hur mäter man sådant? Säkert ett år. Akut-sönder var jag nog i ett par, 2-3 månader.

På många sätt var det ändå, sjukt nog, det bästa som kunde hända. Det är klart att det kunde hanterats smidigare, men att det inte blev han och jag var bra. Jag lyssnade på Håkan Hellströms Kärlek är ett brev som skickats tusen gånger och varje arg-ledset ord var mitt ord.

För det är ju så. Allt jag känner har någon annan redan känt. I This american lifes (fantstiska) göra-sluta-avsnitt pratar en dumpad tjej om hur otroligt o-originellt det är med separationer. A L L A man någonsin träffat har separerat från A L L A de någonsin varit ihop med. Varenda en. Bortsett från den de möjligtvis är ihop med just nu.

Ändå känner man sig så ensam och överväldigad av alla sina känslor. "Ingen kan någonsin ha känt såhär."

Jag lyssnade på den där podden flera gånger i vintras medan jag gick omkring själv på Australiens gator och stränder. Jag kände mig inte ett dugg dumpad, men grät lite ändå. Precis som jag gjorde i morse när jag läste Nio till fem-bloggen.

För även om det svider är det bra. På nåt jävla sätt.

Som min vän S sa: Det är det här som är livet. Det här är livet.  

Pixligt

Jag gjorde en ny header. Den gamla var ju så gammal.

Bloggen är lite som min garderob. Det finns en massa grejer där, men inget att ha på sig. Trots glitter (eh, inte så mkt) och balla klänningar så går jag ändå mest omkring i jeans och tshirt. Så vi kör en enkel head - bloggnamnet och en spexigt rund bild på mig.

Jag inser dock att jag hade tillgång till mer avancerade bildbehandlingsprogram förr i tiden, så ni får hålla till godo med de pixliga kanterna. Sorry.