Toppnotchblogg

Det är världens bästa blogg. Ordvitsigheter, demonterande av piedestalnissar och bildmontage.

Lou Reed i tweed. Platon fyller arton. Djingis Kahn på Stureplan.

På svenska!

FTW!

Titta här.

Jag är inte mer svårroad än så här

Syptomen förvärras

Igår kunde jag konstatera min biljettoptimism.
Idag kan jag bara förstärka detta konstaterade ytterligare.
Det har ju redan lyckats hända igen.

Band of Horses sålde slut på åtta minuter. Hur skulle jag lyckas förutspå någonting sådant? Det måste väl ändå räknas som någon sorts force majeure?
Nej, jag inser min fadäs. Jag är dålig på sånt här med att vara ute i god tid. Det är inte min grej.

Men att vara tidoptimist borde ju vara någonting bra. Det hörs ju: optimist.

Dagens soundtrack.

Bild från wow -09, rockfoto.se

Diagnos

Jag är tydligen en obotlig biljettoptimist.
För en vecka sedan var det konsertbiljetter. I dag var det bussbiljetter.

Jag tror verkligen, på allvar, att jag kan optimera mina utgifter och skapa möjligheter att göra dem lite lite mindre genom att bara ha is i magen.
Det fungerar uppenbarligen inte.

Kan jag omprogramera mig själv?
Jag är rädd att jag är en gammal hund. I just detta avseendet. Inte så många andra avseenden. Det är ju iaf positivt.

Vårkänslor i öronen

Ytterligare en anledning att längta ihjäl sig efter våren:

Band of horses 17 april.

Och innan dess ska Josh Rouse, Girls och Sambassadeur spela.

En jättescore, en redig score och två normalscore.
Fina grejer.

Kristen skäggrock 2011?

King of leon sålde ut sin spelning i Hyde park på några sekunder. Vi snackar alltså 65 000 biljetter.

Kanske något för Live nation och GotEvent att överväga inför nästa sommar på Ullevi?

Tänk va härligt.

Inget Iron maiden, inget Kiss, inget Green day och inget Takida.

Det skulle ju va nåt.

Screamadelica live!

Årets bästa konsertnyhet: Primal Scream ska spela hela Screamadelica live i höst.

Om de gör det bra kan det bli sanslöst.

En godbit både för ögat och örat (så vida man inte är så kinkig med kvaliteten) från nittiotalets början.

Hej då Jamie T

Men vad hände nu?
Vem köpte upp alla Jamie T-biljetter?
Jag har ju planerat in den här konserten en smärre evighet, men eftersom det inte varit helt spikat har jag inte köpt någon biljett.
Typiskt mig. Jättetypiskt mig.

Nu är biljetterna slut. Efter att det har funnits massor kvar är de finito. Och jag är putt.
Typiskt mig. Jättetypiskt mig.

Plötsligt gick hela min planering i stöpet och jag finner det svårmotiverat att lägga en massa pengar på en sthlmsresa när min ursäkt för trippen är borta. Men åh åh åh vad jag vill åka.
Så jag gör det (nog) i alla fall.
Men jag vill ju väldigt gärna se Jamie T. Väldigt gärna.

Istället kasnke det blir Tallest man on earth. fast jag konnoterar mest den märkliga känslocoktailen panikångest och trötthet med honom.
Trötthet för att hans album var det enda jag sov till på alla långa bussresor i Sydamerika. Panikångest för att jag en vinfylld vårnatt 2008 insåg att jag halvkonsekvent kallat honom för Tallest man alive i min recension.
Jag rodnar fortfarande när jag tänker på jättetabben till skrivmiss.

Sommarn spikad. Igen.

Way out west har en tradition av att tidigt boka band som jag älskar (se inlägget från förra vintern).

Så även den här gången.

La Roux. Åh.
Radio dept. Åh.
The xx. Åh.

Men i år kasnke jag kommer jobba på festivalen. Det kan bli kul. Men få saker är så kul som att inte jobba på festivaler.

Mobilberoende är ett högst reellt beroende

19.35: Mobilen är konstig. Ska ha fått ett nytt sms men det visas inte.

19.37: Startar om mobilen för att åtgärna smskonstigheterna.

19.38: Slår in koden 1 gång. Fel kod. 2 försök kvar.

19.39: Hrm. Fel kod?

19.40: Slår in en liknade kod. Fel igen. 1 försök kvar.

19.41: Panik!

19.42: Spårvagnen kommer. Vad fan är det för kod? Varför minns jag inte koden? Vad är det för kod?

Hur ska jag kunna vakna i morgon bitti ifall jag inte har någon mobil? Min väckarklocka fungerar inte. Jag har ingen fast telefon som nån kan ringa till. Jag känner inte mina grannar som skulle hjälpa mig. Hur fan ska jag vakna imorgon? Ska jag vara vaken hela natten? Ska jag maila min chef och säga att jag inte har en aning om när jag kommer in till jobbet imorgon?

Panik.

Vad fan är det för kod?

Var har jag mina mobilpapper? När köpte jag min mobil? 4 år sedan? Var fan är papprena? Panik.

Hur ska jag kunna vakna i morgon?

19.43: Panik!

19.44: Vad händer om jag får nytt simkort? Är smsen sparade på mobilen eller på kortet? Vilka nummer kommer jag att tappa?

(...)

20.10: Kvällsfika hos Anna. Jag får låna en väckarklocka. Jag blir lugn.

20.11: Väckarklockan funkar inte. Panik!

(...)

21.02: Jag äter mackor. Maniskt. Jag pratar om Chile. Maniskt. Jag tänker på min mobil. Maniskt.

(...)

21.50: Jag måste hem. Jag måste leta efter min kod.

22.03: Sitter på vagnen. Vadhursuckfanpanik.

(...)

22.32: Letar i flyttlådor. Hittar i flyttlådor! Glädje!

22.33: Hittar koden. Vafan? Är det här koden? Verkligen? Känner inte igen den alls.

22.34: Knappar in koden. Noggrant.

22.35: Rätt kod!

22.36: Lättnad. Paniklättnad.

En lugn, fin kväll.

Ett nytt beroende

Äntligen.

2 säsonger Mad men är uthämtade.

Det är så snyggt och bra och åh jag kan inte få nog.

Den här morgonen har jag tänkt hinna med:

1. x antal avsnitt från s01.

2. att tvätta.

3. att lära mig några pianoackord.

Efter tolv-ett-snåret får ovanstående aktiviteter stryka på foten till förmån för:

1. byta-saker-med-varandra-och-äta-semlor hos SaraBeata. Jag har packat en Claes Ohlsson-kasse med mer eller mindre snygga grejer som ska bort bort bort.

2. box. Ingen söndag utan föreningsengagemang.

3. kvällsmacka hos Anna. Kan ses som ytterligare föreningsengagemang eller bara plain vänskap. Jag föredrar det senare. Jag är, med tanke på mina fritids- samt tidigare jobbaktiviteter, förvånansvärt anti föreningsverksamhet.

Men first thing first:

Mad men s01.02.

Succé eller fiasko

Jag avancerar i bloggmijöerna.

Nu har jag knappar. Succé eller fiasko.

Klickklickklick.

Vildingarna

Aftonbladet (eller var det nån annan tidning?) sa att det kunde vara 10-talets bästa film. Ett ganska vågat uttalande ett par futtiga veckor in i 2010. Då har vi bara nio år och 48 veckor kvar att se sämre film på innan de kan konstatera att de var clairvoyanta och hade rätt.

För det är faktiskt inte alls omöjligt att de (rubriksättare? webbare? reporter?) hade rätt. Jag har nämligen sett Where the wild things are ikväll och kors i taket sicken film. Ögongodis som slår haussade Avatar med galopperande hästlängder.

Utanför salongen kunde man fotograferas med en vildingen Carol. Självfallet tog vi tillfäll i akt. Vi var ju så uppspelta.

In order of apperance:

Sara, suddig Petter, jag, Håkan och SaraBeata.

Enjoy!

Pink till Ullevi

För några veckor sedan skrev jag en domedagsartikel i GP om hur det inte skulle bli några konserter på Ullevi i sommar. Jag hade fel.
Pink kommer.

Jag var först tveksam men shit vad skönt med lite förnyelse. Jag tror att det kan bli grymt och betydligare spexigare än om till exempel de trötta gubbarna i Kiss rullat in på scen. Orka fler gubbar!

Det blir muskler, party och hårdblonderat hår i sommar.

Skavlan - bra eller anus?

Jag har ju glömt av att prata om fredagens Skavlan. Inte för att jag brukar prata om Skavlan, det är ju dock ett trevligt program.
Jag gillade när Shakira var med. En av musikvärldens absolut rikaste damer som mest är känd för att sjunga nasal och vara överjävlig på höftrullningar, visade sig vara en otroligt klipsk kvinna. Åh vad jag älskar klipska kvinnor.

Men nu kan hon vara nedputtad från min favoritskavlantopp. Far och son Fares var i studion och jag gillade det.

1. Pappa Fares. Fantastisk och bra hur en medelålders snubbe kan sitta och skämta på knackig svenska på bästa sändningstid. Och inte en tillstymmelse av lyteskomik. Bara en skön gubbe.
2. Josef Fares. Helt hypnotiserande good looking. Jag hörde knappt vad någon sa när han var i bild.


Idag har jag ätit inte 1, inte 2, inte 3 utan F Y R A semlor.
Jag är galen.
I semlor.

Melodifestivalen 2010

Snart så.

Om en knapp halvtimma drabbas hela landet, inklusive jag själv, av vinterkräksjukan.

Man kommer liksom inte undan.

Hur blev det så här?

Är allt Chiles fel?

Jag hatar just nu vintern. Det är ganska orationellt med tanke på att jag inte kan göra någonting åt årstiderna. Jag brukar inte vara riktigt såhär obstinat när det kommer till den kallare säsongen, jag gillar till och med snö. Egentligen.

Men jag gick precis igenom lite gamla inlägg och mindes plötsligt min höst-skräck i september. Efter mina månader i sydamerika hade jag gått miste om en massa vår och sommar, och istället fått ännu mera höst och vinter.

Kanske är det därför jag är en surkart. Kanske har jag överdoserat dåligt väder och tålamodet har tagit slut?

Men åh, nu blev jag lite glad igen. Röda prickar-reklamen från rfsu kom precis. Min kompis Andreas är med där. Reklamen är således lika fnissframkallade varenda gång.

Man får vara glad för det lilla.

Och jag får se till att knappa fram reklampauserna. Hela tiden.

Foxxxy

En trevlig uppdatering från Firefox att vila ögonen på. Nu kan man snygga till sin browser och jag är inte mer svårflörtad än att jag med glädje går igenom skal efter skal.

Vem behöver funktion när man får yta

Så, till exempelvis Sofia och Elin kan jag rekommendera Roberlicious. Själv har jag Parasol Totoro.

Kunskapsspridning

En vanlig jobbmåndag:

1. Filmpolitik, finansiering och avtal.
2. Buskis
3. Disneyfilm med ras/ism/frågor