Haussen skall döden dö

Igår såg jag Inception. Jag hade sett fram emot biokvällen (kanske orimligt mycket), inte minst på grund av Inceptions jättehajp. Och visst, den var ju bra. Men var tog mina himlastormande och alldeles överväldigande känslor vägen? De skulle ju infinna sig under/efter filmvisningen.

Nu var det mer: Jaha, en dröm. Ok, en till dröm. Och så en dröm till.
Fräckt och snygg och smart. Men inte riktigt så smart som jag trodde. Det var ju mest en hederlig actionrulle.

Förväntningarna tog kål på filmen.
Synd på så rara ärtor.