Knivdans!

Det känns stort att ha sett kniven. Men alltså, det var konstigt. Det var mer performance än konsert och det var ju själva grejen. Jag älskar att de gör någonting annat, något som får en att undra vafan det är som händer på scen, vad är konsert, vad är inte en konsert. Det var dans och mim och paljettbyxor och ibland var det bara ljus på scen. Utmanande för en publik som mest har huvudet fullt av konsert=killar med gitarrer. Och utmanande är bra, herregud vad man har sett sin beskärda del av det-kunde-ha-varit-vilket-band-som-helst-spelningar.

Förbandet var en uppvärmare, i ordets mest jympiga betydelse. En man i guldtajts som körde aerobics och talkörer med oss. "Whazzup knees", "i'm alive and i'm not afraid to die", "I move to be moved", "hello elbows" osv osv. Hen var fantastisk. 

Jag hade önskat att publiken fick vara med mer. Jag vill ju vara en del av alltihop, men nu stod jag ofta och kände att jag bara tittade på. Men ibland, som i One hit när dansen spreds ut i publiken var det grymt.

Vi är inte direkt en svårflörtad publik, bjud bara in oss så går vi med på det mesta.

Äh, vem skojar jag med, vi går med på allt.