Trädtopparna

Jag och min höjdskräck har klättrat omkring bland trädtopparna, svingat oss i rep och klättrat i nät. Ouh! Jag blir lite stressrädd av att bara tänka på det.

Det hela var ett 30-årskalas förlagt till High adventure i Jonsered.

Tre olika banor, den första ganska enkel, den sista riktigt svår. Jag ser mig som ganska smidig, nåt ska jag väl ha med mig från tio år som gymnast, men herregud vad svårt det var ibland. Mariginalerna var inte stora direkt. En gång halkade(?) jag och hängde plötsligt 15 meter över marken i bara armarna. Och i säkerhetshakarna. Såklart. Det kan bli så tråkigt annars.

Jag lyckades kravla mig upp, och genomförde alla banor. Alla som var öppna. Den sista biten på sista banan stängdes eftersom det blåste så mycket. Man kände till och med hur träden vajade i blåsten. 

Jag kände knappt av höjdrädslan, den brukar ju vara obarhärtig, så adrenalinet gjorde sitt. Men med det sagt - jag var inte kaxig när jag sträckte mig efter nåt att hålla mig i, på en lina metervis över marken och önskade att mina armar var bara lite längre.

Men det var dom aldrig.

Jobbigt. Roligt. Fina banor var det med. Skräckblandad förtjusning med mycket mjölksyra.

Imorn kommer jag säkert inte att kunna gå.

Shoppingglädje är den enda sanna glädjen

Såg den här skylten precis innan jag skulle äta min (billiga) lunch på Ullared. Var lite svårt att svälja den dubbelpanerade och ostfyllda quornfilén efter det.

Men likväl rushade jag och syrran senare mot kassorna, roffade åt oss billiga storpack av grejer vi inte visste att vi behövde och betalade snällt. 

Sen gick vi därifrån med avslappnade miner. Dags att återgå till våra vanliga zen-jag.

Mina favoritköp var ett par oväntade platåskor och en superkitchig tvål (som tyvärr luktar starkt och äckligt).

Oonaha-upplevelsen

Jag tittar på serierna The Hour och Game of Thrones med vad man kan kalla ganska intesivt. Inget slökoll här inte. Ändå tog det fram till att jag fastnade för ett namn som svishade förbi på internet, Oona, som jag kopplade ihop ett och två.
Oona hette min kompis kakadua (fram tills att det visade sig att Oona var en man och blev Uno istället), men det har inte särkillt mycket alls med min ahaupplevelse att göra. Den kretsar kring skådespelerskan Oona Chaplin. Ja, hon är barnbarn till Charlie. Hon är även med i The Hour. OCH Game of Thrones.

 I GoT är hon Talisa, medicinkvinna/helare som blir ihop med Robb Stark.

I The Hour spelar hon mrs Marnie Madden, den frustrerade frugan till tv-profilen Hector Madden.

Samma tjej! Jag såg det ej!
mvh/ Sist på bollen kanske

Andra varvet med värvet

Förra året lyssnade jag rätt mycket ich så pass intensivt på Värvet, intervjupodden av Kristoffer Triumf, att det sipprade värvet ur mina porer. Jag blev omåttligt övermätt och kunde inte ens höra talas om podden utan att det vände sig i magen.

Inte för att det var en dålig podd, det hade bara blivit för mycket. Som en gräddig sås. Gott men mastigt och om du hällt i dig 5 liter gräddsås orkar du verkligen inte mer sås.

Men nu så(s)!

Månaderna har gått och värvet smakar gott igen. Poddmakaren Triumf har breddat sig gällande intervjupersonet, från enbart komiker (alla ståupprutinfrågor - snark) till diverse. Bra! 

Bland annat intervjuade han Maria Montazami. Underbart fram tills att hon pratade om 1, tro och evolution samt 2, feminism. Åh nej. 

Nu senast har han intervjuat världens bästa människa Klara Zimmergren (och har du inte hört hennes sommarprat från i fjol - GÖRT!!!!), men även Per Gessle.

När jag lyssnar på Per undrar jag om jag nånsin hört honom prata. Har inte hört hela intervjun än men Per låter så mycket goare än jag trodde. Liksom härlig. En person som man vill sitta bredvid på en middag för han låter så trevlig utan att vara proffstrevlig.

Kanske är det är vara superproffstrevlig, vad vet jag, men i så fall ska han ha en eloge Per, för det låter alldeles normaltrevligt.

Det om det. Värvet finns på iTunes och sånt. Gratis. 

Klara Zimmergrens sommarprat finns på Sveriges radio. Bara googla, det var så bra att det borde toppa hela world wide web. 

Knivdans!

Det känns stort att ha sett kniven. Men alltså, det var konstigt. Det var mer performance än konsert och det var ju själva grejen. Jag älskar att de gör någonting annat, något som får en att undra vafan det är som händer på scen, vad är konsert, vad är inte en konsert. Det var dans och mim och paljettbyxor och ibland var det bara ljus på scen. Utmanande för en publik som mest har huvudet fullt av konsert=killar med gitarrer. Och utmanande är bra, herregud vad man har sett sin beskärda del av det-kunde-ha-varit-vilket-band-som-helst-spelningar.

Förbandet var en uppvärmare, i ordets mest jympiga betydelse. En man i guldtajts som körde aerobics och talkörer med oss. "Whazzup knees", "i'm alive and i'm not afraid to die", "I move to be moved", "hello elbows" osv osv. Hen var fantastisk. 

Jag hade önskat att publiken fick vara med mer. Jag vill ju vara en del av alltihop, men nu stod jag ofta och kände att jag bara tittade på. Men ibland, som i One hit när dansen spreds ut i publiken var det grymt.

Vi är inte direkt en svårflörtad publik, bjud bara in oss så går vi med på det mesta.

Äh, vem skojar jag med, vi går med på allt.

Knivjulafton i oljelandet i väster

Snart sitter jag på bussen till Oslo och ikväll väntar the Knife. Det känns som julafton det här, jag har ingen aning om hur konserten kommer att bli, och även om jag förväntar mig någonting jättekonstigt kan det bli hur bra som helst. Jag tänker att det är en present jag inte visste att jag ville ha, men som gör mig euforisk när jag väl har den i mitt knä. (Ingen press Kniven.)

Tydligen värms publiken upp med Death Electro Emo Protest Aerobics. Och det bäddar ju för inget annat än succé.

Crazy origami lady

Origami har varit en sån där grej jag velat lära mig, men aldrig tagit mig för. Har man väntat 29 år kan man vänta lite till.

Nu har jag via youtube tutorials i bästa pysselprogram-i-Bolibompa-stil lärt mig vika tranor.

Först svårt.

Sedan beroendeframkallande. 

Nu hänger det ett gäng pappersfåglar i mitt fönster. En får vara glad så länge de är i papper. 

En ny morgon

Gjorde ett träningsschema i morse. Det inleds av några veckors snällspringande för att försäkra mig om att jag håller, men ändå! Nu vänder vi blad, träningen, livet och jag.
Har på mig New morning, changing weather-tisha gör sakens skull och har provat mig igenom en massa kalenderappar för att hitta nån som är både trevlig att titta på och att använda (till min origorösa planering).
Hittade en fin, om än lite oöversiktlig.

Japp, uppgraderar härmed den här våren till en 2.0-version.