Shuffle surprise

Spotify ha en blandfunktion. Klickar man i den är den iklickad tills man klickar ur den.

Jag glömmer alltid av att den är iklickad och detta orsakar spännande blandningar. Som idag.

Söker upp Simon & Garfunkle. Börjar från början.

Sound of silence.

Sedan kommer nåt annat.

Finstämda mansröster sprider julstämning.

New kids on the blocks megahit (?) Merry, merry christmas ligger uppenbarligen, precis som Simon & Garfunkles Go tell it on the mountain, på skivan med den ovanligt modesta titeln 100 of the greatest christmas songs.

Suffle off.

Klick.

Seven och zappandet

Seven går på tv precis nu.

Jag funderade på om den skulle vara lika bra (läs äcklig) men jag är uppenbarligen lätt traumatiserad när det kommer till den här filmen. Jag har redan behövt byta kanal minst två gånger. Danska hollywoodfruar går samtidigt på trean och lättar upp stämningen när det blir för makabert. Dessutom tittar jag lite å facebook, och uppenbarligen måste jag även blogga samt springa till köket och preppa mackor för att slippa se på televisionen.

Men spagettimannen redan varit i bild så nu kan jag kanske se fortsättningen.

Efter

Det var jättekul. Verkligen. Det är inte varje dag man blir superstajlad.

Jag sminkar sällan särskillt mycket och ögonbryn existerar ju vanligtvis (typ) inte. Men idag!

Jag kunde inte sluta vifta på brynen. Upp upp ner, ner upp.

Nu ska jag köpa rött läppstift och eyeliner.

Varsågod: En gladbild (när allt precis var klart) och en till gladbild (efter hemcykling i regn).

Det riktiga resultatet kan ses i en damtidning nära dig i november.

Make over-dagen

I går drack jag vin.

Idag är jag lite trött i ögonen.

Jag har mittbena och en lins som krånglar.

Snart ska jag fotograferas för ett nationellt magasin för damer.

Det syns inte. Men jag är peppad.

Mittbenan, linskrånglet och den osynliga peppen.

Som man sår får man skörda

Dagens ångestskörd:

Skolångest

Jobbångest

Social ångest

Framtidsångest

och allt är sprunget ur den mest hjärtlösa och tråkiga sorten nämligen: Ekonomisk ångest

Kan man inte bara få ha (kvar) ett jobb?

Nu ska jag sova bort alltihop.

Good night and good luck.

Studentliv igen

För två dagar sedan var jag vilsen i Malmö och idag var jag vilse i Göteborg. Efter lite väl mycket om och men förstod jag vilket som var studentbiblioteket och var det låg. Då ska man förstå sig på var böckerna man letar efter kan vara. Suck. Jag och bibliotek ses inte så ofta.

Jag hittade det som kunde hittas, gick hem med 4 grammatikböcker och ett segerrustigt lokalsinne. Typ.

I morgon är det del 2 av det diagnostiska testet som ska placera mig och mina framtida kursare i grupper. Efter ett lätt överambitiöst gymnasieliv har jag kommit in på spanskakursen genom fina betyg, men efter att jag gjorde steg 1-testet kan jag konstatera att jag inte minns så mycket av alla grammatiklektioner. Alls.

Hoho.

Hej hej sämsta gruppen säger jag.

Men jag tycker det låter fint med en grupp som är på min nivå. Det låter dock inte lika fint med det 2 timmar långa muntliga testet vi ska ha imorgon. Ouf!

Hästarna i Malmö

Är nyss hemkommen från en Band of Horses-konsert i Malmö.

Följande kan konstateras:

* Jag gillar hästbandet bäst inomhus.
* Ryan (aka tjockisen bakom keyboarden) är en klippa.
* Frontman-Ben har inget skägg kvar. Och knappt något hår.
* Stadsfestivaler lockar en ung publik.
* 90-talister gillar att kjedjeröka.
* Jag gillar inte 90-talister.

Slagverken

När jag var 14 och skrev låtar fanns bara ett ämne: självmord. Jag var inte riktigt så suicidal som det kasnke låter, utan bara en vanlig, melodramatisk tonåring. Och enligt min filosofi kunde det inte bli fel om man skrev om livshat och dödsönskningar.
Jag minns extra tydligt konstaterandet att man definitivt inte kunde skriva om kärlek.

The drums har reducerat sina låttexter till två ämnen. Inget av dem är självmord. Men ändå blir det rätt bra.

"We only write about two feelings:

one is the first day of summer when you and all of your friends are standing on the edge of a cliff watching the sun set and being overcome with all of your hopes and dreams at once.

The other is when you're walking alone in the rain and realize you will be alone forever."

Sydlig stadsfest nästa

Helt plötsligt åker jag till Malmö.

Jag ska fira arbetslöshet med Elin, billig falafel och Band of Horses.

Nu hetspackning!

Löpsedelstoff

Fy fan. Annika Norlin har inte alla svar. Vart är världen på väg?

Innovativitet

En troligtvis kul film med jag-spelar-bara-charmiga-looserkillar-med-långa-ben-Michael Cera i huvudrollen har nyss haft preimär i utlandet.
The Guardian hade ett bildspel och jag imponeras av fansen. De ha skyltar som är välmålade och välformulerade. Jag är imponerad och förundrad (jag visste inte att skyltarna följde med in i det här århundradet men de är tydligen tidlösa).

Michael, I wanna wear you on my head like the crown you are!

Vem kan motstå nåt sånt?
She's a keeper!

Bild: The Guardian

Tele 2, ilskan och könsorden

Jag nynnar en sång i mitt huvud. Den är lite fotbollskörig och går som följer.
Kuuuuuk-tele två-åh! Kuuuuuk-tele två-åh!

Har bytt abbonemang och bundit upp mig på ytterligare två år. Har aldrig varit direkt missnöjd, så varför inte? Jo serru, anledningen till varför man inte ska stanna är för att det kostar pengar. Det KOSTAR PENGAR att binda upp sig. Vad är det för genomrövig tanke?
Och vad är det gör genomrövig typ till försäljare som inte behagar berätta det för mig? Jag var aldrig missnöjd med mitt gamla abbonemang, han förklarade att det skulle bli billigare med ett annat och övertalade mig att byta. Nu har jag ju vaknat på fel sida med mitt nya abbonemang från början.

Kuuuuuk-tele två-åh!

Sedan är fallet så att jag inte har någon jobbmobil. Men, framförallt under way out west, har mobilen gått varm i arbetssyfte. Nema problema. Jag beställer en fakturaspecifikation och så ordnar vi det.
Men nej. Det kostar nämligen också pengar. 99 jävla spänn. Va?

- Varför det? frågar jag.
- För att... det gör det. Det kan ses som en administrativ avgift, säger killen.

Fuck me (or you tele 2), en administrativ avgift kan man pressa upp till trettio spänn på sin höjd. Men icke, jag säger det igen; icke, till nära en hundring. No way José.

Det hela landar i att kundservicekillen "möter mig halvvägs". Han kan ge mig tillbaka 50 kr på abbonemangsavgiften, men då som en ringpott.

- Det gör jag inte för att jag behöver göra det, säger telefonkillen och jag vill kräkas genom telefonlinjen och i hans öra.

Helvetes helvete vad jag bara vill prata med någon som har något sorts ansvar. Som inte svarar "för att...det gör det" när man ifrågasätter helt bananas avgifter.

Sånt här gör mig jättejättejättearg. Kanske är det viss jobbfrustration som släppts lös också. Om en stund har det gått över. Men fanimej inte än.

Mera Wow

I enlighet med min egen utsago: mera wow.

Det blev en blandad festival med kontentan att det är roligare att inte jobba. Det kan komma som en överraskning, men det blir faktiskt en skojigare upplevelse om man kan välja själv vilka konserter man ska se, äta när man vill, gå ifrån spelningar som är tråkiga, hänga med sina vänner och dricka vin titt som tätt.

Men det var inte helt dumt att kolla på en massa konserter, går före pustervikskön för att kunna recensera, ha tillgång till fritt kaffe, chips, dricka och fräscha toaletter. Och dessutom få betalt.

Nu till minnesvärda konserter:

LCD Soundsystem: Vill åka tillbaka i tiden och dansa.

Lykke Li: Ball, men kall. Och hes.

Håkan Hellström: Masspsykos. På riktigt.

Anna von Hausswolff: Sicken röst! Men oväntat barnslig.

La Roux: Skrikallsång. Visste inte att alla kunde alla texter.

Tallest man on earth: Kort. Bäst.

Steget: Man bara måste älskat.

Det regnade när vi köade till Annedalskyrkan. Således knåpade vi ihop tidningshattar. Det enda rätta.

Steget i Annedalskyrkan. Steget-Matilda svor som en mindre borstbindare. Sånt är alltid kul.

Anna von Hausswolff med rösten som jag enligt min egen recension kan ge min arm för.

Någon har valt att byta linser under en konsert. En ren och hygenisk miljö att peta sig själv i ögonen i.

Lite publikhav.

Årlig konfetti på Håkanspelningen. Undra om han hjälper till med städningen sen.

P4 i ditt öra

- Hej! Anders Eldeman, Melodikrysset här!
- Ja, hej hej. Trevligt att du ringer.

Som att lyssna på radio. Fast man pratar i telefon.

Wow halvtid

Ja, det är Way Out West nu. Igår jobbade jag lite mer än vad jag tyckte var roligt. Det körde ihop sig och 14 timmar var lite maffigt. Idag är ett bättre schema. Men jag är hur trött som helst redan nu. Planerar att vakna till liv på väg till Järntorget och GP scen-finalen som börjar om en timma.

I torsdags, efter tre timmar av de 2,5 dygnen festivaltid, såg jag festivalens bästa konsert. Det var tallest man on earth. Ikväll kan det bli fint på Håkans nostalgikonsert, men den långa mannen var sanslös och troligtvis oslagbar.

To be continued.

Lustigkurrar

Mina grannar är ena skojare.

Word!

Insåg nyss att det inte finns så stora möjligheter till fortsatt arbete på min nuvarande arbetsplats. Det var ju synd. Hade hoppats på det.

Då började jag tänka på mitt cv.
Och ärligt talat.
Är det inte dags att byta ut upplysningar om hur man kickar på officepaketet till hur överjävligt grym man är på sociala medier som facebook? Jag har oändligt mycket mer användning av facebook än av word i mitt arbete.

Jag har mycket god kunskap i communityverksamhet så som facebook.com och twitter.com vilket är till stor fördel under researcharbete.

Office schmoffice. Varför ska man kunna det?

Mums mums

Jag fick peka ut min bylinebild i tidningen för mamma och mormor som var smått förskräckta över att de missat en BILD på mig i tidningen. Tilläggas bör att de sparar allt jag gör och att mamma framförallt gillat mitt hatreportage "turistkollen" eftersom jag själv är med på en av bilderna. Jag står iofs i profil och är inte på något sätt i fokus men jag är ju ändå där.

Således tror man att de är ganska lätta att tillfredsställa när det kommer till bildmaterial. Men icke.

- Det ser ut som att hon har nåt i munnen, säger mormor.

jaha. nähä. Det har jag ju inte.
Jag låtsades inte bry mig, men ni märker ju - nu bloggar jag ju till och med om det. Och jag kommer inte kunna se bilden utan att tänka mums mums. Eller tja, det var ju redan upptaget. Så snask snask.

Snask snask.

kentarna

Kent var bra. Ibland sken gubbigheten igenom och allt blev bara tråkigt och segt, men mestadels var det faktiskt jäkligt bra. Jag blev förvånad.

En recension av mer utbroderande sort finns att läsa på papper samt datorskärm.

Wizard rock

We sing songs about books skriver Harry and the Potters på sin hemsida. Hot stuff tänker jag.

Ikväll spelar Harry and the Potters, wizardrockens moder (eller fader eller hur det nu blir), på Sinnet i Majorna. Skulle jag inte varit på kalas hos min egen moder skulle jag nog gått dit.

Bara för att.

Harry Potter. Jag fattar inte grejen.
Men indiepunk om att vara en liten trollkarl måste ju vara sevärt.

Hit em where it hurts

Sajten bestweekever.tv har listat de 25 manliga skådespelade som lyckats sämts med att bibehålla sina looks.

De har gjort det med förevändningen att damerna i Hollywood får ta en massa skit för hur de ser ut, eller inte ser ut, men att männen inte alltid är nyponrosor de heller.

Bestweekever är lite hårda, men det är väl det man ska vara i cyberspace.

Fyndhörnan

Jag föreställer mig att det dräller av gårdsloppisar på västgötaslätten. Sedan i vintras har jag planerat att kryssa mellan dessa en lördag den här sommaren. Men sommaren försvinner ju i ett hav av arbete och således kan det ju vara på plats med lite planering.

Nu på lördag: jobb och Kent.
Nästa lördag: jobb och Way out west.
Lördagen efter det: alldeles ny-arbetslös.

Är det kasnke meningen att jag ska fira min arbetslöshet med lite löst shoppande?
Jag tror nog det.