Och då menar jag inte på nåt puttinuttigt gullesätt att jag älskar mitt hemmaliv så ouppnåeligt mycket att inte ens den vitaste strand i Brasilien räcker till, utan mer att lättnaden efter en resa är skönare än nervositeten inför en.
Jag har oftast en till synes avslappnad attityd inför avresan. Det ordnar sig, det blir kul det här osv osv.
Men jag oroar mig.
Hur kommer det bli? Hur kommer jag att känna medan jag reser? Kommer det kännas SÅ bra som det ska kännas?
Kommer vädret bli bra, kommer jag bli rånad, kommer hostelsängen vara ok, kommer min packning vara optimera, kommer jag få magkatarr, kommer jag fynda nåt, kommer jag dansa, kommer jag äta nåt gött?
Att komma hem med facit i hand, att få säga det var fantastiskt och jag önskade att det aldrig skulle ta slut (men det gjorde det) är skönare än att säga jag ska backpacka på yucatanhalvön i ett halvår.
Lanzaroteresan var på sätt och vis en av de mest förutsägbarhet resorna jag gjort på länge. Apollos curlande visste ju inga gränser. Men det är ändå lite skönt att vara hemma.
Det var underbart, vädret var sådär, jag åt goda pizzor, grannpojken väckte oss jävligt tidigt varje morgon på grund av lyhörda hotell, havet var salt, sällskapet var grymt, toaletten luktade urinoar(?), jag var en naturbegåvning på crawl och vi shoppade alla oväntat mycket.
Så, nu kan jag slappna av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar