Alla som lyssnar på tallest man on earth ser ut som tallest man on earth

Alla hjärtans dag är en mesig jippodag i mina ögon. Samtidigt är man inte helt död och all påprackad amore gör en lite extra kärlekstörstande.
Jag blev varnad, nej snarare förvarnad, om att jag och min kompis A skulle bli bemötta som att vi var ett par eftersom vi var på konsert på alla hjärtans dag.
Så var det inte.

Publiken var förvisso otroligt homogen (rutig skjorta och trendsäkert helskägg, anyone?), men så vidare parigt var det inte. I de två närmsta raderna framför oss satt familjer med tonårsbarn. Med tanke på att biljetterna varit slutsålda i nästan ett halvår så var det kanske inte den typiska oh-vad-ska-vi-hitta-på-?-jo-men-vi-går-på-spelning-konserten.

Tallest man on earth är så otroligt skarp när han spelar. Varenda låt sitter som en smäck. Som ett par stretchbrallor som man alltid köper lite för små för att de ska sitta som de ska. Schooop. Extremt tajt.

Sen är han förvisso ca 2 procent skarp i mellansnacken. Men det är mest kul. Och lite konstigt.

Jag hade hans första skiva som den ena av två skivor på min mp3spelare när jag var i sydamerika. Fler låtar fick inte plats. Jag lyssnade på Tallest man på varenda långresa (och då snackar vi minimum 9 h. En gång blev det ju 80 h). Jag stängde ute bussljuden så att jag kunde somna.
Det där är lite betingat fortfarande. Jag blir lite sömnig. Lutar gärna huvudet mot en vägg.

Men det är ju en annan historia. Det var inte sovläge på Konserthuset. Jag har bara en väldigt... avslappnad ställning till Tallest man.

Jag avslutar abrupt.
Det var bra. Jag är nöjd. Tallest man var bättre i Annedalskyrkan härom året. A var en förträfflig dejt på Alla hjärtans dag.