God natt Hultsfred

Nu har Hultsfred dragit sin sista dödsrosslande suck.

Det blir ingen festival i år. Det som skulle ha blivit den tjugofemte hutsfredsvillan mynnade ut i ingenting. Biljettförsäljningen har gått för dåligt och nu ska företaget begäras i konkurs.

Hultsfred har inte hängt med. De blev omsprungna och det är svårt att tycka synd om dem när de så tydligt bara försökte ville leva på att de - en gång i tiden - varit Sveriges största rockfestival.

De senaste åren har de dock försökt. Det har inte gått så bra. Nu har det uppenbarligen gått ännu sämre och det känns tråkigt att Hultsfred inte kunde gå i konkurs två veckor efter sitt 25-årsjubileum - istället för två veckor innan.

Hultsfred 2007

Buffy vs Edward

Det finns så många kreativa själar där ute. Här har någon mixat ihop Buffy the vampire slayer med twilightvampen Edward.

Den är kul.

Och Edward är creepy. Det är kul.

You know... being stalked isn't really a big turn on for girls.

Tjoff! Pang! Bom!

Sjömanskostym till wow

Jag har klagat och surat över wow-programmet. Ja jag gillar m.i.a och ja jag gillar La Roux och ja jag gillar The National och ja. Men nu är det spikat. Nu är det ristat i sten. Nu blir det succé.

Håkan Hellström ska spela hela sin första skiva, rätt upp och ner, och jag vet inte hur det skulle kunna bli dåligt. Det är inte döoriginellt, men nostalgi och dans och sommar och liveHåkan (live är en viktig detalj i håkansammanhanget) kan inte bli fel.
Och det känns bra.

Midsommar 2.0

Jag kände mig lite överklädd på midsommar.

Sedan sa någon:

Det bästa med midsommar är ju att det är en hednisk högtid.

(Nu jävlar ska här piffas.)

Midsommar är bra.

Vi var på väg att göra en mer kvinnlig variant av majstången att att dansa runt. Det blev inget med det. I brist på den blir det här en bild på den klassiska fallossymbolen som hör högtiden till.

Mera men

Det snackas en del om Mad men. Den hyfsat trångsynta tv-kritiker-sågar-saker-de-inte-fattar-diskussionen som bollats hit och dit mellan kolumner och bloggar har väl varit föga givande.

Däremot har The Guardian skrivit ihop en kul grej om man vill vältra sig, rulla runt och helt och hållet gräva ned sig i serien.
De går igenom avsnitt för avsnitt och nämner de mest mnnesvärda citaten, flörtarna med nutiden, kulturkollen på sextiotalet.

It's not like there's some magic machine that makes copies of things, ponders Don.

Kolla kolla.

Dagen outfit

Jeans - Cheap Monday, strumpor - H&M, sandaler - Dr Martens.

Hej då jordeliv

Den åttonde augusti kommer jag att dö en långsam mailbombsdöd.

Kvällen innan spelar eskilstunaorkestern i Göteborg och det ska jag gå på. Som journalist.

Med tanke på den lilla men bitande armé som kom till Sven-Ingvars försvar när jag recenserat dem så ser jag med blandade känslor fram emot kentfansen.

På fredag ska jag vara på bild i tidningen. Jag tycker givetvis att jag själv ser ut som ett miffo, men det är ju bara till att förlika sig med. Jag är ändå nöjd. Jag har en bylinebild. Det har jag ju inte haft innan.

Facebook dödar

Skunk lägger ner.
Lunarstorm likaså.
Facebook äter upp alla communities.

Mjam mjam mjam.

Mitt lunarstormkonto raderades automatiskt på grund av mitt svikande intresse.
Jag ångrar lite att jag inte hann ("hann") spara mina lunarstormdagböcker. Så mycket smaskigt, melodramiskt och kryptiskt material som bara försvunnit i cyberspace. (Till exempel dikten jag skrev om min svala kärlek till min dåvarande kille. Den var tydligen inte så svårtydd. Han blev sådär nöjd.)


Efter efter par påminnelsemail om lösenord och sånt så kom jag nyss in på min skunk. Och det var... ångestladdat.

Vilket antiklimax.

Det är kanske bra att jag inte kommer åt de där lunardagböckerna.

rofl som man säger

Jag skrattar högt inombords (men utåt sätt ser det mest ut som att jag drar på smilbanden. Det här med att skratta högt för mig själv händer sådär ofta i mitt liv. Men som sagt, inombords rofl:ar och lol:ar jag för fulla muggar).

Awkward family photos förgyller det världsomspännande nätet med en sida till: Awkward family pet photos.

Read em and weap. Av skratt. Eller nåt.

PS. Jag har haft den frisyren.

100618

En konstig dag.
Nu vill jag ha helg.
Oj vad jag vill ha helg.
Jag ska äta min vikt i mazariner och stänga av min mobil på natten.

Det är tydligen bröllopstider

Ta en paus i monarkikräkandet och kolla på den här bröllopsinbjudningen.

Jag har bara sett en inbjudan i videoformat tidigare och och den var läskig (tänk par utan smak som leker i bollhav och poserar vid kyrka).
En gång till för lite emfas: l ä s k i g .

Men det här är bara kul. Stop motion är bara kul.
Och brudgummen som pysslat ihop videon hade antagligen sjukligt mycket fritid. Ja, innan han fick för sig att ta sig an det här lilla projektet alltså.

Jag är skeptisk

När jag blir 82 ska jag bli som James Randi. Kanske inte lika skäggig, kanske inte lika kort, men ändå.

Jag var på föresläsning (när jag egentligen borde varit hemma och skrivit arbetsansökan) med den lille amerikanske superskeptikern. I en herrans massa år (han är ju onekligen jättegammal) har James avslöjat buffel och båg-makare. Alla som sysslar med ovetenskapligheter ligger risigt till.

En klassisker är till exempel hur han avslöjade [pastor] Peter Popoff som helade högt och lågt på sin församling.

James Randi Educational Foundation erbjuder en miljon dollar till den som lyckas bevisa sina paranormala förmågor. Folk som pratar med döda, som trollar, helar, och så vidare. Och allra helst då personer som tjänar sitt levebröd på att låta andra nyttja dennes förmåga.

Ingen har lyckats.

Många vill inte ens försöka.

Det är kul.

Turn that frown uppochned

Chef: Koka en go jättesoppa på den här pyttespiken.
Jag (den tacksamma sommarvikarien): Jamenvisst.

Det går väl sådär bra på jobbet idag. Oflyt och hjärnvärk kan man väl kalla det.

Men så snubblade jag över en gladlåt på spotify och plötsligt kändes det mesta lite roligare.
Med tanke på att jag har fått den ensammaste platsen i hela GP-huset så kommer inte uppmuntran helt ovälkommet. Idag har jag hört kommentarer (från random personer) som:

"Du är älskad ändå."
"Trivsamt. Inte alls ödsligt."

Så nu ska hör göras en spotifylista.
Jag behöver tips.

Hittillls finns de här:
* Magic numbers - Forever lost
* Patrick Wolf - Magic position

Två låtar är för få. Kom igen. Allt är välkommet. Delad glädje är dubbel glädje.

Konsten är för konstig

Folkpartiet vill kvalitetssäkra svensk konst genom att låta oberoende experter bedöma nivån på verken (vilken sort de än må vara).

Som det sas på jobbet:
Man måste vara bra blåst för att lyckas svära i kyrkan.

Way to go fp!

Hej på dej ipoden!

Det var där du var!

Fint att du har legat i cykelkorgen hela arbetsdan.

Antingen är

• göteborgare inte så tjyvaktiga,

eller så är

• ipodar sjukt 2006.

En hälsning från Berlin

I brist på annat:

Smygfoton på en fin frisyr i Tyskland.

Suddigt, men talande.

tjjat

Jag vet att jag är enformig. Vissa saker är helt enkelt viktigare än andra.

jj är klara för Way out west. Eller klara för Stay out west om man ska vara petig. Om de spelar i Annedalskyrkan kan det nog bli riktigt fint.

jjoy.

Jag lär iofs missa spelningen eftersom jag ska jobba (kväll) hela wow.

PS. Äntligen börjar wow 2010 arta sig. Det såg sorgligt ut i spelschemat ett tag. Chemical Brothers, Iggy, tsool & gso kan bli coolt. Men som vanligt dräller det av gubbar. Gubbar gubbar gubbar. Och så lite fler gubbar.

Besvikelsen

Oskar Linnros skiva var tråkig.

Ibland är det spännande att reflektera över att jag har arbetat som musikrecensent med tanke på att jag nu för tiden bara avfärdar allt som tråkigt.

Timo och känslorna

Jag vet inte vad som hänt.

För två-tre år sedan fick jag för mig att TImo Räisänen var en sällsynt sympatisk kille. Sedan dess har jag tyck det. En snäll typ som gillar sina fans och som bjussar på sig själv.

Men nu är jag trött.

Ge dig tänker jag.

Sluta publikfria och spela nån gång.

Det här är mycket tråkigare känslor än de jag hade förut.

Igår spelade han på Liseberg och jag tyckte det var sådär. Alla andra verkade gilla det.

Moraliskt o-dilemma

Bild 1: Ett kvitto.

- Hej igen. Jag är för ärlig för mitt eget bästa. Du tog betalt för ett plagg. Jag har två plagg här.

- Oj då. Ja det var snällt av dig att komma tillbaka.

- Mhm.

- Är du besviken på dig själv nu?

- Det är väl det jag inte är.

Jag är märkligt sur på mig själv för att jag gick tillbaka.

Jag. En förebild. (?)

Bild 2: två kvitton.

Forever Lulu forever

Igår såg vi den bästa filmen på länge.

Den hade allt.

• En Patrick Swayze
• En Melanie Griffith

• Mycket mentalsjukdom
• Ett barn som dör leukemi
• En del otrohet
• Ett självmordsförsök
• En snabbis på flygplanet med främling
• Ett bortadopterat barn
• Ett kort på en katt
• Ett nakenbad

• Ett mycket stämningsfullt soundtrack.
• En bra slogan:
Forever Lulu - forever wild, forever crazy, forever out of control.

Vad är det för typer som röstar på imdb?

Den här filmen har ett medel på 5,6. Hur gick det till?

Apropå Musse

Letade efter en bild, men snubblade över en blogg.

En resa utan dig är bloggen där Musse Hasselvall lider ut sitt ex. Han reser omkring och ältar sin havererade relation.

Jaha tänkte jag. Vad symboliskt. Han bloggar under den där resan som de bokade in tillsammans, men som den han får åka på själv.

Men nej.

Det här är en blogg som påbörjades 2009.

Tjugohundranio.

Herregud.

Hjärtesorgen bara fortsätter.

Misären, lidandet, resebilderna.

Jag älskhatar den redan.

PIcknickfestival

Nån gång efter åtta på kvällen, post box pre sömn, lagom till att det blivit skugga och mygginferno i skogsbrynet var det dags att testa Picknickfestivalen.

Följande observationer gjordes:

• Uppstyrt! Inte alls tre övervintrade tjommar som roddat i ordning det här inte. Närå. Fint ska de va.

• Jag är gammal och gillar tanken med en festival där man får sitta ner hela tiden.

• Jag är matglad och gillar tanken med en festival där man får fika hela tiden.

• Varför är Musse Hasselvall konfrencier?

• Många sjuttonåringar.

• Dagens sjuttonåringar är mer stylish än vad jag någonsin varit.

• Almedal är alldagliga. Suck. Det var ju synd.

• Kraa var en kul överrakning. Uppmanade till vals framför scen. Bäst var de när de inte sjöng (så högt).

Infinite arms

Det har gått nån vecka eller två nu sedan Band of horses släppte sin senaste skiva. Och jag kan inte sluta tänka på hur svängig den där. I ordets mest förvirrade bemärkelse.

Det är ju tralligt.

Lyssna på exempelvis Dilly eller Older.

Jag gillar det. Tror jag. Jag ogillar det inte i alla fall.

Men vad hände?

Är det det här som kallas utveckling, eller kallas det Sony Music?

Inte tråk

Lisebergsbesök nummer 2 innebar ett rejält uppsving konsertmässigt. När mitt omdöme efter Salem blev ett koncist "tråkigt" så kan jag gå via ett "ojämt" till "sjukt bra" när vi pratar om gårdagens spelning med Augustifamiljen igår.

Men det är ju gästvokalisterna som gör det.

Gäst 1: Elin Ruth Sigvardsson. Bra.

Gäst 2: En mer okänd man. Blek.

Gäst 3: Moneybrother-Anders. Bra. Full?

Gäst 4: Johnossi-John. Sanslöst bra.

Alltså. John Engelberts röst går inte av för hackor. Jäklars.

Min (lesbiska) vän sa att hon ville bära hans barn.

Nu omvärderar jag Johnossi.

jj och sommaren

I vintras lyssnade jag om och om och om och om igen på jj:s Let go och drömde om att ligga vid havet, vara solvarm och inte sjunga med i raderna:

baby we were born for fun

or maybe to sleep in the sun.

Igår gjorde jag det.

Här är jag. Strax innan jag halvsov lite.

Tråk

Jag vill att Salem al Fakir ska vara bra, han är ju en käck kille liksom, men konserten på Liseberg ikväll var ingen hit.

Egentligen är jag orättvis som blir besviken, för jag gillar ju inte alls hans musik. Men ändå.

Koncist sagt: Det var tråkigt.