Mitt liv är som Twin Peaks

Nu börjar mina pengar sina på riktigt.
Jag får kriga mig till a-kassa, trots att jag snällt betalat mina avgifter länge och väl innan den här arbetslösheten.
Igår tappade jag dessutom hoppet. Jag visste knappt att jag hade det, det är bara någon sorts inbygd positivism jag alltid brukat bära med mig, men nä. Nu är den försvunnen.
Det är helt stört och förjävligt att jag, som är en utåtriktad och arbetsam person med bra utbildning och betyg och käcka fritidsintressen och ideellt arbete i bagaget faktiskt på allvar inte tror att jag kan få ett kvalificerat jobb. Min utbildning är inte vatten värd på grund av att jag inte har haft de rätta praktikplatserna eller den rätta arbetslivserfarenheten. OCh det gör mig rosenrasande. Jag kollade avundsvärt igenom arbetsannonserna i tidningarna och insåg att det faktiskt finns folk som kan hitta sina framtida jobb genom annonser. Jag kan fan inte ens få en, av arbetsförmedlingen finansierad, praktikplats på något vettigt ställe.

Ja idag är jag sur och bitter.

Det värsta med det här sinnestillståndet är ju att nåt slut på fanskapet.

Men det som är bra är att det här är en dipp. Ungefär som i säsong 2 av Twin Peaks. Allt är asbra, sen blir det inte särskillt bra alls och det kommer ett konstigt sidospår med killen som åker iväg på sin motorcykel, men sedan blir det bra igen.

Mitt liv är som Twin Peaks. Tur för mig att säsongen tog sig i slutet.