Ja, på lördag också

Vissa telefonförsäljare är tåkigare än andra. Idag fick jag en sån. En tråkig. Fast han fick mig att att skratta hånfullt åt DN:s personalrekryterare.

Jag har DN gratis under ett par veckor. En skåning med jordens sömnigaste röst ringer upp mig. Han vill sälja mig en prenumeration.

- så... vad tycker du... då..?

- Tja, jag tycker inte att DN passar mig. Den är för stockholmscentrerad.

- Jahaoo... tycker du det på helgerna med..?

- Ja, det tycker jag på helgerna med.

Annars brukar jag ha en åsikt under veckorna och en annan på helgerna. Men inte den här gången.

Beatles, Phoebe och blomkål

Det här kokade min hjärna ihop i natt. En dröm alltså.

> Phoebe från Vänner är gravid. Gravidmagen är ett jättestort blomkålshuvud. Det får jag bära.

> Vattnet går. Vi skyndar ut till en skåpbil. Den körs av Joey från Vänner.

> Jag håller fortfarande i Phoebes gravidmage som är ett blomkålshuvud. Hon säger att det är ingen fara, hon behöver inte magen.
Så länge hon inte börjar blöda är det lugnt. Jaha.

> Sedan klättrar Beatles in genom bagageluckan. Och de har sina St Pepper-uniformer på sig.


Det kan hända att jag konsumerar mer populärkultur än min hjärna orkar hantera.
Eller att jag vill ha blomkål.

Man kan inte vara snygg jämt

Maria

jag behöver komma ut. jag dör här.

11:54Sandra

promenera hit dårå :D

11:55Maria

I will.

ska bara borsta tänderna.

och sminka mig. jag ser ut som ett vrak.

och inte ett snyggt restaurerat vrak.

ett fult.

Överpeppad och skakis

Jag kommer att behandla din ansökan precis som alla andra.

Neeeej! Gör inte det!

Lägg den överst. Lägg den åt sidan. Lägg den på ditt sängbord och dröm söta drömmar om mig och om hur bra jag skulle vara för jobbet.

Att söka jobb är som att vara förälskad.

Ena sekunden är livet jävligt rosenknoppande peachy. Andra sekunden ligger man i fosterställning i duschen.

Gött.

Tyra och socialismen

Tyra Banks show tog upp det delikata ämnet skoluniform - good or bad i dagens program. Hon är själv positiv till uniformens varande, men vill ju inte verka radikal för det.

"I'm not saying I'm a socialist or anything, I'm just saying that it worked out in my school."

Puh.

Höst i halländska Hjälm

Hösten är på ingång, men sommarvärmen är kvar. Äpplena är stora som hus och husen har verandor med sköna fåtöljer. Svampstuvning till middag och äppelkaka till efterrätt. Dagen då allt kändes som en fin sång och jag sa saker som Jävlar vilken naturupplevelse det här är! och menade dem på fullaste allvar.

Önsketänkandets förbannelse

Jag har fått tips om ett jobb. Ett jobb som jag verkligen skulle vilja ha. Jag tror att jag skulle passa perfekt. Peeeerfekt. Men jag blir helt paralyserad av önsketänkande. Jag får en chock av att det finns jobbmöjligheter som inte innebär att bli teknisk informatör eller skolfotograf och istället för att vara mitt lediga, trevliga, roliga jag blir jag nipprig och krystad. Hur ska jag kunna formulera världens bästa brev när jag har stirrig blick och en puls på 180?

Det får nog bli en promenad. Eller en jättesnabb springtur. Det kan ju kanske lösa alla mina enorma problem.

OD

Jag är inte en av de där personerna som äter saker och ting med måtta. Jag funkar inte så. Hittar jag något som jag gillar konsumerar jag det tills världens alla förråd är tömda (folk som kör mycket bil kanske känner igen sig i det).

Min topp 3 just nu:
> Chai. Jag dricker kopiösa mängder kardemummastinnt chai - vi snackar ett flertal liter per dag.
> Äpplen. Jag har ont i magen, men höstäpplen är bannemej det godaste som finns. Näst efter chai-te.
> Yoghurt. Vad kan jag säga. Jag har börjat köpa naturell yoghurt för att kunna trappa ner.

Jag behöver ett jobb. Ett jobb som leder mig bort från min vattenkokare. Annars kommer jag att av avlida av en koffeinöverdos.

Mitt liv är som Twin Peaks

Nu börjar mina pengar sina på riktigt.
Jag får kriga mig till a-kassa, trots att jag snällt betalat mina avgifter länge och väl innan den här arbetslösheten.
Igår tappade jag dessutom hoppet. Jag visste knappt att jag hade det, det är bara någon sorts inbygd positivism jag alltid brukat bära med mig, men nä. Nu är den försvunnen.
Det är helt stört och förjävligt att jag, som är en utåtriktad och arbetsam person med bra utbildning och betyg och käcka fritidsintressen och ideellt arbete i bagaget faktiskt på allvar inte tror att jag kan få ett kvalificerat jobb. Min utbildning är inte vatten värd på grund av att jag inte har haft de rätta praktikplatserna eller den rätta arbetslivserfarenheten. OCh det gör mig rosenrasande. Jag kollade avundsvärt igenom arbetsannonserna i tidningarna och insåg att det faktiskt finns folk som kan hitta sina framtida jobb genom annonser. Jag kan fan inte ens få en, av arbetsförmedlingen finansierad, praktikplats på något vettigt ställe.

Ja idag är jag sur och bitter.

Det värsta med det här sinnestillståndet är ju att nåt slut på fanskapet.

Men det som är bra är att det här är en dipp. Ungefär som i säsong 2 av Twin Peaks. Allt är asbra, sen blir det inte särskillt bra alls och det kommer ett konstigt sidospår med killen som åker iväg på sin motorcykel, men sedan blir det bra igen.

Mitt liv är som Twin Peaks. Tur för mig att säsongen tog sig i slutet.

Kärlek i flera former

I fredags åkte jag till Kalmar. Målet var Öland eftersom en mycket god vän gifte sig där i lördags. Vi stannade på vägen och gjorde glasriket, så som man bör. Vid första stoppet köpte jag - flickan men den gråtande plånboken - bestickset x 2 och glas x 8.

Mina bestick var det sista jag tänkte på innan jag somnade i en annan god väns lägenhet på Esplanaden i Kalmar.

Idag har jag invigt dem. Gaffeln var mycket behaglig. Seten är så snygga och precis vad jag har letat efter länge och väl: tjusiga och funktionella. Och billiga. Eller ska jag säga prisvärda kanske.
Åh mina bestick. Jag blir lite varm inombords när jag tänker på dem. Jag är sjuk.

Sedan köpte jag glas från Ittala också. De är också extremt fina och funktionella och asbra, men hamnar ändå i skuggan av besticken. Det är det mycket som gör. Hamnar i skuggan alltså.


Bröllopet måste bara nämnas också innan jag återgår till mina sedvanliga mer poporienterade skriverier. Det var fint. Finfinfint. Jag hade fantastiskt roligt. Jag gjorde drastiska dansmoves och kramade brudparet. Tårtan var god och serveringspersonalen hade stenkoll på mina matidéer - vad som kan ätas och vad som icke kan ätas. Och med en närmare 1000 år gammal kyrka, Borgholms slottsruin som festlokal, goda vänner, roliga bordsgrannar och ett fantastiskt brudpar är det hopplöst svårt att misslyckas. Tillställningarnas tillställning.


Så nu då;
Mina öron är kära. Jag såg honom i morse på UR:s stolthet Garage. Armand Mirpour.
>> Lyssna. Och kolla.
Det är fina grejer.