Man hade kanske hoppats på att jag skulle ligga inne med en och annan spaning från kontinenten i väst, alltså Amerika - den sydliga varianten - men nej. Jag har inte tagit del av allt för mycket regelrätt populärkultur, men en del fotboll och en sak står klar. Det går inte att över huvudtaget jämföra de sydamerikanska fotbollsfansen med de svenska.
De spelar inte i samma liga. Framförallt inte musikaliskt sett. Eller tja, de spelar inte i samma liga på väldigt många fler sätt, men hur som haver; det svänger på läktarna i sydamerikatt.
Ramsorna som sjungs där skulle med enkelhet kvala in i schalgerdängornas allsångsrike. När svennarna brölar ut sina testosterondränkta känslor på Sveriges arenor dansar man sig igenom matcherna i Chile och Argentina.
Allra tydligast var det när La Boca Juniors spelade hemmamatch i Buenos Aires, Argentina. Stadion, som precis som laget fått sina färger från den svenska flaggan, var inte ens halvfull. La Boca hade spelat dåligt och var på väg att förlora ytterligare en match. Men ändå var det inte tyst en sekund på läktarna. Sångerna, för man kan inte ens kalla dem för ramsor, avlösta varandra. När motståndarna gjorde mål sjöng vi högre, när vi gjorde mål lyftes taket. Det var oemotståndligt gemytligt. Och detta var hos ett lag, i en klack, vars matcher är ökända för att vara en farlig plats - inte minst för turister.
Visst, det är säkert farligt ibland, folk har till och med blivit skjutna, men shit shit shit vad det enbart var härligt när jag var där. Inte ens Argentinas piskande vinterregn gjorde något. När det ackompanjerades av lite sambatakter blev det nästan lite skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar