Men schyrre, inte en till höst.

Jag vet, vi är inte där än.
Men jag är så extremt oredo för ytterligare en höst. Det här är inte ok. Mitt svenska, soltörstande sinne pallar inte med mer mörker och kyla. I och med att jag drog till södra Chile precis när den svenska våren började spira så missade jag hela första halvåret av gröna knoppar och ljusgrönt gräs.
Istället bosatte jag mig i ett höstlandskap med gula löv och hela baletten. Sen blev det vinter med en segdragen kyla som inte var att leka med. Så nu är jag inne på min andra månad med sol och ljus.

Jag vill inte ta på mig flanellskorta, läsa om höstmode, tända värmeljus och höra regnsmatter mot fönstret. Nej. Jag säger bestämt nej.

Alla höstindikationer kan dra åt skogen. För jag bryr mig inte. Jag vägrar.

Jag ska bannemej make it up to myself och ha sommar ända fram till oktober. Minst.

Pördigt. Eller ska jag säga perd-ey?

Antingen är hon en komiskt geni.
Eller så är hon lite vidrig.

>> Mogis egna ordbok.

Snygg på scen

Way out wests andra och sista dag resulterade, lite förvånande, i att favoritkonserten var med Patrick Wolf. Alltså inte Lily Allen vilket jag hade förväntat mig.
Min vän HD favoriserade däremot Teddybears. Vi var båda överraskade av hur snygga, eller heta kanske är ett bättre ordval, vi tyckte att våra favoriter var på scen.

Maria: Alltså, det är förvånansvärt hur sugen man kan bli på en jättegayig kille i väldigt osmickrade byxdress.
HD: Alltså, jag är förvånad över hur hett det är med gubbar med björnhuvuden.


Nu är det bara 360 dagar kvar till nästa års höjdpunkt. Nedräkningen har börjat.

Måste hinna med allt

Det är här nu. Årets roligaste måste. Way out west. För det är sannerligen inte något alternativ att inte gå. Det är ett måste. Oavsett hur ekonomin ser ut (oavsett allt egentligen). Det vore själadödande att inte gå. Om Sveriges bästa festival går av stapeln utanför min dörr så är jag där. Punkt.

Men nu är det så att Göteborgs stad har valt att lägga Göteborgs Kulturkalas samma vecka. Detta innebär att det finns en massa gratiskultur i stan som man också vill ta del av. Därför blev första klubbkvällen med Way out west lite hetsig.

> Först hämta ut banden.

> Sedan Hello Saferide på Götaplatsen.

> Sedan sangria.

> Sedan Bob Hund på Götaplatsen.

> Sedan gå mitt i konserten för att möta upp folk, fixa band till dem och gå med stormsteg mot Kajskjul 8.

> Sedan stå i lång och oroväckande kö på Kajskjul (vilket var ett oplanerat moment och jag hann känna smaken av själadöden när jag trodde att vi inte skulle komma in).

> Komma in på Kajskjul efter att ha haft ett gäng unga knaspackade och rätt otrevliga stockholmtjejer bakom sig i kön som hetsade vakten att vara en go gubbe och släppa in dem.

> Se Timo och Joel Alme på Kajskjul.

Så var festivalen igång. Ingen själadöd så långt ögat når. Som det ska va.

Idag blir det många måsten på en och samma dag. Spelschemat är helt bananas. Dagen avslutas med Anthony & the Johnssons, Glasvegas, Röyksopp, Fever Ray och Arctic Monkeys? Alla på samma gång. Bananas I'm telling you.

Hello Saferide i solskenet på Götaplatsen.

Joel Alme i dunklet på Kajskjul.

Fotbollskultur

Straight outta Temuco och tillbaka i Göteborg. Inget mer latsideliggande när det kommer till bloggen längre. Jag har acklimatiserat mig mer än väl och ursäkter har inget här att göra.

Man hade kanske hoppats på att jag skulle ligga inne med en och annan spaning från kontinenten i väst, alltså Amerika - den sydliga varianten - men nej. Jag har inte tagit del av allt för mycket regelrätt populärkultur, men en del fotboll och en sak står klar. Det går inte att över huvudtaget jämföra de sydamerikanska fotbollsfansen med de svenska.

De spelar inte i samma liga. Framförallt inte musikaliskt sett. Eller tja, de spelar inte i samma liga på väldigt många fler sätt, men hur som haver; det svänger på läktarna i sydamerikatt.

Ramsorna som sjungs där skulle med enkelhet kvala in i schalgerdängornas allsångsrike. När svennarna brölar ut sina testosterondränkta känslor på Sveriges arenor dansar man sig igenom matcherna i Chile och Argentina.

Allra tydligast var det när La Boca Juniors spelade hemmamatch i Buenos Aires, Argentina. Stadion, som precis som laget fått sina färger från den svenska flaggan, var inte ens halvfull. La Boca hade spelat dåligt och var på väg att förlora ytterligare en match. Men ändå var det inte tyst en sekund på läktarna. Sångerna, för man kan inte ens kalla dem för ramsor, avlösta varandra. När motståndarna gjorde mål sjöng vi högre, när vi gjorde mål lyftes taket. Det var oemotståndligt gemytligt. Och detta var hos ett lag, i en klack, vars matcher är ökända för att vara en farlig plats - inte minst för turister.

Visst, det är säkert farligt ibland, folk har till och med blivit skjutna, men shit shit shit vad det enbart var härligt när jag var där. Inte ens Argentinas piskande vinterregn gjorde något. När det ackompanjerades av lite sambatakter blev det nästan lite skönt.