Jag kräks. Och ärligt talat så gråter jag nästan. Jag tittar på Jamie Oliver granskar: Kycklingindustin och det finns inte ord för hur vidrigt jag tycker att det är. Det är kväljande och jävligt och helt vedervärdigt. Jag förstår inte hur man kan vilja stödja en sådan industri, hur man kan äta kyckling, eller annat kött för den delen, och blunda för hur djuren behandlas.
Sedan förstår jag mig inte på dubbelmoralen i Jamie Olivers programidé, men jag har å andra sidan inte sett många minuter av programmet. Killen har ju i flera år lagat mat, sagt spice it up a notch och även om en och annan vegetarisk rätt har slunkit fram är det kötträtter som har vart grejen. Och nu visar han pedagogiska och övertydliga exempel på hur uppfuckad köttindustrin är. Men hej – jag klagar inte. Kanske är poängen att konsumenterna ska hålla sig till ekologiskt, det är åtminstone en bit på vägen mot en mindre ignorant djur/mat/miljöattityd.
I lördags var jag på Nordpolens spelning här i Göteborg. På Fängelset. Som tydligen är en ungdomsgård. Inget fel med ungdomsgårdar, men när den skrala publiken bestod av kanske 20 stycken 16-åringar, ett litet gäng personal och jag så erkänner att jag kände mig lite malplacerad. När herr Nordpolen själv ser ut att vara kring 18 och spelar en naiv electropop och sjunger texter tagna ur en typisk tonårsdagbok blev det lite som att kolla på någons lillebror och hans band ta några första, rätt stapplande, steg. 
Fast jag gillade ju det. Jag är hopplöst svag för katchiga synthmelodier. Scenkläderna var ju dessutom förföriskt nostalgiska. Men någon sjukt bra spelning var det inte. Den var snarare bedårande och sympatisk, men jag är ganska säker på att det inte var vad Nordpolen siktade på (han siktade nog på några 16-åriga hjärtan som stod framför scen. Och där träffade han nog rätt så vitt jag kunde se).
