Emot inombords

Jag börjar glida in i en Håkan Hellström-fas värdig vilken 15-åring som helst. När jag försökte komma fram till vad jag kände, vad jag ville och det första jag kommer på är ett Håkancitat. Ge mig nåt som tar mig någonstans. Sedan kom jag inte på nåt som bättre beskrev det jag ville. Det är väl bara till att vänta på nästa spår. Ramla på långgator och sånt.

Sommarvind och allt det där

Förra sommaren lyssnade jag på Austras The beat & the pulse.
Jag kan sätta hundra spänn på att jag kommer lyssna på den här när jag cyklar ut till havet på min långsemester. Det hör man ju, bra driv på tramporna, och lite konstpaus i nedförsbackarna.

Jobb jag inte vill ha

Det här var nog sen värsta arbetsannons jag sett på länge.

Jag känner att jag hellre hugger av mig huvudet än ringer nåt nummer och "säljer in mig på 20 sekunder".

Maj, vart tog du vägen?

Det här vädret. Jag är inte nöjd. Det är ju så satans kallt. Och blött.

Har plockat fram kängorna igen och de gör mig lika lycklig nu som för ett halvår sen. Väta och kyla gör sig icke besvär, mina skyddande veggie-kängor är mig kär.

Hemmavid

Jag har bott i min lägenhet i tre år den här sommaren.
Jag hade varit i Chile och jobbat några månader och när jag kom hem, till min temporära bostad i pappas garage, mötte pappa mig och verkade ha nånting jobbigt att berätta.

Han hade fått reda på att lägenheten kunde bli min lite tidigare än väntat. Han tänkte att det skulle vara jobbigt för mig, arbetslös och pank som jag var. Plötsligt skulle jag ju få en betydligt högre hyra, betydligt tidigare..

Jag tyckte inte att det var så jobbigt att inte behöva bo i min fars garage. Om man säger så.

Det var sommaren 2009, det regnade mycket, jag hade inget jobb och var tjock efter min chilediet bestående av empanadas och friterat bröd. En underbar sommar.

Har ni fest eller?

De skojar till det på svt.

Värsta varvet

Jag sprang mitt andra götbeorgsvarv igår.
Idag är jag halt och lytt.

Jag har inte alls haft samma löplust det här året. När jag förra året gärna valde bort annan träning till förmån för att få springa har läget varit tvärtom i år. Jag har sprungit, men hellre gjort nåt annat.
Jag gjorde ett försök med ett träningsprogram, men tappade peppen totalt då.
Jag har väldigt svårt att hantera krav och förväntningar när det kommer till träning. Men jag älskar ju att träna. Jag behöver inte vara bra, men jag vill bara inte känna mig dålig.

Träningen har alltså gått sådär, och jag har inte gjort min sjukgymnastik alls.
Ett fantastiskt recept på framgång!

Allt gick ganska dåligt, vätska, skoskav, knän, flås. Jag märkte att jag sprang lite för långsamt för att slå förra årets tid (1.53). Försökte öka, men jag pallade inte.
När det var 6-7 km kvar började höfterna göra jävligt ont. För varje steg högg det till av smärta. Jag profylaxandades och fokuserade på att sätta ena foten framför den andra. Fortsätt spring.
Spring spring spring.

"Springa" är väl att ta i. Jag hasade mig i mål på 1.58.
Då var jag helt knäckt. Förstörd. Fy fan vad ont jag hade. Det kändes som det värsta jag varit med om i hela mitt liv.

Nu ska jag viga mitt liv mer åt sjukgymnastik och mindre åt Ben & Jerrys-glass.

Helt slut och lite ledsen.

Va inte över mig

Jag gör varje år en spotifylista som heter fantasifulla grejer som 2010, 2011 eller kanske 2012.
Det är på många sätt ett jävla gissel att enbart tillåta sig att lägga till låtar som (verkar) vara släppta samma år.

En av låtarna på min 2012-lista (som är rekordkort hittills) är Wild at hearts Darling.
Den är inte den bästa låten på listan, men raden Darling don't get over me - get under me instead fastnar nåt så otroligt i hjärnan.

Jag vet inte om det känns helt lovande att ha den raden som årets soundtrack.
Men nu är det försent att ändra sig.

BFF

Jag gillar tanter som är kompisar. Få saker får mig att längta efter ålderns höst, men jag vill också bli gammal och fortsätta promenadprata eller sitta på skvallerbänkar med mina bästisar.

Sabotage

Det 1998 och jag, SB om MT var på en musikmässa. MTV var där och vi fick göra en låtönskning. Det var _hur_stort_som_helst.
Jag sa på märklig amerikanska att jag lyssnade på "rock" och sedan önskade vi Intergalactic med Beastie boys.
Det var kanske inte rock. Men Beastie boys var ju så jävla bra.

Adam Yach har dött, 47 år gammal. I cancer.
Här är en enormt lång, men rolig, Beastie boys-video.

Osociala medier och de nya kompisarna

För ett tag sedan började jag följa Dennis Lyxén på twitter och Zooey Deschanel på instagram. Förutom att dessa två stulit ALL min vilja att blogga har de även en förförande förmåga att få en känna sig lite bundis med celebriteterna.
Det var min förhoppning. Det är nu det händer, det är nu vi blir bästisar. Zooey, Dennis och jag.

Men fan vad dåligt det går.

Jag får den där fina låtsaskänslan när Zooey instagrammar bilder från filminspelningar och nymålade naglar.
Men jag får noll känsla med Dennis. Noll.

Jag funderar på att avfölja dem båda två och komma tillbaka till verkligheten.

(men om nån vill följa mig heter jag som bloggen på båda ställena.)