Kaos och sinnesförvirring

Å herre min je vad jag är stressad. Vanligtvis brukar jag kunna styra upp mina stressade situationer (åtminstone de som beror på jobb och andra världsliga saker) med några hederliga listor. Penna och papper is the shit. Men icke den här gången.

Jag ska inte ljuga, jag har visst ett par listor (att blogga står inte på en enda en av dem dock) men just nu är det så pass mycket kaos att min hjärna har softdeleatat vissa uppgifter så jag kommer inte ens ihåg dem om jag anstränger mig. Jag upptäckte till exempel på jobbet idag att jag helt och hållet glömt av att göra två rätt viktiga grejer. Allt ordnade sig, men jag tror att det är uppenbart att jag är redigt mycket vimsigare än vanligt. Jag skyller allt på min ostrukturerade mejlinbox. Jag har aldrig styrt upp någon ordentlig ordning där, vilket inte har varit någon fara förän nu. Nu har alla gått bananas samtidigt och kaoset i inboxen är ett faktum.
Att jag dessutom har deadline för mina recensioner den här veckan på ett gäng nya skivor, som jag fick förra veckan men inte har hunnit lyssna på, gör ju att jag måste springa hem från ett jobb för att sätta mig med ett annat. Min strategi är att jobba mycket och sova lite. Vad kan gå fel?

Åh vad jag längtar till lördag. Då ska jag vila, titta på tvserier och bara götta mig åt att jag inte behöver göra en massa saker. Kanske är jag bakis också för på fredag är det julfest med jobbet.

Kallt och jävligt

Fy bövelen vad det har blivit kallt. Jag var i Stockholm i helgen och fick uppleva höst/vinterns första regelrätta snökaos. I en inte särskillt brant backe fastnade givetvis bussen. Jag var hands on och hjälpte till med grus och grejer där i snöovädret. Men sen kom nästa buss och den var jag ju faktiskt tvunen att ta. Jag önskade busschauffören lycka till och sprang i väg.
Imon blir det min råvarma jacka från förra året. God bless råvarma jackor. Skit samma att jag ser ut som hej kom och hjälp mig jag är en michelingubbe. Så länge jag slipper förfrysa på väg till jobbet (och springer från bussen för att slippa spendera mer tid än nödvändigt på den hopplöst tråkfula parkeringsplatsen på Backaplan) så är jag glad. Dunjacka i herrmodell som jag fyndade i Norrköping - here I come.

Mört kött

Eftersom fredagen till viss del gick i dekadensens tecken tänkte jag råda bot på min seghet med en redig promenad. Jag kombinerade nöje med nöje och promenerade till Erikshjälpen och tog mig sedan en sväng i Änggårdsbergen. Jag hade två recensionsskivor jag ville lyssna igenom och sa till mig själv att innan jag kom hem skulle jag ha kommit igenom båda skivorna minst en gång. vad jag inte hade med i min beräkning var att båda banden (framförallt det senare); Iglu & Hartly och Noblesse Oblige, har gjort sjukt långa skivor. Resultatet blev promenad i drygt två effektiva timmar på geggiga skogsvägar. Herre vad lår var möra när jag fick komma hem tillslut. Sista halvtimman blev jag bara mer och mer ilsk på skivjäveln som bara fortsatte och fortsatte. Tur att jag är blödig naturromantiker med en soft spot för fint ljus så att lite vackert höstväder kan få mig att glömma av att vara sur.

Skamvrån nästa!

Skämmes! Banne mej. Jo, jag placerar mig själv i skamvrån och för att begrunda mina fåtaliga bloggposter. Jag går omkring hela dagarna med små finurliga idéer som jag vill skriva om här, men likväl försvinner tiden till en hejdlös mängd måsten om kvällarna och inte blir det några inlägg publicerade då.
Men nu lovar jag bättring.
Vi har förresten haft rimstuga på jobbet. Jag blev riktigt grym efter lite uppvärmning. Sedan fick min arbetskamrat för sig att vi bara fick prata med varandra på rim. Det var helt och hållet ohållbart och avblåstes efter cirka 2,5 minuter.

En i gänget på Fängelset och Nordpolen

I lördags var jag på Nordpolens spelning här i Göteborg. På Fängelset. Som tydligen är en ungdomsgård. Inget fel med ungdomsgårdar, men när den skrala publiken bestod av kanske 20 stycken 16-åringar, ett litet gäng personal och jag så erkänner att jag kände mig lite malplacerad. När herr Nordpolen själv ser ut att vara kring 18 och spelar en naiv electropop och sjunger texter tagna ur en typisk tonårsdagbok blev det lite som att kolla på någons lillebror och hans band ta några första, rätt stapplande, steg.

Fast jag gillade ju det. Jag är hopplöst svag för katchiga synthmelodier. Scenkläderna var ju dessutom förföriskt nostalgiska. Men någon sjukt bra spelning var det inte. Den var snarare bedårande och sympatisk, men jag är ganska säker på att det inte var vad Nordpolen siktade på (han siktade nog på några 16-åriga hjärtan som stod framför scen. Och där träffade han nog rätt så vitt jag kunde se).

Välkommen till helvetet

Jag kräks. Och ärligt talat så gråter jag nästan. Jag tittar på Jamie Oliver granskar: Kycklingindustin och det finns inte ord för hur vidrigt jag tycker att det är. Det är kväljande och jävligt och helt vedervärdigt. Jag förstår inte hur man kan vilja stödja en sådan industri, hur man kan äta kyckling, eller annat kött för den delen, och blunda för hur djuren behandlas.
Sedan förstår jag mig inte på dubbelmoralen i Jamie Olivers programidé, men jag har å andra sidan inte sett många minuter av programmet. Killen har ju i flera år lagat mat, sagt spice it up a notch och även om en och annan vegetarisk rätt har slunkit fram är det kötträtter som har vart grejen. Och nu visar han pedagogiska och övertydliga exempel på hur uppfuckad köttindustrin är. Men hej – jag klagar inte. Kanske är poängen att konsumenterna ska hålla sig till ekologiskt, det är åtminstone en bit på vägen mot en mindre ignorant djur/mat/miljöattityd.

Estocolmo baby!

Stockholm levererar. Banne mej. Helgen spenderades i Hufvudstaden och den gör vad den kan för att leva upp till sitt epitet som storstad. Vi har självklarheterna som att man inte får bord på restaurangerna en fredagskväll utan att ha boka i förväg (även om vi trots allt tillslut lyckade med konststycket), obefintliga parkeringsplatser och långa köer till klubbarna – det räknar jag med. Sedan har vi även viss kändisspotting. Sven Wollter cyklade förbi mig på stan och jag tror minsann att jag såg ena snubben i Snook (som jag även såg förrförra gången jag härjade runt i Stockholm – kanske stalkar han mig). Men grädden på storstadsmoset är helt klart att jag möttes av en polispiket när jag och min kompis Carin gick ut ur hennes lägenhet på lördagsförmiddagen.

Polisen: har nu sett några läskiga typer här?
Carin & Maria: Eh. Nä.

Carin släppte in dem i huset och visade var cykelförrådet låg. Jag gav dem några tidningar som de kunde kila upp förrådsdörren med. Close encounter med den beryktade storstadkriminaliteten.