Forever Lulu forever

Igår såg vi den bästa filmen på länge.

Den hade allt.

• En Patrick Swayze
• En Melanie Griffith

• Mycket mentalsjukdom
• Ett barn som dör leukemi
• En del otrohet
• Ett självmordsförsök
• En snabbis på flygplanet med främling
• Ett bortadopterat barn
• Ett kort på en katt
• Ett nakenbad

• Ett mycket stämningsfullt soundtrack.
• En bra slogan:
Forever Lulu - forever wild, forever crazy, forever out of control.

Vad är det för typer som röstar på imdb?

Den här filmen har ett medel på 5,6. Hur gick det till?

Apropå Musse

Letade efter en bild, men snubblade över en blogg.

En resa utan dig är bloggen där Musse Hasselvall lider ut sitt ex. Han reser omkring och ältar sin havererade relation.

Jaha tänkte jag. Vad symboliskt. Han bloggar under den där resan som de bokade in tillsammans, men som den han får åka på själv.

Men nej.

Det här är en blogg som påbörjades 2009.

Tjugohundranio.

Herregud.

Hjärtesorgen bara fortsätter.

Misären, lidandet, resebilderna.

Jag älskhatar den redan.

PIcknickfestival

Nån gång efter åtta på kvällen, post box pre sömn, lagom till att det blivit skugga och mygginferno i skogsbrynet var det dags att testa Picknickfestivalen.

Följande observationer gjordes:

• Uppstyrt! Inte alls tre övervintrade tjommar som roddat i ordning det här inte. Närå. Fint ska de va.

• Jag är gammal och gillar tanken med en festival där man får sitta ner hela tiden.

• Jag är matglad och gillar tanken med en festival där man får fika hela tiden.

• Varför är Musse Hasselvall konfrencier?

• Många sjuttonåringar.

• Dagens sjuttonåringar är mer stylish än vad jag någonsin varit.

• Almedal är alldagliga. Suck. Det var ju synd.

• Kraa var en kul överrakning. Uppmanade till vals framför scen. Bäst var de när de inte sjöng (så högt).

Infinite arms

Det har gått nån vecka eller två nu sedan Band of horses släppte sin senaste skiva. Och jag kan inte sluta tänka på hur svängig den där. I ordets mest förvirrade bemärkelse.

Det är ju tralligt.

Lyssna på exempelvis Dilly eller Older.

Jag gillar det. Tror jag. Jag ogillar det inte i alla fall.

Men vad hände?

Är det det här som kallas utveckling, eller kallas det Sony Music?

Inte tråk

Lisebergsbesök nummer 2 innebar ett rejält uppsving konsertmässigt. När mitt omdöme efter Salem blev ett koncist "tråkigt" så kan jag gå via ett "ojämt" till "sjukt bra" när vi pratar om gårdagens spelning med Augustifamiljen igår.

Men det är ju gästvokalisterna som gör det.

Gäst 1: Elin Ruth Sigvardsson. Bra.

Gäst 2: En mer okänd man. Blek.

Gäst 3: Moneybrother-Anders. Bra. Full?

Gäst 4: Johnossi-John. Sanslöst bra.

Alltså. John Engelberts röst går inte av för hackor. Jäklars.

Min (lesbiska) vän sa att hon ville bära hans barn.

Nu omvärderar jag Johnossi.

jj och sommaren

I vintras lyssnade jag om och om och om och om igen på jj:s Let go och drömde om att ligga vid havet, vara solvarm och inte sjunga med i raderna:

baby we were born for fun

or maybe to sleep in the sun.

Igår gjorde jag det.

Här är jag. Strax innan jag halvsov lite.

Tråk

Jag vill att Salem al Fakir ska vara bra, han är ju en käck kille liksom, men konserten på Liseberg ikväll var ingen hit.

Egentligen är jag orättvis som blir besviken, för jag gillar ju inte alls hans musik. Men ändå.

Koncist sagt: Det var tråkigt.