Inte tråk

Lisebergsbesök nummer 2 innebar ett rejält uppsving konsertmässigt. När mitt omdöme efter Salem blev ett koncist "tråkigt" så kan jag gå via ett "ojämt" till "sjukt bra" när vi pratar om gårdagens spelning med Augustifamiljen igår.

Men det är ju gästvokalisterna som gör det.

Gäst 1: Elin Ruth Sigvardsson. Bra.

Gäst 2: En mer okänd man. Blek.

Gäst 3: Moneybrother-Anders. Bra. Full?

Gäst 4: Johnossi-John. Sanslöst bra.

Alltså. John Engelberts röst går inte av för hackor. Jäklars.

Min (lesbiska) vän sa att hon ville bära hans barn.

Nu omvärderar jag Johnossi.

Nu kan du få mig så lätt

Det är lite magiskt. Jag är nyss hemkommen från Håkan Hellströms (årliga) konsert på Liseberg och det slår aldrig fel. Jag blir så… kär. I allt. Jag blir somrig och nostalgisk. Kanske lite för nostalgisk för jag blir alltid melankolisk också. Och dansig, dansig, dansig såklart.
Till vardags är jag inget over the top-fan även om jag gillar honom, men efter varje konsert säger jag alltid för mig själv (eller högt till andra) att jag ääälskar Håkan. Det blev helt enkelt ett klockrent avslut på en härlig konsertsommar. För nu är hösten här. Krispig och fin. Nästa konsert blir inomhus.