Public service por favor

Det har vart en höjdarkväll på teve. Eller det är inte sant överhuvudtaget, "höjdarkvällen" varade mellan 20.00 - 21.30 och berörde endast svt. Och ok, TV4 kan få vara med på ett hörn.
Först visades en konsert med Robyn. Jag älskar Robyn. Hon gör grymt bra musik (på eget bolag), är cool, snygg, ödmjuk och driftig. Det känns gött att ha någon att se upp till och något sträva mot. Lite coolare, lite ambitiösare, lite självsäkrare. Ja, det finns alltid utrymme för utveckling.

Därefter var det Dom kallar oss artister med Lykke Li. Ett favoritprogram med ytterligare en favorittjej. Hon är jädrigt bra live. Och på skiva. Men verkligen live.
Jag gick på min första Lykke Li-konsert i våras. Hon är högkoncentrerad inspiritation och hennes energi smittade av sig så att jag fick en ordentlig (och ganska oförklarlig) ego-boost av att bara vara där.

Sen var det lite mer Robyn live på grammisgalan, men vem orkar kolla på snajdiga galor? Det är bara styltigt, obekvämt och trist.


Topp 5 konserter 2008:

1. Robyn, Arvikafestivalen
2. Håkan Hellström, Way out west
3. Hot chip, Arvikafestivalen
4. Broder Daniel, Way out West
5. Lykke Li, Nefertiti (Göteborg)

Det känns som att jag har glömt bort större delen av året. Kanske är det så. Men listan ska nog vara såhär.

Nu kan du få mig så lätt

Det är lite magiskt. Jag är nyss hemkommen från Håkan Hellströms (årliga) konsert på Liseberg och det slår aldrig fel. Jag blir så… kär. I allt. Jag blir somrig och nostalgisk. Kanske lite för nostalgisk för jag blir alltid melankolisk också. Och dansig, dansig, dansig såklart.
Till vardags är jag inget over the top-fan även om jag gillar honom, men efter varje konsert säger jag alltid för mig själv (eller högt till andra) att jag ääälskar Håkan. Det blev helt enkelt ett klockrent avslut på en härlig konsertsommar. För nu är hösten här. Krispig och fin. Nästa konsert blir inomhus.