Helgens hjältedåd

Mitt födelsedagskalas i lördags blev kanon och jag har haft en riktigt fin helg med långväga gäster och utklädda vänner. Maskerad kan vara så svårt, man vet aldrig hur mycket folk kommer att anstränga sig. Kanske är det därför man alltid blir blown away av folks kreativitet och uppfinningsrikedom. På min 25-årsfest fanns Supergirl, Robin (aka Batmans vapendragare), Wonder Woman x2, Marilyn Manson (musikhjälte), en sjuksöterska (vardagshjälte), Chalies änglar, Flash Godon, Gordon Freeman, en gladiator och många fler. Fantastiskt.

Helgen var delvis sjukt stressig och delvis sjukt passiv. Men kontentan blev en hit. Här är min topp 5 från helgen som gick.

1. Utklädda vänner som sjunger ja må hon leva för mig (herregud vad ni ser knäppa ut sa jag när de tystnat)
2. Stockholmsbesök av Sophie, Frida och Carin (kolla in Carins blogg med kollage från festen)
3. Att träffa Elin igen efter hennes sydamerikaresa
4. Calles oväntade spontankram när han träffade Elin
5. Frides jag-tror-att-jag-är-sjuk-ågren efter att han spytt i badkaret väldigt sent på festen

Succé. Banne mej.

Bakning ger (uppenbarligen) sömnlöshet

Åhå, jaja. Vilken vecka. Jag är helt slut, men än är veckan inte slut. Jag får helt enkelt vila nästa vecka. Den här veckan har jag haft mycket att göra på jobbet, men det är inte det som tröttat ut mig. Nä, det är alla förberedelser inför min stundande 25-årsdag som har tagit oplanerat mycket tid och energi. Det har storhandlats i omgångar, tyg har inhandlats, outfit har sytts och framför allt har tårtor, kakor och bullar bakats.

Det jag har kvar att göra nu:
sprätta bort guldemblem och sy på nytt (större och snyggare)
sy andra guldattiraljer (diadem, skärp och armband) till outfiten
göra gräddtårta.

Det är inte så mycket. Gött.

Tyvärr känner jag att jag måste göra lite annat också:
städa (!)
fixa partyplaylist (jätteprojekt p.g.a. kraschad dator)
träna (bli av med myror i benen och stress i bröstet)
sola (fast varför det?)
köpa plastglas och andra partyprylar
göra en poängpromenad
testa drinken som ska bli festbål (åh så jobbigt)

Ikväll får jag finbesök och då vill jag vara så gott som klar. Men det kommer jag inte att vara. Jag hinner helt enkelt inte. Men om jag är helt färdig med min outfit + att jag får sova mycket (vilket innebär tupplur ikväll) är jag helt nöjd.

Idag har jag redan listat en massa saker men här kommer en lista över saker jag har fixat och bakat som ska ätas på födelsedagskalaset (i antagligen godast-ordning):

• Glass- och marängtårta
• Oscar II-tårta
• Pizzabullar
• Chokladmuffins med hallontopp
• Bål med Absolut mango (den som ska provsmakas ikväll)

Nästa gång jag har jättepartaj ska jag be om hjälp.

Vaddå endorfiner?

Jag tittar på Stranded på tvåan. En dokumentär om flygplanskraschen i Anderna på 70-talet. Samma krash som filmen Alive bygger på. De är standsatta mitt i ingenstans i de snöiga bergen och blir inte räddade förän efter 2 månader och vid det laget har de ätit människokött för att överleva. Jag har aldrig haft mycket till övers för spelfilmen, men den här dokumentären är otroligt gripande. Vilken ångest, vilken hopplöshet.

Jag tränade idag. Har inte gjort det på länge på grund av förkylningar och sådant. Jag inser att jag är lite av en träningsdiva när jag går på passen. Jag gör inte mycket väsen av mig, står gärna i ett eget hörn och pratar inte med folk. Men finns en hel del saker som irriterar mig. Jag har gått från pass som har vart för tråkiga och jag har bytt ut rörelse i aerobicpass till snyggare, roligare steg.
Jag stör mig inte på nervösa, nya ledare – de känner jag bara sympati med – men här kommer en lista på andra saker som stör mig när jag tränar.

Jag stör mig på:

1. Ledare som sjunger med i musiken
2. Ledare som säger bara 4 till när de vet att vi har 8, 12 eller 100 repetitioner kvar
3. Överhurtiga träningsmänniskor som tjoar och tjimmar under passen
4. När gruppen uppmanas sjunga eko på låtar, men sjunger fel.
   Ex:
   Avril Lavinge: Hey, hey, hey!
   Gruppen: Hey, hey, hey!
   Avril Lavigne: Hey, hey, ho!
   Gruppen: Hey, hey, hey!
5. Min egen entusiam när det kommer en Maroon 5-låt

Jag har sytt en outfit till en kommande fest. Det tog jättelång tid. Eftersom jag uppenbarligen är jättelångsam. Det kommer antagligen bilder på den fräscha kreationen efter att festen gått av stapeln.

Musik, snö och svordomar

Jag vill vara musikalisk. Are. Musikaliskare. För jag kan sträcka mig till att jag är lite musikalisk, jag har ju taktkänsla och allt det där, men det finns ju en hel del kvar att önska. Igår satt jag med när en kompis analyserade en skiva, alltså satt och tog ut låtarna på piano. Han lyssnade lite, spelade lite, sjöng en strof och sen var det klart. Hej gehör. Det fascinerade mig omåttligt. Så vill jag också kunna göra.

Jag försökte stämma min gitarr efter tonen i min fasta telefon. Det gick jättedåligt. Jag kapitulerade och lånade till mig en digital stämmapparat.
Sedan spelade jag lite innan jag blev besviken på hur lite kunskap som satt kvar i händerna.

Idag snöar det i Göteborg. Det är fint, men det är hejdlöst halt. Jag hade som vanligt bråttom när jag sprang hemifrån och innan jag hann reflektera över halkan hade jag gjort en redig vurpa och låg på marken. Inget sött litet fall utan en riktig gravitationsattack. Jag slog i huvudet och hypokondrin har fortfarande inte släppt.

Saker jag hann tänka på vägen till jobbet efter att ha ramlat och slagit i huvudet

1. Tänk om jag blöder igenom min mössa/svimmar/kräks och har världens hjärnskakning
2. Snälla snälla snälla öppna spårvagnsdörrarna så att jag hinner med bussen som står och väntar
3. Fan fan fan varför kunde jag inte fått hinna med bussjäveln?
4. Jävla barn, flytta på er
5. Nämen, här har det gått en fågel i snön

Public service por favor

Det har vart en höjdarkväll på teve. Eller det är inte sant överhuvudtaget, "höjdarkvällen" varade mellan 20.00 - 21.30 och berörde endast svt. Och ok, TV4 kan få vara med på ett hörn.
Först visades en konsert med Robyn. Jag älskar Robyn. Hon gör grymt bra musik (på eget bolag), är cool, snygg, ödmjuk och driftig. Det känns gött att ha någon att se upp till och något sträva mot. Lite coolare, lite ambitiösare, lite självsäkrare. Ja, det finns alltid utrymme för utveckling.

Därefter var det Dom kallar oss artister med Lykke Li. Ett favoritprogram med ytterligare en favorittjej. Hon är jädrigt bra live. Och på skiva. Men verkligen live.
Jag gick på min första Lykke Li-konsert i våras. Hon är högkoncentrerad inspiritation och hennes energi smittade av sig så att jag fick en ordentlig (och ganska oförklarlig) ego-boost av att bara vara där.

Sen var det lite mer Robyn live på grammisgalan, men vem orkar kolla på snajdiga galor? Det är bara styltigt, obekvämt och trist.


Topp 5 konserter 2008:

1. Robyn, Arvikafestivalen
2. Håkan Hellström, Way out west
3. Hot chip, Arvikafestivalen
4. Broder Daniel, Way out West
5. Lykke Li, Nefertiti (Göteborg)

Det känns som att jag har glömt bort större delen av året. Kanske är det så. Men listan ska nog vara såhär.

Väldigt listigt

Ny plan: listor. Jag vet att jag gillar det, jag vet att det är festligt att läsa och jag vet att jag kommer att tycka att jag är jättedum som inför listor den dag jag bara inte orkar vara kreativ.
Se där, en lista i olistig form på anledningar till varför jag bör börja ha listor på min blogg.

Jag tänkte mig 5 punkter. 10 är för mycket om man inte har något vettigt att säga, 3 är för förutsägbart och dessutom för kort. 5 blir bra. Det finns ju utrymme för revidering eftersom det är min egen blogg.

Dagens lista handlar om listor.
Listor är bra för att:

1. De är koncisa
2. Det finns något dramatiskt över att vara jättekortfattad
3. Man får en schysst överblick över listämnet
4. Det är hopplöst att ge en rättvisan de bild av listämnet vilket gör dem roliga
5. De är okomplicerade [to the naked eye] vilket oftast är ett perfekt sätt att återberätta saker

Listtipset kommer från Navid och bloggen 365 saker. Läs den. Navid är kul. Lite som listor.

Kickin it med Linux

Linux är gött. En halvtrasig dator är inte alls lika gött, men bättre det än helt jävla jättetrasig. Nu blir det inget mer Windows för mig utan jag och Linux börjar bli kompisar. Men än är vi bara på lära-känna-varandra-nivån. Jag hoppas att han ska hålla sig på mattan, inte komma med några konstiga, jobbiga överaskningar. Inga krashar. Inga problem. Vi är helt enkelt inte där än. Jag hoppas att han är med på det bara. Det kan bli så obekvämt annars.

Ikväll tittade jag på The last kiss. Jag hade förväntningar utan dess like. Om man nu kan ha det när man väntat 3 år med att se en film. Jag gillar Zach Braff och jag gillar Rachel Bilson, därav förväntingarna. Men fy. Det var inte nån film för mig. Zach borde bara spela extremt sympatiska roller så att jag kan tycka om honom now and forever. Snubben han spelade i den här filmen var otrogen mot sin gravida flickvän och vilken ångest jag hade i soffan.
Imon ska jag kolla på Into the wild. Då blir det väl mer ångest antar jag. Fast inte av fan-vad-dr.dorian-är-dum-i-huvudet-sorten. Av någon annan sort. Looking forward.