Vaddå endorfiner?

Jag tittar på Stranded på tvåan. En dokumentär om flygplanskraschen i Anderna på 70-talet. Samma krash som filmen Alive bygger på. De är standsatta mitt i ingenstans i de snöiga bergen och blir inte räddade förän efter 2 månader och vid det laget har de ätit människokött för att överleva. Jag har aldrig haft mycket till övers för spelfilmen, men den här dokumentären är otroligt gripande. Vilken ångest, vilken hopplöshet.

Jag tränade idag. Har inte gjort det på länge på grund av förkylningar och sådant. Jag inser att jag är lite av en träningsdiva när jag går på passen. Jag gör inte mycket väsen av mig, står gärna i ett eget hörn och pratar inte med folk. Men finns en hel del saker som irriterar mig. Jag har gått från pass som har vart för tråkiga och jag har bytt ut rörelse i aerobicpass till snyggare, roligare steg.
Jag stör mig inte på nervösa, nya ledare – de känner jag bara sympati med – men här kommer en lista på andra saker som stör mig när jag tränar.

Jag stör mig på:

1. Ledare som sjunger med i musiken
2. Ledare som säger bara 4 till när de vet att vi har 8, 12 eller 100 repetitioner kvar
3. Överhurtiga träningsmänniskor som tjoar och tjimmar under passen
4. När gruppen uppmanas sjunga eko på låtar, men sjunger fel.
   Ex:
   Avril Lavinge: Hey, hey, hey!
   Gruppen: Hey, hey, hey!
   Avril Lavigne: Hey, hey, ho!
   Gruppen: Hey, hey, hey!
5. Min egen entusiam när det kommer en Maroon 5-låt

Jag har sytt en outfit till en kommande fest. Det tog jättelång tid. Eftersom jag uppenbarligen är jättelångsam. Det kommer antagligen bilder på den fräscha kreationen efter att festen gått av stapeln.