Snö och sånt

Jag är i princip dödstrött - dels av en lång helg som bjöd på många festligheter (men inte så mycket sömn) och dels på grund av att jag tänker så mycket under lektionerna att jag får träningsvärk. Men det gör inget. Min trötthet går dock tyvärr ut över mina studier. Jag borde: 

• läsa en text
  
• leta upp en nyhet om Chile
• repetera grammatik
• repetera glosor 
• kolla på nån spansk film 

Jag gör i alla fall ett rätt och det är att lyssna på spansk musik. Ett noll till mig. Eller kanske fem ett till dem egentligen.

Snart vankas det middag. För att komma till huset där det serveras käk ska vi enligt instruktioner gå över e4:an och förbi ett kråkslott.  Jahopp. Vad gör man inte för lite mat?

Jag har ju spenderat den senaste veckan i Stockholm och har redan hunnit vrålkräkas (mentalt såklart) på några förvånansvärt dryga huvudstadsbor som frågat "e ni från landet eller?!" och sedan gärna lagt till "typ från Gotland eller Jönköping". De där kommentarerna rinner av mig som om jag vore av teflon, men igår när jag, Johanna, Sofia och Viola kom till Härnösand kände jag mig inte som en tös från landet utan som en riktigt brudig stadsfjolla.

Klockan var över 23, vi var möra, trötta och extremt fnissiga. När vi sitter i taxin ojar vi oss över snön, mörkret, kylan, snön igen, halkan och så vidare. Vi var säkerligen/givetvis fantastiskt charmiga ändå, men fy så övertrötta. Stackars taxichaufför. Fast han verkade rätt nöjd ändå. 

Det här blir ju ett jättelångt inlägg. Men nu får det vara nog. En liten lista bara. Sen är är jag lista.

Härnösand för mig är

1. spanska
2. snö
3. sol
4. kyla
5. att få det bästa rummet på hela sidas anläggning (jag kallar det för chateu de maria)

Just det ja, bilderna. På den ena är det jag. På den andra är det Sofia som försöker slänga ner Viola i snön. Men oroa er inte, de skojar bara. Vi skulle aldrig slänga ner varandra i snön. Aldrig.